Utanför Mitt Fönster

Byter förpackning

2010-11-08T18:40:00.001+01:00

Kära läsare

Jag håller för tillfället på att byta förpackning. Jag ska byta plats och utseende på min blogg och därmed kommer några ändringar göras i innehåll också. Mina betraktelser stannar men nu kommer också min kulturkritik och essäer läggas ut i samma flöde. Det kanske kan vara trevligt.

Jag funderar ännu på hur jag ska göra med Bernard. Jag vet att han inte får följa med till nästa ställe men frågan är om han ska få vara kvar här och blogga sporadiskt, när han känner för det. Vad tycker ni? Annars kommer jag helt enkelt att avveckla den här bloggen lite i taget. Hoppas att ni följer med mig till nästa ställe.

Den är redan en aning igång, inte på långa vägar färdigställd, men om ni står ut med flyttröran så hoppa gärna in på mythorin.wordpress.com

Tänker

2010-11-04T08:57:00.001+01:00

Jag har inte försvunnit. Jag tänker. Jag reflekterar. Jag existerar.

Plats A

Det finns så många platser. Nästan alla platser har någon som är på väg till den eller ifrån den. Alla platser har någon som tänker, eller har tänkt, på den.

Hur stor är en plats? Palatsplats, torgplats, plastplats, sittplats, ståplats, många platser blir det om man tänker efter. Men det kanske man inte ska. Tänka efter. Tänk före istället, brukar min mamma säga, då blir det bättre. Jag tänker före, långt före i kön. Tänk inte, säger hon då, tänk inte före, tänk efter före, det är skillnad. Vilken skillnad? Hur ska jag veta det? Hur stor är skillnaden, då?

Känner mig precis som ett barn som just öppnat ögonen. Allt är så konstigt. Konst-igt. Allt är en konst. Jag har bara inte lärt mig några konster ännu. Cirkuskonster. Balansera, trapetsera, tapetsera.

Vilken färg ska det va? En tapet med blommor kanske eller fyrkanter? Kanter kanske skulle passa… kanter, tanter, skavanker. För att dölja skavanker. Alla har vi våra skavanker. Andra har anker.

Rådvilla eller råttvilda?

2010-10-18T19:40:00.001+02:00

Minns ni Sagan om Råttfångaren, ni vet han som spelade flöjt så att alla råttor följde honom ner i floden och drunknade? Han som också sedan gjorde likadant med alla barn men det hör inte riktigt hit till just den här reflexionen, kanske tar den sen vem vet.

Jag gick i alla fall ut idag. Förra veckan noterade jag att det stod svarta soppåsar utanför min dörr. De stod fortfarande kvar. Det brukar stå svarta soppåsar utanför dörren men bara för en kväll. Sen kommer sopgubbarna körandes i sina gröna sopbilar och plockar upp alla svarta soppåsar. Sen kommer det andra, riktiga, sopbilar, såna som sopar, och sopar upp det som inte ska vara på gatan, d.v.s. det som är sopor. När man så kliver ut på morgonen är allt skinande rent. Det är fint i det här landet.

Fast inte nu. Nu strejkar alla. Alla är helt perplexa över det faktum att monsieur le Président tänker höja pensionsåldern. Därmed går man ut på gator och torg och säger noga till att man strejkar. On fait la grève! Tågen håller på och knasar sig. Inte tänker oljeraffinaderierna ge någon mer bensin till folk och inte tänker, alltså, sopgubbarna köra sopor.

Jag fick lite dagen-efter-festival-känsla där jag kryssade mellan svarta och gula soppåsar toppade med lite returglas och en och annan kartong. Ja, återvinningsstationerna, som det finns minst tre av i varje kvarter, är överfulla. Det gör mig inte så mycket. Sopkörarna kan få strejka lite till. Men jag var inte beredd, även om jag borde ha varit det, på mitt möte.

En Råtta. En äkta riktig nosande råtta kom trallande och mötte mig på gångvägen som leder över parkeringen nere vid floden. Jag stannade. Han stannade. Jag drog ner solglasögonen, jag trodde nämligen inte mina ögon. Jo, han var där herr Råtta och tittade på mig. Sen nosade han vidare. Sopråttor, hade jag fått för mig, är ena riktiga elakingar med röda ögon och giftiga tänder som hoppar på vem som helst och biter dem i benen närhelst de kommer åt, men inte den här. Nä, den här stora herr Råtta var ju söt!

Sen dök bilden från sagan upp. Jag såg mig omkring. Inga fler råttor syntes till. Ingen flöjt. Ingen råttfångare. Och jag kan väl inte räkna mig till barnen längre. Vi är utan fara. Skönt. Jag traskade vidare genom soporna i den underbara höst morgonen.

En helt vanlig söndag

2010-10-10T20:01:00.001+02:00

Vaknar försent. Pique nique. Ja, det är fortfarande varmt. Eller snarare, det är varmt igen. Solen skiner och bilen tar mig utanför stan. Skördetiden är här och vi ska möta några som har varit och plockat svamp. Vi stannar i en by, försenade som vanligt, och hoppas det är rätt by. Precis bredvid kyrkan som avtalat. Öppnar bildörren och befinner mig genast i en film.

Kyrkan, liksom all annan bebyggelse i byn, är av vit sten. De små, intensivt röda, rosorna lyser mot det vita. Man förstår inte hur de kan leva där i hettan och torkan men det gör de. Himlen är blå och det är tyst. Nästan öde. Inte en människa syns till. En orgel börjar sjunga inne i kyrkan. En präst sjunger med. Sen en vacker kvinnoröst. Jag bara ler.

Vi följer efter vårt sällskap ut ur byn. Jag ser ett jätteslott i en sluttning och konstaterar att det är vackert. I nästa sekund ser jag slottsmurarna resa sig framför mig, sen försvinna bakom mig. Jag har passerat gränsen.

Blir placerad i den ljuvligaste av trädgårdar. Vildvuxen och dignande av frukt, lavendel, blommor, enorma träd och vackra murar. Jag ser en liten katt. Kant i kant med trädgården ser jag fält fulla med vindruvor som är klara för skörd. Får i handen ett glas vin från gårdens produktion. Jag bara ler.

Där sitter vi i gräset runt ett slitet träbord. Det är söndag. Alla är glada. Himlen är blå. Solen värmer. Maten smakar bra. Jag tänker : det är nog ett sånt här ställe man skulle ha.

Mitt bageri

2010-10-05T23:45:00.001+02:00

Regnet har börjat falla. Det är blött. Väldigt blött. Jag klär på mig som jag vet att man ska när det är höst och blött. I Sverige. Då blir det för varmt. För blött och för varmt. Sen fryser man för att det blåser lite. Blött och för varmt och sen för kallt. Vädret på den här platsen är underligt. Bland annat.

Eftersom jag jobbar som bäst under de mörka timmarna på dygnet och eftersom det fortfarande är varmt i luften så sitter jag med fönstret på glänt framemot halv ett. Då smyger sig en doft in i lägenheten. Först, kan man inte placera den. Sen, blir den starkare. Man associerar till något ätbart, mandel eller nej. Nåt annat. Plötsligt dyker bilden upp. Pain au chocolat. Bageriet på hörnet har börjat grädda de första bakverken till den tidiga morgonens försäljning.

Mitt bageri. Är det bästa. Man ser förundrat på mig. Pain au chocolat till frukostkaffet. Jag äter inget sött. Annars. Konstigt till frukostkaffet. Man smakar på chokladbröden. Från mitt bageri. De förundrade blickarna upphör. Mitt bageri. Är det bästa. I hela världen.

Äntligen fredag!

2010-10-01T17:37:00.001+02:00

Fredag betyder inga lektioner och arbetet kan börja! Fick hem en stor bunt med böcker som bara väntar på att bli lästa, dissekerade, analyserade och förberedda på veckan som kommer. När man har lektioner hela dagarna kan man ju knappast förbereda desamma samtidigt. Trevlig helg allihop och nu vet ni hur jag kommer att spendera min helg. Tillsammans med Michel Tournier, Tennessee Williams, WG Sebald och Ramòn Diaz-Eterovic. Under en filt i Angers.

Perspektiv

2010-09-25T16:11:00.001+02:00

Att byta perspektiv. Att se saker från ett annat håll. Att säga ja. Att ge sig iväg. Att byta landet mot havet. Bara för en stund. Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag. Vila i leendet. Att sitta på ett rockkafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok. Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.

Äntligen vaknat

2010-09-22T21:20:00.001+02:00

Så var jag igång igen då. Stipendier ska sökas. Böcker inhandlas. Böcker läsas. Pennor ses över. Biljetter ska bokas. Artiklar ska skrivas. Försäkringar ska tecknas. Ekonomin ses över. Projekt ska planeras. Hemsidor konstrueras. Framtiden organiseras. Nytt ämne för uppsats hittas.

Varför inte börja med en dag i den stekande höstsolen med 27grader och gräs överallt som vara vill bli bestiget och läst på. Min hjärna har återuppstått från de döda. Så också skrivlusten. Härligt underbart och i viss mån också nödvändigt.

Jag har sökt febrilt efter Loranga

2010-09-16T00:03:00.001+02:00

En händelse idag i den fantastiska internetdjungeln fick mig att skratta till tårar. En enda liten fras som väckte ett minne sedan tio år. Jag har sökt och sökt efter ett litet utsnitt men det enda jag hittade var en mystiskt torrentsida där man kunde ladda ner hela härligheten men det gjorde jag ju såklart inte…

När jag gick första året på högskolan någonstans i Sverige, hade vi som vana att läsa högt ur någon av berättelserna om Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren. Det var vårt partytrick hur lustigt de nu än kan låta men meningarna ekar fortfarande och lockar till skratt. Första gången jag mötte dessa personligheter var nog hemma hos pappa. LP-skiva och uppläsning av Toivo Pawlo. Fantastiskt.

“Dartanjang betyder kratta, på franska” (vilket jag nu har förstått är helt felaktigt) “Harå nåra pengar hemma rå?” Personerna Tjyven Gustav och Arga gubben är underbara, liksom tigrarna i garaget.

Om du har ett barn, en sambo eller en vän, och vill liva upp stämningen en aning. Leta upp denna bok och använd som stämningshöjare. På mig funkar den utmärkt. A, P och L. Jag skulle önska en afton med er och Loranga, Masarin och Dartanjang.

Trots att jag inte är hemma i fantastiska Svedala…

2010-09-15T21:27:00.001+02:00

så blir jag likväl upprörd och undrar hur fantastiskt Sverige är egentligen.

Alla vi människor är lika. Ingen mer eller mindre värd, i grunden. Det är småsinthet, elakhet och förtal som förvandlar det goda till det onda. Inte hudfärg, nationalitet eller vem vi råkar föredra att ligga med. Stå för vad du tycker och argumentera väl så kan vi diskutera, men med tom retorik och primitiv förföljelse väcker du bara ilska och oförståelse.

En man vill ha ett rakt svar eller åtminstone en debatt värd namnet. Jag kan inte göra mer än att dela ordet:

Dagen D är kommen och fullgjord

2010-09-14T21:35:00.001+02:00

Uppsatsen är godkänd och författaren till densamma kunde hålla sig professionell och ifrån tårar. Hon log till och med när hon gick ut från opponeringen.

Tjugo minuters presentation och sedan kom domen. De var snälla, jurymedlemmarna, och vi hade en fin diskussion. Det känns mycket bra.

Nu är alltså etapp ett avklarad, det första året är fullgjort och nu väntar semester. En och en halv vecka. Vad gör man när man är helt ledig? Det har jag glömt. Vet inte hur man gör. Förmodligen kommer det komma till mig alldeles snart.

Det är underligt hur man är så fokuserad på framtiden att man glömmer vad det är man gör i detta nu. En sammanfattning av året är på sin plats. Men jag delar den inte med er. Den är för mig själv. Däremot kommer det med all säkerhet nya upptåg som kommer att delges på denna plats, allt eftersom de dyker upp. Allt är som vanligt men ändå så ovanligt.

Bonne soirée, tout le monde.

En liten obetydlig olycka

2010-09-13T13:13:00.001+02:00

Jag står och diskar. Nynnar lite för mig själv. Fönstret öppet mot höstsolen och allt känns ganska bra. Jag hör en bil stanna nedanför mitt fönster och tänker att det är säkert en hantverkare. De står nämligen alltid nedanför mitt fönster trots att det på intet sätt är tillåtet eftersom vägen är endast en normalbil bred. Jag ler lite för mig själv.

Efter en stund hör jag en lastbil komma och tänker varför i hela friden åker han här, på den smalaste gatan i stan. Det finns ju inga butiker att leverera till och … jag hinner inte tänka meningen till slut innan jag hör ett kras. Jag skrattar till. Där åkte backspegeln! Mycket riktigt, jag tittar ut och där ligger den på vägen och lastbilen står still och tänker vad ska jag göra nu.

Men så kommer det en man förbigående. Han plockar upp backspegeln och sätter tillbaks den på bilen, viker in den och viftar okej till lastbilsföraren som skriker sitt tack till den förbigående mannen. Merci beaucoup!

Sen var det ingenting mer med det. Lastbilen åker och mannen går sin väg. Jaha, tänker jag och fortsätter att diska med ett stort flin i ansiktet. Härliga Frankrike!

Ett år

2010-09-13T11:17:00.001+02:00

Ett år i ett träds liv är som en suck i vinden. Nä kanske inte men det lät ju fint i alla fall. Det som är spännande med träd är att de bara står där. Säger ingenting. För att veta något mer exakt om trädet så måste man döda det. Först då avslöjar det sin rätta ålder och sitt tillstånd.

De är lugnande på nåt vis. Träden. De besitter en slags sérénité och värdighet som man bara finner i naturen. En vän till mig hade en utläggning om trädens förmodade intelligens. Frågan var om han trodde att träden, eller växter överlag, besatt något som kunde kallas intelligens. Istället för att trilla ner i ironiträsket eller generaliseringsgropen så tog B frågan på allvar och diskuterade som så att:

“Man kan ju förståss aldrig veta vad som pågår inuti en annan varelse. Träd har ju, som vi alla vet, ingen hjärna, inget nervsystem eller liknande som vi människor, men det betyder inte att de är helt omedvetna om sin omgivning. Träden följer ljuset med hela sin varelse. Ställer bladen i den maximalt effektiva position eller utnyttjar vattnet som den har tillgång till på så sätt att den överlever. Om den blir sjuk någonstans eller om vatten saknas så stänger den av den mest krävande delen. Fortsätter så sitt liv från ett nytt skott, en ny källa. Om det kan kallas intelligens vet jag inte. Men trädet är långtifrån omedveten i vid mening.”

Nu har jag varit i den nya staden i det nya landet i ett år och två veckor. Om jag kommit närmare något slags mål? Nä, tror inte det, jag har bara hittat andra mål och andra möjligheter som var omöjliga innan.

Att kliva in i ett annat språk är smärtsamt. Knoppar brister, det gör ont, men det är vackert när själva bristningen är klar som Boye uttrycker i annan ordskrud. Alla upplevelser lämnar spår, som mönstret i trädens bark. De försvinner aldrig men de byter skepnad när man växer.

Imorgon är det dags för uppsatsopponering, soutenance, då får vi svart på vitt hur det här året har artat sig. Kommer uppsatsen att bli godkänd? Kommer författaren till densamma kunna hålla sig professionell och ifrån tårar?

fortsättning följer… à suivre…

Fienden besegrad!

2010-09-05T12:03:00.001+02:00

Torsdag, 12.15. Fienden besegrad. Tolv dagar till domslut, men nu är tröttheten total.

Idag har efterarbetet börjat. Städa. Vika tvätt. Klippa naglarna. Återgå till verkligheten.

En promenad på landsbygden för att leta björnbär gjorde gott på torsdagseftermiddagen. Tänk vad taggsnår kan tillfredställa en överhettad hjärna. Solen som bränner i höstluften. Sen, sylt.

En trädgård är också en plats för återhämtning. Under ett parasoll, fåglar kvittrar, katter smyger, maten lagar sig själv på grillen och aperitifen kommer smygande framåt kvällen.

Sista slaget

2010-08-31T07:32:00.001+02:00

Idag kommer sista slaget i kriget mellan mig och le mémoire äga rum. Vi har haft hjälp av en medlare, eller två snarare, och det har hindrat oss från att fälla varandra hitintills. Men i dag, idag är det kört för honom. Idag ska han besegras, tio sidor nyproducerad text till trots. Idag ska han överlistas, krossas och skrivas ut. Tänk på mig kära läsare. Idag behöver jag er.

mitt fysiska rum talar till mig

2010-08-24T09:34:00.001+02:00

Idag, precis just alldeles nyss, gjorde jag något jag inte gjort på hela sommaren: jag gick igenom morgonens nyheter. Läste tidningarna alltså.

Helt bara utan att jag tänkte på vad jag gjorde så gick jag in på min uppsamlingsplats för nyheter och började sortera och kolla in om det fanns något matnyttigt. Inte bara kulturreportage, inte bara serier eller kåserier utan nyheter också.

Inte för att det gjorde mig så mycket klokare men det tyder på en sak. Min kropp känner hösten nalkas och då vet den att det är dags för vardagsrutiner. Min kropp vill arbeta.

Lugn kroppen. Bara en vecka kvar, sen kan vi börja om på nytt projekt.

Tre damer

2010-08-23T08:50:00.001+02:00

Tänk er bilden : sommarkväll i trädgården. Tre damer i femtiofemårsåldern kommer tillbaks hem efter en dag ute i båten. De börjar tala om hållbar utveckling och minns tillbaks deras försök för trettio år sedan. De säger att “å, jag minns väl den tiden” och “tänk att vi var igång redan då med dessa tankar”. Den normandiska cidern är framställd som apertif och det finns nötter och frukt som tilltugg. Det är söndag.

Lägg sen till i bilden: damerna är franska med chica sommarklänningar och har ett ett bubblande språk med tillhörande gester.

Jag, jag sitter med ögonbrynen högt upp i pannan och märker att jag också är medräknad i samtalet. Jag tar en liten klunk av cidern, knaprar på en nöt, ler och nickar instämmande.

Krigsförklaring

2010-08-18T21:06:00.001+02:00

Kära läsare. Härmed förklarar jag officiellt krig mot le mémoire. Det är dags för la première nuit blanche. Jag lägger mig inte förrän fienden är besegrad.

Truppen är samlad, provianten framställd och med InDesign som vapen går jag till attack. Minuterna innan startfanfaren ägnar jag åt spellista. Jazz i olika snabbhetsgrad, opera, en aning chanson och som första hjälpen en stor mängd svensk folkmusik.

Till ATTAAAAACCCKKKK!

Förvånande krock

2010-08-17T17:12:00.001+02:00

Sitter och knattrar på datoren ett annat språk, i ett annat land. Så ringer telefonen. Jag svarar. Det är min förra arbetsgivare som undrar om jag kan vikariera första delen av hösten. Nä, sa jag. Jag är ju i det andra landet och lever det andra livet. Har glömt bort det liv jag hade då. Det finns där men det är luddigt. Jag kan inte längre det jag kunde och är inte den jag var.

Det är lustigt det där med fördröjning. Det har händ så mycket sen jag klev ut genom dörren efter uppsägningen så att jag minns nästan inte det liv jag hade då. Det blev en underlig trevlig krock mellan världar idag. Den ska jag ta vara på.

elineng.com - uppdaterad

2010-08-13T08:12:00.001+02:00

Det börjar att röra sig på hemsidan, Es telefon börjar få samtal, det pratas och spekuleras.

Vi kände att det var dags för en uppdatering av www.elineng.com. Lite nya projekt finns också att titta på om man vill. Det tävlande bidraget i finalen av Triumph Inspiration Award i London, Imagomania, är ju med förståss, om ni har missat den eller om ni vill se den igen och igen och igen.

Det går fortfarande att gå in på Triumph Internationals hemsida och stötta Elin och rösta på hennes bidrag.

Bernard på Kustäventyr

2010-08-12T19:49:00.001+02:00

En dag förra veckan klev min person in genom dörren och skramlade med ett par bilnycklar. Jag fattade ingenting. Vadå? Vad är det där?! “Nycklar” svarade min person lite intelligent. Jag såg faktiskt att det var ett par nycklar men vad skulle vi göra med dem? Min person förklarade att vi skulle åka med personen E till kusten. Det började rycka i mina ben! Vaddå nu nu nu nu? Imorgon skulle vi det. Jag dök ner i kameraväskan och försökte sova för jag vet att när man sover så kommer morgonen fortare.

När jag vaknade upp var jag på en strand med sex personer som pratade knasigt. Vi skulle spela pétanque. Vad sjutton är det tänkte jag och blev indelad i ett lag med personen B som faktiskt var fransk fast han heter som en ryss. Han tyckte att jag var konstig först men sen blev vi kompisar för hans pappa hette samma som jag. Och gissa vad fränt, vi vann! Jag var ju bäst förståss men det förstod ni ju redan.

Sen gick vi hem till nåra personer som visst kom från nåt som hette Quebec eller nåt sånt och där, DÄR, fick vi massor av smarrig mat, rillettes på macka och körv saucisson. Sen fick vi nåt bubbligt att dricka som det tydligen fanns jättemycket att säga om för personen J bara bubblade precis som drickan och jag fattade ingenting och höll på att somna. Men snart blev jag vaken igen! Vi skulle ner till stranden! Men vänta lite, tänkte jag, det är ju mitt i natten! Inte kan man vara på stranden mitt i natten. Men det kunde man! Sen sov vi under stjärnorna. Det var lite läskigt men häftigt.

Dagen därpå var jag jättetlött. Jag hängde med bäst jag kunde när min person slängde in mig i bilen igen för att åka till en festival med afrikamusik. Det var tydligen anledningen till att personen E och min person skulle åka till kusten. Jag sov i bilen…

När jag vaknade var vi redan på väg igen. Mina personer hade stannat på ett boulangerie, turistbyrån och fixat kaffe så det var bara att hänga på. Men spännande var det. Små små byar och finfina stränder. Jag badade inte men nästan. Jag blev full med sand i alla fall. Sen var det dags för det bästa: piqu nique sur la côte sauvage. Det låter spännande med den vilda kusten! Den var inte så vild i sig. Stod mest still där den stod men klippor fanns det att klättra i och crêpes och torra brödgrejer att äta. Crêpsen hade förståss min person köpt men i alla fall. Jag kom på att man inte behövde äta pannkakorna utan att man kunde ju leka med dem också!

Vi satt där tills det var mörkt för länge sen och jag trallade runt och undersökte stället tills jag tröttnade och gick och la mig i bilen. Mina personer kom inte förrän det var morgon nästan.

En ny stad, lika spännande, lika söt men trist för E och M bara satt och jobbade vid sina datorer så jag rullade omkring och letade lekkamrater. Men det skulle jag inte ha gjort. Jag stannade utanför en restaurang och läste menyn… grenouille, greno… groda! Det är ju jag! Jag sprang så fort jag kunde tillbaks till min persons väska och dök ner. Jag låg där och tryckte ända tills min person sa att nu är vi bortom matställen med grodor på. *puh* Det var nära ögat!

Vi sov sista natten och sen åkte vi hem. Det var skönt att komma hem tyckte jag och hängde mig på min plats. Men spännande var det! Jag vill göra det igen! Här är förresten vår bil/vårt hus/vår restaurang/vår säng. Fin va?

A bientôt mes amis!

Elin i final – det närmar sig…

2010-08-02T14:23:00.001+02:00

Nu är det snart dags för Elin att åka till London! Kolla in hennes alster! Ni kan också kolla in motståndet…

Elin på triumph international

Utanför mitt Parisiska fönster

2010-07-28T10:12:00.001+02:00

Var inte oroliga. Jag gör det jag ska men jag har bara bytit plats lite grann. Just nu är jag i den stora staden. Bor hos E i ett ganska stort studentrum. Bilderna ni ser är just utanför mitt, alternativt Es, fönster. Inte helt oinspirerande om man så säger.

Allt är så stort. Det tar lång tid att ta sig till metron. Väl där tar det lång tid att ta sig från den ena punkten till den andra. Det tar lång tid att hitta det man ska ha för man hittar ju ingenstans. Det tar lång tid att leta upp den platsen man ska sitta på för den ligger några kvarter bort. Sen tar det lång tid att ta sig tillbaks. Men det gör inget. Det är ganska trevligt ändå.

Trots de stora och generösa tidshålen/ta-sig-till-nästa-plats-hålen så har jag hunnit med: pique nique i en park, jazzkonsert i en annan park, Jardin floral påhittigt nog, sen apertif och middag i gränderna vid Bastille, besök på Bibliothèque National och lunch i Montemarte. Jag tycker att det är bra jobbat på fyra dagar.

Men sorry hörrni, jag har inte besökt några Monalisor eller Eiffeltorn, det får ni göra själva när ni kommer.

Falsk marknadsföring

2010-07-23T17:35:00.001+02:00

Under hösten så sa alla fransisar att det regnar mest i mars för nu på hösten är det inte så mycket regn. Verkligheten visar att oktober, november och december regnade det näst intill konstant med några få undantag.

Under våren är det årets regnigaste period. Rien à ajouter.

När jag meddelade att jag skulle vara här under sommaren så skakade man på huvet och sa att det var en dålig idé för under juli är det så varmt här så att det knappt går att vara här.

Nu undrar jag. VAR ÄR VÄRMEN??? Jo, jag vet, i SVERIGE!!! eller i alla fall mer än här. För här är den inte. Termometern toppar 25 här. Det tycker inte jag är värme. De första dagarna tillbaks i dalen visade den 33-35. Då kan vi börja prata om värme. Nu är det ju sverigefjant. Man måste ju ha kläder på sig när man går ut. Ja alltså det kanske man ska jämt men man måste ha långbyxor nästan.

Nä, nu får man allt ta och skärpa sig här borta. Ingen mer falsk marknadsföring tack. Och hit med solen!

Tidsproblem

2010-07-21T23:02:00.001+02:00

Här sitter jag och ska skriva. Det är meningen så. Ja, alltså på min uppsats. Skriver gör jag ju nu men det där viktiga, som har ett inlämningsdatum, det går inte. Därför blir det nu en liten reflektion över tid, i väntan på så att säga.

Tid är något otroligt ondskefullt. Tid fungerar tvärt emot vad man vill. Alltid. När allt går bra - man jobbar bra, träffar någon man vill umgås länge med eller har så kul att man aldrig vill sluta – då rinner tiden iväg som vatten ur en sil. Men när det går dåligt, som nu, då verkar en dag vara minst en vecka eller kanske två.

Nu har jag inte kunnat producera mer än ett stycke med text på hela dagen. Jag har faktiskt spenderat ungefär sex timmar med att försöka. Ett enda fjuttigt stycke.

Det känns plötsligt som om jag aldrig har skrivit en rad och aldrig kommer att kunna göra det. Jag misströstar och tiden står still och stirrar mig i ögonen och säger Jag står här och stirrar tills inlämningsdatumet är förbi och då får du skylla dig själv att du är så lat!

Ondskefulla tid.

Bernard i LaRochelle - återkomsten

2010-07-19T23:26:00.001+02:00

Tadaa! Hej! Har ni saknat mig!?!? Jag har saknat er! Min person har bara lämnat mig hemma hängande i min upphängningsanordning hela tiden men i fredags, då! Eftersom jag numer inte är så van att få följa med på åkturerna så brydde jag mig inte så mycket om att min person packade och satte på sig skorna. Hon tittade frågande på mig och sa:

- Vill du inte följa med till Marion? Sluta häng där och se obrydd ut. Kom istället!

- Ska vi till Marion?! utbrast jag för som ni vet är ju Marion min favoritperson i världen. Jag dök ner i kameraväska och kunde nästan inte ligga still. Väl inne i tåget så klättrade jag ut och satte mig tillrätta i tågfönstret. Jag drömde om Marion…

Personen Marion kom och mötte oss på stationen och gissa om hon blev glad att jag var med. Jag fick en såndär puss på varje kind och blev lite förlägen. Sen åkte vi hem till henne och åt kinamat och pratade heeela natten.

På morgonen så hoppade vi upp och åkte in till finfina LaRochelle! Eftersom Marion-personen jobbade så knallade jag och min person omkring i solen och fikade hela dagen. Mycket mysigt för LaRochelle var fullt med folk och caféer!

På kvällen, när Marion slutat jobba så gick vi på festival! Det var nåt som hette Francofolie, nääää inte francofili det är nåt annat. Jag fick se en Kändis!!! Han hette TT. Konstigt namn tyckte jag men han hette så i alla fall och så var han kändis. Ser ni honom någonstans där på scenen? Nja, kanske inte. En svart prick mer än en kändis…

Dan därpå var om möjligt mer spännande än den första! Vi skulle till havet! Ja, vi hade ju redan sett havet i LaRochelle men vi skulle à la plage. Men först hem till Marions mamma och leta småkatter. Vi hittade inga men hon hade roliga blommor att klättra i. De var enorma! Där klättrade jag omkring en stund tills jag tröttnade och somnade en stund på trappen. Det var skööönt men när skulle vi egentligen à la plage!?!?!

- Ta det lugnt, sa Marion-personen, vi ska först ut på solrosjakt. Solrosjakt, chasse du tournesol, dom behöver man väl inte jaga? Dom står väl still i alla fall. Så intressant kan det väl inte vara med en blomma? Men tänk vad fel jag kunde ha. Det var nämligen inte en enda blomma vi skulle komma fram till. Det var ett helt HAV! Raps, släng dig i väggen! Här snackar vi gult! Jag dök ut genom rutan, ja den var nervevad såklart, innan bilen hade stannat och svingade mig från blomma till blomma. De var utsökt vackra och jättebra som lianer!

Äntligen kom vi fram till vårt mål: la plage! Vi hoppade i havet på en gång, Atlanten hette det visst. Skööönt! Tur var väl det för efter en kvart hade havet rymt! Ja det är säkert! Det rymde långt ut, så långt att jag inte kunde komma dit för min person sjönk ner till vaderna i blålera. Det såg skojigt ut och jag skrattade så att jag höll på att krevera! Sen la jag mig bredvid Marion och solade och tittade på nyckelpigor. Det kallar jag för semester.

Ha det gott mina personer. På återseende! à bientôt!

Ute och cyklar

2010-07-16T16:45:00.001+02:00

Jag är den typen av person som alltid kollar kartan lite snabbt vart det är jag ska och sen tror att jag vet det. Det vet jag aldrig och jag lär mig aldrig att skriva upp adressen eller vägen dit. Detta resulterar allt som oftast i att jag hamnar fel. Om inte helt fel så åtminstone lite. Det brukar räcka.

Det bästa med att jag nu har skaffat mig en cykel är att jag kan cykla fel mycket mer än jag kunde gå fel. När man går tar det ju en sån himla tid att ta sig framåt och snart blir man sur och grinig och letar upp närmsta buss-stopp för att lokalisera sig med hjälp av kartan som finns där. Men nu hamnade jag helt plötsligt i nervkittlande livsfara! Hur underbart är inte det!?

En annan bra sak med att vara ute och cykla, i den dubbla betydelsen, är att man kan dyka upp på platser man absolut inte hade räknat med. Man cyklar där och fattar ingenting och plötsligt så hör man fåglar. Hmm, tänker man, det måste finnas en park här någonstans eller möjligen en stor privat trädgård. Men det enda man ser är höga vita byggnader och inte en gnutta av någon park tills… Oj, är jag HÄR?!

Jardin du mail som jag passerar nästan varje dag. (ja själva trädgården har jag i ryggen vid fotografitillfället) Jag satte mig på en bänk och njöt i solen. Nöjd med att hittat orienteringen igen.

En annan bra sak med att vara ute och cykla, fortfarande i den dubbla betydelsen, är att man får fikabröd när man kommer hem. En kokostopp modell jättestor. Mmm, gott!

Folk och fyrverkerier

2010-07-14T20:39:00.001+02:00

Idag är det frankrikes nationaldag. Det syntes på utbudet på mitt boulangerie, endast några futtiga maränger kvar kvart i sex. Man har firat. Det man har firat är slutet på den absoluta monarkin och stormningen av Bastillen 1790.

Igår var det fyrverkerier för hela slanten och jag, jag satt på bästa platsen. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Vi bestämde träff kl 21 men fyrverkerierna började inte förrän 23 och jag funderade på vad vi skulle göra så tidigt på plats.

Det visade sig att det redan var fullt med folk på kajen. Väntande. Glada. Barn. Ungdomar. Vuxna. Äldre vuxna och stora högtalare med musik som skrålade allt från världsmusik till popdängor.

Den här bilden är till dig mamma. NOUGAT! Kommersen var i full gång. Vi drack en öl (för här får man köpa sin öl var man vill och sätta sig var man vill) och åt “chinchin” tror jag det hette. Friterade degsträngar med socker på. Det var lagom gott…

Mörkret faller sakta. Människor dyker upp ur intet. Jag börjar förstå att man går man ur huse för en tillställning som detta. Folk precis överallt. Gatorna är fulla och man sitter nästan i knä på varandra när platsen på marken och i träden är fulla. För en liten lantlolla som jag är detta verkligen uppseendeväckande. Tiden för spektaklet börjar närma sig. Folket tilltar. Finfin utsikt över slottet och floden.

Hela stan släcks, vi ser bara slottet som lyser surrealistiskt i mörkret. Alla runt om mig jublar och applåderar! Men, tänker jag, ni har ju inte sett nåt än. Är det verkligen nåt att hänga i granen det här? Sen börjar jag fundera på varför vi är så fascinerade av fyrverkerier.

På wikipedia står att fyrverkerier är kända sedan tidigt 1400-tal i Europa. Krutet kom till Europa på 1200-talet. Seden kommer ursprungligen från Kina, där krutet troligen uppfunnits långt tidigare. I Kina används smällare som ett sätt att skrämma bort onda andar vid många händelser som begravningar, bröllop, invigningar och start på festligheter. Men däremot ingenting om vår fascination. Synd.

Efter den lilla funderingen så börjar det. Fascination är en underdrift för att beskriva det jag känner där jag sitter och känner kraften av smällarna och fullkomligen sugs in i föreställningen.

På intet sätt kan min kamera fånga det som jag såg. Det mänskliga ögat är fantastiskt. Bland det häftigaste var slottet som brann. Det ni ser på sista bilden är hur det väller ut glöd från taket på tornen. Magnifique.

Efter finalen, 25 minuter senare. Blev det svart och med en ton av ironi lystes slottet upp i frankrikes nationalfärger: blått, vitt och rött. Som om inte det vore nog så inleddes sommarens konsertserie. Två konserter i veckan under juli och augusti, gratis… Vive la france!

En sällsam söndag

2010-07-11T17:21:00.001+02:00

Säll är det tillstånd där det enda man behöver bry sig om är om man ska ligga i solen eller i skuggan eller lite av båda. Det infanns sig dock idag under lunchtid. En återfunnen park i en ny skepnad och vips hade jag mig ett junarställe. Inga knasiga människor som kommer fram och vill förhöra sig om civiltillstånd. Inga cirkulerande pratkvarnar med musik skränande ur sina mobiler. Nä. Här finner man bara såna som jag. Såna som tagit med sig en bok för att kanske läsa den, om andan faller på. Såna som är i det sälla tillstånd där det enda man behöver bry sig om är om man ska ligga i solen eller i skuggan eller lite av båda.

Au marché!

2010-07-10T11:48:00.001+02:00

En rackarns natt har det varit. Jag har vaknat av att jag har nysit! Knäppt! Det har jag aldrig varit med om men nu nyser jag som en skogshuggare, eller hur var det där?

Hur som helst slog jag upp ögonen vid niotiden. Utanför hörde jag hur det smattrade mot kullerstenen. Javisst ja, det är ju marknadsdag idag! (Ljudet kommer från rullvagnar ni vet… såna där penso… åhh jag har glömt vad de kallas!!! nä dramaten! dramaten var det!) Upp ur sängen och på med kläderna. Marknadsdagar är det trevligaste jag vet. Det är torsdag och lördag i mitt kvarter.

Marknad här är inte som marknad hemma. Det är inget skräp som säljs, i varje fall inte med framgång, det är mat. Närodlade grönsaker, hemmagjort kött (javet producerat heter det, närproducerat), ägg från granngårn, ost från trakten, vin och frukt. Vissa saker är såklart importerade men det är faktiskt många som kommer direkt från sin egen gård, veckans skörd liksom.

Men så lätt det kan vara att handla närodlat när det bara ligger där och ser smaskigt ut. Jag hade ingen aning om vad jag skulle handla. Det är så varmt nu, mellan 30 och 35 grader, så jag har ingen känsla för matlagning. Jag köpte det som såg smaskigast ut. Längst fram i bild, det vita, är ett paket med två korvar med örtkryddning, en en liten späd squash, ärtor och tillsist goda färska rödbetor! Jag undrar vad det blir av dessa läckerheter.

Jamen jag bara måste!

2010-07-09T12:32:00.001+02:00

Nu har jag hållit mig i ungefär ett år, nä förresten jag har ju redan skrivit ett inlägg om detta… men jag skriver ett till! Snälla söta rara vänner, ovänner, bekanta, obekanta sluta skriv isär!!! Eller, nej vänta, jag kan ta det från andra hållet.

Varje morgon, jag vet att det inte är morgon nu men när jag gått upp då, slår jag på datorn och går igenom mina mejl, den där stora community-sajten och lite artiklar. För att komma igång liksom. Varje morgon måste jag fnissa hejdlöst åt alla särskrivningar, för de flesta blir ganska roliga.

Ska hon säga, muttrar ni nu, hon som skriver ihop för mycket och använder två s på förståss. Dessutom kan hon inte stava till nessecär och proffesionell (det känns som om hon håller på att lära sig fel språk!). Nämen ni har rätt! Jag kan inte det. Jag tycker ändå det är kul med särskrivningar.

Som gänget på skrivihop.nu säger finns det viktigare saker att bråka om i livet. Språkpoliser är bland det jobbigaste jag vet men särskrivningar kan göra en text helt obegriplig om det vill sig illa. Asch, glöm det. Glöm detta inlägg. Det blir bara dumt för man kan ju inte först säga att man retar sig på särskrivningar och sen att man bara vill väl och sen dessutom säga att man får skriva som man vill. Eller kan man det?!

Tur och Retur

2010-07-07T21:17:00.002+02:00

Då var jag tillbaks igen då. Jag hade trott att jag skulle kunna dela mina små resor under tiden jag var hem och hälsade på men icke. Fem veckor. Så länge var jag i Svedala. Fem veckor. Jag fattar ingenting. Det jag fattar är att livet hemma är helt annat än livet här. Jag lever på ett annat sätt än mina kära. Det ska snart bli tydligt.

De här små personerna mötte mig på stationen den sista maj och rövade bort mig till en glasveranda, grillmat och min underbara stjärnfamilj! (Ni som inte läst om den kan göra det här)

Det var underligt att stå där och vänta, på stationen. Det var som om jag aldrig åkt. Det var underligt att sitta där på glasverandan, utan att det mörknar, höra fåglarnas tjattrande och fråga: vad är klockan egentligen? och få till svar: halv fem…

Nästa dag, eller om det var två dagar efteråt, nä just ja, jag var till Stockholm först, jaja ett par dagar efter var det dags att åka norrut. Då för att ha en långlunch med en av mina bästa vänner och ett yogapass med en annan av mina bästa vänner. Middag och bortskämd och alldeles för lite tid.

När jag kommer hem hittar jag bland annat den här saken i mitt kök:

Han, hans bror och deras matte har flyttat in en stund på grund av att deras lägenhet renoveras. Trevligt med lite andra personer hemma. Mitt i allt det där introducerar jag lyan för den person som ska hyra den medan jag inte är i Svedala. Något kaosartat men jag tror att det gick bra.

Varje sommars tradition är nästa punkt på listan, Ransäterstämman. Fritt utökad trio med en pappa och en väninna blev vi en femmo med underhållning både musikaliskt och matikaliskt. Mycket trevligt såklart trots ihärdigt regnande. Ibland undrar man varför man står ut med så mycket regn just på spelmansstämmor och inte annars. Underligt det där.

Nästa bild är mer av en symbol för det som jag blivit varse om de senaste två åren: alla ser ut såhär mer eller mindre med olika mellanrum.

Till denna bild kan jag ge en anekdot. Jag står utanför något som kallas familjecentralen, en helt främmande företeelse i min värld, och väntar på två väninnor. Dessa väninnor var vid tidpunkten av min senaste hemmavistelse helt normalt smala personer. De var då en enda person. Det är inte så att jag tror att de på något sätt är schizofrena men de är i alla fall två, minst. Ut ur dörren väller det ut kvinnor, för det är bara kvinnor som blir att se ut såhär vad jag vet. Där står jag i mina chicka, måttbeställda, byxor med hög linning, det lilla linnet och en sjal av utländsk härkomst och skäms. Jag vet inte varför jag skäms men det gör jag i alla fall. Sen kommer då mina två väninnor, som vid tidpunkten för min senaste hemmavistelse var helt normalt smala personer och ser också ut sådär. Jag måste fnissa. Jag känner mig mycket glad för deras skull även om tillståndet i fråga fascinerar mig till graden av stumhet.

Pausbilder från min lilla stad:

Till dessa upplevelser kan läggas: midsommar, mamma, pappa, bror med familj, ihoppackning av lägenhet, grilla, middag med vänner, kaffe med vänner, lite gråt, fixa datorn, köra bil, öppna affär, vara lektant, rollspel hemmafru, panikträffa alla som jag bara hinner sista dagen och sen… hejdå. Om ni ser på min avslutningsbild så förstår ni att jag grät hejvildt när jag skulle åka. För vem kan motstå en slängpuss från denna oemotståndliga dam:

En uttömmande eftermiddag

2010-05-26T19:54:00.001+02:00

Ungefär såhär känner jag mig, som bilden ovan. Suddig, blurrig, flurrig. Det är en hamn vi ser men jag ser ingenting.

Formes du lyrisme hette det, ämnet jag skrev en uppsats i idag. Introduktion, tre partier med tre underpartier och slutsats. Det är viktiga grejer här i det här landet. Tre. Tre. Förutom tiden som var fyra, timmar. Ett argument per paragraf. Inget överflödigt och rättstavat. Strophe prinanière. Introduktion, tre partier, tre underpartier, ett argument per paragraf, övertygande och rätt. Franska… Svenska… tänk om jag skulle skriva på svenska istället? vad skulle hända då?

Loggar in på den stora sociala siten, där ser jag: “Lyssnar på xxxx, ignorerar svenska uppgifterna”[sic!]. Ja, tänk om man skulle skriva på svenska i stället, inklusive särskrivningar. Det skulle va nåt va?

En gjord, två kvar. Sen lättar jag ankar. Sen lättar jag tankar. På återseende i det andra landet.

Ett oväntat spektakel

2010-05-21T19:50:00.001+02:00

Häromdagen hittade jag en utmärkt gräsbacke att revisera i, som man säger här, eller plugga inför tentor som vi säger där. Den ligger precis bredvid floden och en mycket söt liten hamn med träbåtar och pråmar i. Inte en skymt av fläskiga jachtar och det tycker ju jag är skönt förståss. Det hänger lite tvätt ute på tork hos en pråmägare och en annan har en hel trädgård på däck.

På den här platsen kan man, om man är uppmärksam, vara med om diverse föreställningar. Som härom dagen när jag satt med näsan i mina papper alldeles bredvid en annan tjej som också satt med näsan i papprena. Fast i sina såklart. Lugnt och stilla satt vi där bredvid varandra i säkert två timmar. Hon hade minst lika mycket tid på dagen som jag när hon helt plötsligt kom svischande förbi mig och bort mot torget med alla saker liksom hängande efter sig. Vad står på? tänkte jag logiskt.

Jag lyfter blicken och ser dem. Det känns som hundra stycken. De sprider sig från mitten av torget ut mot de platser som inte indikerar “parkering”. Ja, det är dom. De franska lapp-lisorna. Nu kom jag att få se det roligaste jag har sett på länge. Fnissandes tittar jag på spektaklet.

När min granne springer för livet fram till sin bil, är hon inte den enda. Hela torget börjar liksom röra på sig av människor och bilar. “Ja men jag var ju bara och lämnade…” “nämen oj, blev jag stående här” eller “jag skulle precis åka, det hade jag tänkt hela tiden”. Några hinner iväg men lapp-lisorna skriver febrilt i sina block.

En herre kommer springande mitt i skrivandet av en bot. Han tar sig för huvet och det betyder att man ljuger eller skäms för det har jag sett på tv. Sen byter han ett par ord med lisan och hon ger honom lappen i handen och går. Han ser lite ledsen ut. Ojdå.

Under tiden som lisorna rör sig som satelliter kring bilarna så kommer nya in på torget och kajen där man inte får parkera men de skulle ju bara vända. Ja, det hade de tänkt hela tiden. Vända alltså och det var inte för att det stod en “police municipal”-bil där. Nä-ä rå, inte alls.

Lisorna är klara för den här gången. 20 bilar blev det. Fransisarna är lite fattigare och staten har kammat in några euro. Jag beklagar och bra jobbat tjejer.

Hemlängtan och botemedel

2010-05-19T20:44:00.001+02:00

Plötsligt drabbades jag av hemlängtan. Jag gick in på de lokala tidningarna för att se lite nyheter. Plötsligt var min hemlängtan botad. Jag hade glömt hur fördomsfulla, elaka och småsinta människor är.

Vad är det som gör att en människa hela tiden måste känna sig bättre än någon annan? Vad är det som gör att vi skapar ett ‘vi’ och ett ‘dom’ när vi gång på gång får bevis på att det inte är så enkelt? Vad är det som gör att vi jämt måste se det negativa i det som görs?

exempel 1: En ganska stor fånganstalt i området har rustats. Bra tycker jag. Säkerheten först. Sen vården. Men folk börjar gapa om (om vi stryker alla fördomsfulla uttalanden om fångar) våra gamla och att vårdhemmen för våra gamla är sämre än fånganstalterna… suck. En fångvårdare svarar helt logiskt att byt vårdhem för din anhöriga då! Svaret blir (jag höjer mina ögonbryn!) : jag får ingen ekonomisk ersättning för det. Va?! När blev att bry sig om hur min gamla mamma har det (förlåt mamma jag vet att du inte är redo än men det är ett exempel Helge) beroende av pengar? Jag bara undrar. Bestäm dig.

exempel 2: En tjänsteman som jobbat inom kommunen under många år, och naturligtvis gjort bra och dåliga saker, säger adjö och går i pension. Kommentarerna som följer skulle jag inte vilja vara mål för. I min kommun säger vi inte tack för god insats, vi säger: det var på tiden, ta in någon som kan nått (obs! citatet är språkkorrigerat)… suck. När blev det en mänsklig rättighet att vara oförskämd? Jag bara undrar.

Lycka är en penna

2010-05-12T18:54:00.001+02:00

Två ämnen avklarade. Pennorna urskrivna. Bläcket lyser med sin frånvaro. Jag går till pennaffären. Det tar en timme att välja rätt kombination. Vissa köper kläder. Vissa köper smycken. Jag köper fina anteckningsböcker och en penna. Lycka är en penna.

Arbete pågår

2010-05-11T17:34:00.001+02:00

Besök avklarade, flytten fixad, paniken närmar sig. Arbete pågår. Sista veckan i maj smäller det. Tills dess. Arbete pågår.

Triumph Inspiration Award

2010-04-23T14:00:00.001+02:00

Grattis Elineng! Förstapris i den svenska deltävlingen av Triumph Inspiration Award. Läs artikel och se bilden på cisionwire.se. Fler bilder från elineng finns på www.elineng.com

Lite fransk byggsäkerhet

2010-04-22T17:07:00.001+02:00

Att betala eller inte betala, det är frågan

2010-04-21T21:50:00.001+02:00

Okej jag är tillbaks med en liten tanke som har knatat runt lite i mitt huvud ett tag. Varför måste allt vara gratis? Ingen verkar ju tycka att kommunismen funkar. Alla verkar tycka att vi ska leva enligt kapitalismens lagar. Haken är den att ingen vill betala.

Man ska inte betala för bussen, metron, tunnelbanan, spårvagnen eller tåget. Planka! Man ska inte heller betala bensinen, elen eller oljan bara för att det råkar vara lite miljöfarligt och snart slut. Strejka! Man ska inte betala för extra försäkringar, sjukvård, skola eller dagis. Tv-avgift är ett rån och telefon-avgifterna är något ännu värre.

Dessutom ska kultur vara gratis. Jämt. Speciellt musik verkar vara allmän egendom så fort den lämnat skaparen. Den verkar vara lika allmän som hundvalpar, småbarn och gravidmagar som alla tycks tycka att de har rätt att klappa på.

Men kläder då? De borde väl vara gratis? Eller mat, va? Ja, köp billigt för katten och strunta i att alla X antal produktionsled som ska ha betalt. Bara det är billigt så är det bra. Det är inte jag som har valt att jobba dygnet runt i en fabrik med giftig färg. Det är ju dom, dom där indierna eller vad det nu var. Och dessutom är det väl bra att de har jobb i alla fall de stackarna. Om man inte köpte billiga kläder så skulle de ju inte ha nåt jobb eller hur?

Ja, eller så kan man tänka som jag gör. Om man väljer det man köper med lite omsorg så kanske kanske det ger en hint till producenterna vad det är jag vill betala för.

Då tänker ju jag också som så att om vi nu bestämt oss för att leva i en kapitalistisk värld och att vi absolut inte vill byta ut det systemet mot något mindre pengahungrigt, är det inte läge då att betala för sig? Är det inte läge att förstå att saker kostar pengar? Det känns ganska enkelt. Om jag vill ha lön för mitt arbete så borde jag ju tycka att andra ska ha det också. Eller har jag fel?!

Besök

2010-04-14T22:01:00.001+02:00

Käraste lillasyster Kanin kom på besök. Fredag kväll, sommaren kändes nära. Det luktade fransk sommar, en blandning av avgaser, blommor och något oidentifierbart franskt. Tåget rullar in. Jag spanar bland människorna. Ställer mig i mitten för att inte missa henne när hon kommer. Ouiiiiiii! Här kommer hon! Mitt första besök! Hem till minsta lilla rummet för att avnjuta en vickning bestående av körv, ost, mackor och det där röda som fransisarna är så bra på.

Dagen därpå började vi med det viktigaste. Vi gick genom min favoritpark ner till stan. Där såg vi den här fantastiska lilla larvkaravanen. Så otroligt kul! Jag har aldrig sett något liknande. Vi stannade och fotograferade hejvilt från alla vinklar medan fransisarna gick förbi och tittade förvånat på våra göromål.

Den här stan har en förkärlek för magnolia. Träden finns överallt, i alla möjliga former, färger och varianter. Jag har tyvärr inte lyckats ta reda på varför denna magnoliahysteri finns just här men fint är det. Strålande sol och en liten vila under ett magnolia träd var ett återkommande element, nästan ett tema för denna helg.

Sen jag kom hit har jag spanat in två ställen som jag var helt säker på att jag skulle gilla. Har dock inte hittat rätt sällskap för att förverkliga besökstankarna men lillasyster Kanin är helt rätt.

Nummer ett är en vinkällare/restaurang där man får välja vin till maten ur vinkällaren. Personalen var lite förvirrad och vi hade en otroligt otrevlig bordsgranne som envisades med att prata helt oförståelig fransk-engelska med oss och avbryta våra samtal så fort han kom på något att säga(vilket tyvärr var ganska ofta). Det kan tilläggas att hans vän försökte, helt fruktlöst, hinta till denne otaktiske typ att vi kanske inte alls ville samtala åt deras håll. Trots detta var måltiden på det hela taget helt fantastiskt. Det finns stammisvarning på det stället.

Vi gick vidare till ställe nummer två: vinbaren mitt i stan. Fullträff det också. Små trevliga bord, en karaff lokalproducerat vin och en flirtig bartender. Kan det bli bättre?

Finalen var storartad:

Sång, kaffe på sängen och vackra smycken från Elineng. Croque monsieur i solen. Pic-nic i parken med vitlöksstekta räkor, sallad, baguette, crémant rosé, jordgubbar och choklad.

Gräs

2010-04-08T10:00:00.001+02:00

Gräs, sa pojken skulle jag då gärna vilja ha en flicka som hade pengar som. Gräs, ja gräs, gräs, ja gräs. Gräs, sa pojken skulle jag då gärna vilja ha en flicka som hade pengar som.

En fransk gubbe som klipper mitt franska gräs med en fransk klipptraktor. Jag har lov. En kaffe med pain du chocolat. Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Och så ljudet från en fransk gubbe som klipper mitt franska gräs med en fransk klipptraktor.

Spring

2010-04-04T13:59:00.001+02:00

Nere i min favoritpark springer det alltid folk. Oavsett väder. Folk bara springer och springer. Jag undrar varför de har så bråttom?

Den mest uppenbara: han eller hon som ser sådär sportig ut med rätt kläder, rätt muskler och liksom studsar fram. Dessa är oftast mellan 20 och 30 år och förmodligen gör de inte annat än liksom studsar fram.

Sen har vi kärleksparen. Jag har aldrig förstått det där med att springa med nån annan. Men de gör det. Springer tillsammans och det är väl gulligt. Mannen tar allt som oftast den längre vägen och springer ifatt kvinnan efter ett tag, sen springer de tillsammans.

Vi har också vänskapsparet/gruppen som springer och småsnackar. Fanatikern finns med. Pinnsmal och utan varken muskler eller fett men envisas med att springa två varv, fort.

Sen har vi de där som jag alltid förvånas över. Den äldre herren. Han är i alla fall över 60 och springer på lätta ben hur långt som helst. Jag skäms när jag ser honom. Men är glad för hans skull.

Sen har vi såna som mig. Som kanske springer en aning om andan faller på. Går mest. Sätter sig på en bänk i solen. Njuter. Lyssnar. Vi var två såna på min filosoferarplats idag.

Regn

2010-04-02T11:44:00.001+02:00

Nej. Det är ingen som står med vattenslang och sprutar ner mitt fönster med vatten. Det regnar. Det är ett helt vanligt regn här hos mig. Spöregn, ösregn, blötregn ja kalla det vad du vill.

När jag för ett tag sen spanade runt bland franska chansoner så hittade jag, helt utan att leta, fem sånger som hette il pleut varav en hade en precis plats nämligen Nantes (som ligger ett franskt stenkast bort). Jag undrade varför alla envisades med att sjunga om regn. Nu undrar jag inte längre. Nu vet jag.

Bernard på klassfest

2010-04-01T14:03:00.002+02:00

Jag fattade ingenting. Min person kommer inspringande med köttfärs och potatis i högsta hugg och säger att nu ska vi göra köttbullar! Varför då, undrar jag, jo därför att vi ska på klassfest och man har beställt nånting svenskt att äta. Och jag får följa med? Självklart! YYiiiiippppiiiiiieeeeee! Jag grodhoppade omkring i köket medans min person rullade och rullade och stekte och stekte. Men kom igen dååååå! Jag vill åååkkkaaaa!

Vips så satt jag i Sylvains lilla Renault. Hur nöjd som helst lämnade vi parkeringen för att nästan åka ut på landet. Jag for från fönster till fönster för att inte missa något.

Väl framme är det dags att fixa potatismoset. Jag sätter mig och vaktar. Men jag får så himla tråkigt för inne i vardagsrummet så har folket redan kommit och jag vill ju faktiskt vara med. Jag lämnar köket och sätter mig på bordet i med alla flaskor och morötter och gurkor och dippar och småpajer och knasiga småpizzor. Det kändes mycket bättre. Alla fransisarna babblade och babblade och babblade. Men när blir det mat!?!?!

Nu, äntligen, är det dags för mat. Mums. Vi hade gjort köttbullar och potatismos, hårt bröd var inköpt men ingen lingonsylt… Det gick hem! Kinisarna hade gjort dumplingar eller vad de nu hette, sen fanns det paj med chevre och fikon plus potatiskaka. Vi åt och åt. Sen kom finalen.

Jag har fattat att fransisarna gillar efterrätter men det här vet jag inte. Minst fem sorters goa kakor! gissa om jag dök som den äkta groda jag är. Jag dök ner och badade bland alla godsaker. *mmmmmm* Min favorit blev Sylvains choklad-, nöt- och marsmallowskaka. Visst ser den smaskig ut!

Nu vet jag att jag ska smyga ner i väskan så fort jag får höra ordet soirée för det betyder fest och fest med fransisarna det var en fest helst i min smak. Nu ska jag bara ligga här och smälta alla godsaker från igår. ZZzzzZzzZzzzz……

En glimt in i framtiden

2010-03-30T21:02:00.001+02:00

Okej. Min första konferens avklarad. Det var en såndär konferens som riktar sig till professorer och doktorander men vi på mastern fick vara med på ett hörn om vi ville och det ville jag ju förståss.

Konferensen skiljde sig inte avsevärt från en vanlig föreläsning annat än att vi fick sitta i ett konferensrum. Alla som har gått i skolan kan ju genast märka att det är mysigare i de lokaler som lärarna har för sig själva. I synnerhet här.

Vanligtvis sitter vi på små hårda och kalla stolar. Storleken på stolarna passar förvisso mig men i alla fall. I konferensrummet var stolarna stora och mjuka. Det satt ett enormt konstverk på väggen och salen fylldes med eftermiddagssol som strilade ner genom träden och in genom panoramafönstren. Helt klart en trevlig känsla.

Min behållning var dock, förutom ämnet såklart, att se mina annars ganska strikta professorer sitta och tissla och tassla under föreläsningen. Fnissa lite och skriva lappar till varandra. Det gav mig ett litet annat perspektiv.

Diskussionen efteråt var också helt annorlunda än vanligt. Dessa damer, det var nämligen bara damer, kan sin sak och vet vad de ska fråga. Ingen reste sig upp för att gå efter föreläsningens slut utan man var direkt på med en massa frågor och ifrågasättanden.

Jag var mycket nöjd i mitt lilla hörn. Med ordboken i hand och med ett leende på läpparna lämnade jag salen sist av alla. Detta kommer att bli en följetong. Medans andra går på bio, går jag på konferenser. Helt okej tycker jag.

Man mördad utanför mitt fönster

2010-03-26T23:32:00.001+01:00

Förlåt kära läsare men jag har gjort ett experiment. Hur många av er klickade på min rubrik för att ni trodde att jag skulle berätta om ett mord? Rubriken på bilden har inget med historien att göra. Det har inte skett något mord men väl en filosofisk vandring som är minst lika intressant men rubriken “filosofisk vandring” är väl inget man drar läsare på?

Jag har varit lite emot att prenumerera på rss-flöden och annat som man kan få till sig genom en samlingsplats för allt det där man vill ha koll på. I onsdags fick jag en uppenbarelse under en utbildning i informatik. Det är ju smart ju, tänkte jag och började genast organisera. Franska nyheter, svenska nyheter, franska kulturnyheter, svenska kulturnyheter, bloggar i båda språken osv.

Nu har jag testat detta fenomen i ett par dagar och inte helt otippat börjar jag att fundera, inte på nyheterna i sig utan, på fenomenet.

En man sa för inte så länge sen till mig: Varför ska du skriva för? Det finns så många som gör det och vad är det som får dig att tro att någon vill läsa det just du skriver? Jag stod stum och visste inte vad jag skulle säga. Nu förstår jag vad han menar.

Jag bläddrar snabbt igenom rubrikerna. Av hundra rubriker kanske jag läser två. Slutsats: rubriker är nummer ett. Utan en bra rubrik kommer man ingenstans. Sen får man hoppas att rubriken stämmer med innehållet annars tappar man förtroendet, eller är det så?

Men tänk dig då det omvända. Att texten är alldeles utmärkt välskriven och budskapet passar just dig och rubriken är kass. Då kommer du inte att läsa den och gå miste om något. Synd. Tänk så många värdelösa texter man skulle slippa eller så många välskrivna man skulle hitta om inte rubrikerna stod i vägen.

Ingen lösning serverar jag idag. Men väl en tanke. God Afton.

Montserrat på Espace Culturel

2010-03-26T00:49:00.001+01:00

Manus: Emmanuel Roblès (1948) Regi: Bernard Clément

Tänk dig inbördeskriget i Venezuela 1812. Revolutionärer vill störta den Spanska makten och litar på en enda person, Bolivar. Sen tänker du dig att alla dör. Låter det bra? Låter det som en pjäs som skulle kunna tilltala dig och din vardag? Låter det som om den handlar om oss på 2010talet i Sverige, Frankrike, Europa? Inte? Jag skulle nu efter att ha sett Montserrat på Espace Culturel säga absolut och jag ska förklara varför.

Det hela går ut på att militären har blivit förrådd av en av sina egna soldater som har förvarnat en revolutionär, Bolivar, att fly så att han inte ska bli dödad i bakhåll. Chefsofficeren, utmärkt spelad av Etienne Menard, har förståss klurat ut vem den skyldige är, nämligen Montserrat, stänger in honom i en kyrka och plockar in sex stycken oskyldiga tillsammans med honom. Han ger de oskyldiga en timme att övertyga Montserrat, spelad av David Raité, att säga var denne Bolivar befinner sig. När den timmen är slut och om Montserrat inte talat ska de alla dö. Montserrat talar inte. Här har vi utgångspunkten för det intressanta.

Detta skulle alltså kunna handla om personlig övertygelse, kollektivet mot den enskilde eller gud mot folken, prästen som är inblandad anser helt tidenligt att Kungen är utsedd av Gud. Allt detta känns en aning tjatigt och passé. Jag trodde till en början att det skulle bli en vänsterpjäs. Tillbaks till kollektivet och släng individualismen i väggen. Skönt att det inte blev så svartvitt à la 70tal och demonstrationer. Det kom att handla om någonting helt annat, och mycket viktigare, nämligen makt.

När de sex oskyldiga dödas en efter en känner jag ömsom att jag vill skrika “men så säg nåt då!” ömsom “nu när tre har dött redan är det väl ingen idé att du säger nåt!”. Sakta glider fokus från Montserrat över till officeren som ger order om att döda. Det är inte Montserrat som är offret, inte heller de sex oskyldiga. Det är han. Officeren. Han är rädd. Han dödar för att han är rädd. För att han är rädd att dö.

Vi ser under två timmars tid människor, det är nämligen en välspelad pjäs vi talar om, som i dödsfruktan skjuts ihjäl av denne officer. Han provocerar, lockar fram de ymnigaste känslor hos de oskyldiga för att tortera Montserrat till att tala. Men för varje person som dör blir officeren mer och mer stressad. Montserrat talar inte. Han blir mer och mer ett barn. Tillslut förstår vi att han inte gör detta för Gud, han gör det inte för Kungen, han gör det inte heller för sig själv utan för att hålla sina demoner borta. Han dödar därför att det får honom att känna makt. Det får honom att känna sig som Gud. Han säger att jag respekterar Gud för han är min jämlike.

När han så dödat de sex oskyldiga och också Montserrat, Bolivar är på ingång för att ta över militären då är han förlorad. Han har ingen makt mer. Det finns inget mer att ha makt över, mer än sig själv. Det är det han fruktar mest av allt.

För mig handlar denna uppsättning om just detta. Om styrkan att leva med bara sig själv att styra. Att inte behöva bekräfta sig själv genom att ha makt över andra. Se dig omkring. Nära eller långt bort. Är det inte de rädda som gör illa? Är det inte de rädda som behöver bekräfta sig själva med att ta andras liv eller på annat sätt tortera? Gammal som ung, med reell makt eller utan. Jag ser det överallt och jag önskar att jag inte gjorde det.

sprätt är sprätt kommer aldrig igen

2010-03-24T18:06:00.001+01:00

Den totala känslan av att vara den första som läser orden som är tryckta med svart text på vitt tjockt papper. Idag har jag sprättat min första bok. Det känns en aning historiskt faktiskt.

On fait la grève! Vi strejkar!

2010-03-23T15:16:00.001+01:00

Jag hade hört lite vagt att det skulle vara en stor demonstration idag, man skulle strejka! Wow! Min första strejk! Det kommer att bli fränt! Men hoppas nu inte för mycket. Jag har nämligen haft lektioner som vanligt idag. Förklaringen till det var att universitetslärare och forskare inte är så strejkbenägna.

Ämnet för dagens strejk verkar vara ett allmänt förekommande ämne nämligen att politikerna inte kommer med några svar gällandes reglerade arbetstider, minimumlön, pensionsålder och arbetslösheten. Låter det bekant? förhållandena här är inte annorlunda än hemma men skulle vi strejka? Skulle vi stänga butiken, biblioteket, och lämna fabrikerna? Skulle vi stänga av all kollektivtrafik? Skulle vi det? Nä. För det gör vi inte. Svenskar strejkar inte. Om det inte är valår förståss. Då kanske vi kan skriva en skylt eller två. Gå en liten runda och skämmas lite.

Jag hade ju inte fattat att man stänger saker här. Jag borde ha lånat de viktiga böckerna igår. Nu är bibblan stängd. Likt en universitetslärare kan jag inte heller strejka. För att jag får betala med dubbelt arbete imorrn. För att jag är svensk. God strejk på er!

Vår enligt fransisarna

2010-03-22T10:42:00.001+01:00

Då var väl äntligen dagen inne. Dagen D, eller kanske dagen V, då jag helt lagligt får säga att det är vår. Söndagen den 21 mars. En dag att minnas. Jag tog min kamera och gick ner i min favoritpark. En bok som skulle läsas var min ursäkt. Det här är lite av det som jag såg.

Att plugga en sån här dag känns inte så svårt. Välkommen våren!

en underlig, välsmakande, otippad insikt

2010-03-20T20:35:00.001+01:00

Jag har precis stoppat i mig en stycke filé av fiskmodell rouget eller mulle som den knasigt nog heter på svenska. Utan att ana något endaste litet ting om denna fisk, jag är inte så slipad på franska fisknamn nämligen, så köpte jag den, la den i stekpannan och åt. Smakade ganska gott faktiskt. Matigare än jag är van vid, en ordentlig FISK. Sen kom jag på att man kanske ska veta vad man stoppar i sig och jag slog upp namnet på nätet.

Hör och häpna. Jag visste att jag hade ett litet öga för stil men det här tog priset. Jag har ätit samma fisk som Kejsar Aurus Vitellius ansåg vara den mest exklusiva fisken i världen och som alltid fanns som delikatess på de extravaganta fiskfester som hölls i antikens Rom under första delen av det första decenniet efter Kristus. Vitellius sa: La Triglia non mangia chi la piglia alltså den som fiskar mulle får ej äta honom(eller henne ser jag nu la). Jag har inte fiskat den så jag får äta. Jag känner mig just nu lite närmare kejsartiteln, lite mer nobel, än förut.

En enkel vardagshändelse som denna, att äta något, brukar inte starta inre konversationer men denna gång blev det så. Hemmakär som jag är (eller har varit, beroende på hur man ser på det) så har jag aldrig tänkt på att man faktiskt inte kan hitta allt i affärn hemmavid och därmed inte här. Jag har liksom inte tänkt på att alla kulturer inte äter torsk, sej, sill, makrill och regnbåge. Nu är jag helt lost. Sardiner, mullear, småhajar och andra lustiga ting ligger i fiskdisken i det lilla snabbköpet. Jag fattar ju att man kan hitta dessa fiskliknande varelser på storhallarna i storstan men nu är ju inte jag från storstan så jag har alltså inte tänkt längre än näsan räcker. Nu har jag det. Tänkt längre än näsan räcker. Det var en kul men något onödig insikt.

Izïa på le Chabada

2010-03-19T00:52:00.001+01:00

Endast ett album släppt, 19 år och redan prisbelönt för årets album och årets artist på franska Victoires de la musique. Hon jämförs med Janis Joplin med influenser från grupper som Nirvana och Led Zeppelin. Hon är Frankrikes nya rockunder.

Utan att veta mer än så stod jag på golvet framför scenen. Jag vet inte vad jag förväntade mig för klientel bland publiken men inte förväntade jag mig allt från popsnören modell ung till kultursnobbar med tjockbågade glasögon i övre medelåldern. Jag började ana att detta inte var en vanlig rockartist. Det kan vara så att jag hade rätt.

Scenen är tom. Hon, Izïa, står ensam med en gitarr. Kallt vitt ljus bakifrån ger henne en självlysande effekt. Hon sjunger med sin speciella röst. Spröd men samtidigt oerhört kraftfull. Sen kommer det. Skriket. Hela bandet backar upp och konserten är igång.

Hon ömsom vrålar ömsom sprödsjunger sig igenom två timmars konsert. Full av energi och musiklusta. Tonsäker och explosiv. Jag förstår att man pratar om denna unga kvinna. Hon är säker och hon har ett tydligt meddelande. Skrik. Var poetisk, dig själv, sexig , väluppfostrad och skrik för allt i världen om du känner för det. Ända ifrån tårna. Skrik.

Efter en krafturladdning på trumsetet, en duell mot de andra musikerna avslutar hon med något som liknar en jazz- eller soulstandard, mycket känslofylld. Endast oförstärkt röst som intensifieras först med mikrofon sen med hela bandet. En mycket trevlig upptäckt i det nya landet. Rock on.

Jag säger bara måndag…

2010-03-15T10:43:00.001+01:00

Vaknar av att det smäller till så hela huset skakar. Ett lås vrids om. Aluminium mot trä. Åh, nej. Den morrande städerskan har gått från morr till rent och skärt raseri. Köket är låst. Men bara ena dörren. Som ett hot. Jag känner inte att jag vaknat upp till en bra dag.

Idag är sista dagen för inskickning av viktiga papper. Måste skriva ut de dokument jag jobbade med i helgen. Jag går till universitetet. Till en datasal. Men jag glömmer att detta är Frankrike och inte Sverige. Det finns ingen skrivare i salen. Går till nästa. Den är låst. Går till biblioteket. Mannen bakom hjälpdisken skakar på huvet och säger att nej jag vet ingenting och jag tittar mot platsen där skrivaren i biblioteket stått förut. Han skakar på huvet och säger att nej den har vi tagit bort och tillägger att jag får gå till en fotoaffär och skriva ut för där har de skrivare. Ja alldeles säkert.

Jag är inte riktigt arg ännu men jag känner irritationen stiga. Sverige är inte som Frankrike och därför kan man inte skicka papprena försent för då blir det inga pengar förrän nästa år. Lite stressad tänker jag ut en ny plan. Jag går och handlar först så att jag får kaffe och frukost, sen kan jag börja jakten på den försvunna skrivaren. Det är bara det att när jag kommer fram till kassan så märker jag att jag glömt min plånbok. Okej. Andas. Hem och hämta. Gå tillbaks.

När jag kommer tillbaka hem för andra gången hör jag den morrande städerskan på avstånd. Hennes röst är gäll. Jag slinker så fort jag kan uppför trappen och in genom porten till min korridor. Där hör jag ett annat ljud. Det är någon som visslar. Min visslande granne är på utmärkt humör och visslar på morfarsvis med darr och allt. Jag ler. Vad fint att det finns visslande grannar på måndagar som denna.

Uppdatering av www.elineng.com

2010-03-14T20:55:00.001+01:00

Nytt projekt i arkivet på www.elineng.com. Gå in och kika!

Med tanke på polisserier

2010-03-13T18:11:00.001+01:00

Är det ingen som har tänkt på varför man gillar en viss typ av kultur? En viss typ av historier? Det har jag. Helt uppenbarligen, eftersom jag nu filosoferar över det. Låt oss nu tala om all kultur generellt som text. Det tycker jag är roligare.

Jag vill oftast läsa text som är välkomponerad, med ett intressant och välformulerat språk (språk som i bokstäver eller språk som i bilder eller musik etc.), dessutom får den gärna vara lite provocerade också. Text som inte provocerar går mig oftast förbi, med ett enda underligt undantag. Polis- och/eller advokatbaserade serier. Allra helst de med någon slags smart forskare inblandad.

Dessa polisserier, som på intet sätt är formmässigt provocerande, som på intet sätt använder sig av ett intressant och välformulerat språk, som på intet sätt liknar de texter jag vanligtvis dras till, får mig i perioder att sitta timme efter timme framför datorskärmen och bara glo.

Jag har aldrig kunnat förstå mitt beteende gällandes detta. Häromdagen förstod jag. Jag hade helt oförklarligt sett fem avsnitt av Bones, fast jag bara skulle se ett och sen gå och lägga mig, klockan var halv fem på morgonen och jag hade inte sovit en blund på nära ett dygn. Då händer det.

Jag knäpper av det pågående programmet, sätter mig tillrätta framför datorn och börjar skriva, som om jag inte gjort något annat. Det bara flödade ur mig en massa ord som efter ett litet tag utgjorde början på min uppsats. Jag hade, med någon underlig hjälp av en polisserie, producerat mina första tio sidor fransk metodanalys. Jag är förstummad. Det är magi.

Det morrar i köket

2010-03-11T11:09:00.001+01:00

Ganska glad kliver jag in i det gemensamma köket vid niosnåret för att slå på en kastrull vatten till min kaffe. Men där inne morrar det. Dels för att man äntligen har börjat avlägsna trädet nedanför fönstret som föll i stormen men det finns något annat som morrar värre: städerskan la femme de ménage.

Jag har kanske antytt att mina kära, men unga, korridorskamrater inte alltid vet hur man använder sig av köksutrustning. Nu var det dags igen. Någon har använt micron så att det börjat brinna i den. Nu står jag där och tar emot. Hon morrar.

Jag blir på en gång på dåligt humör. Har lust att skrika tillbaks att DET ÄR JAG SOM BOR HÄR OCH ANVÄNDER KÖKET, TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT MED GRISIGA SPISAR OCH UPPBRÄNDA MICROSAR, SKA VI BYTA HEM EN VECKA FÅR DU SE HUR DET KÄNNS?! men det gör jag förståss inte.

Den ena anledningen är att hon inte förstår svenska och den andra är att jag inte orkar med en diskussion innan jag fått mitt kaffe. Den där kvinnan har ingen aning om vem jag är eller hur gammal jag är. Hon tror att jag är 20 som alla andra och bor hemifrån för första gången. Eller så tror hon ingenting, hon vill bara skälla, morra.

Jag är trött på såna människor. Nu är jag sur. Det är inte bra. Jag måste rycka upp mig. Det hjälper lite att kolla på den samling män som försöker baxa bort det stackars trädet. De känner sig manliga. Det ser man på långt håll. Jag fnissar lite. Nu känns det bättre.

Lur!

2010-03-09T14:27:00.001+01:00

Jag har på senare tid tjatat om att våren är här och att det är varmt och skönt. Men jag har blivit lurad, förd bakom ljuset och bedragen. Se så varmt och skönt det ser ut:

Men man ska inte tro på allt man ser. Det blåser snålblåst och är nollgradigt. Tack för den televerket. Jag har verkligen försökt att vara ute i solen men det går inte för man blåser antingen bort eller så blir man glass. Väntar alltså fortfarande på värmen…

8:e mars – Internationella kvinnodagen

2010-03-08T10:22:00.001+01:00

Jag läser i en fransk dagstidning att den internationella kvinnodagen förmodligen inte har någon mening längre. De anser att det franska folket är jämställda.

Jag läser i en svensk dagstidning att den internationella kvinnodagen förmodligen inte räcker till för att belysa problematiken kring vårt patriarkala samhälle.

Jag anser att den svenska dagstidningen ligger närmare sanningen.

Jag önskar mig en jämställd värld.

Där ingen är mer värd än någon annan.

Där man bara är olika och inte annorlunda.

Där olikheterna värderas.

Där män slutar misshandla sina kvinnor.

Där vi slutar misshandla varandra.

Där våldtäkterna upphör.

Där vi får lika lön för lika arbete.

Där personen med de bästa meriterna får jobbet.

Där föräldrarna har råd att dela lika på småbarnstiden.

Jag önskar mig en värld där din blick ser att jag är jag och inte att jag är kvinna.

Idag vill jag uppmärksamma alla mina vänner, kvinnor och män, som liksom jag tror på likheten, uppskattar olikheten och betraktar människor utifrån personlighet och inte kön. Förlåt alla fantastiska män men nu vill jag rikta ett meddelande till kvinnorna.

Ni starka kvinnor i min närhet. Ni är många. Kanske ovanligt många. Vi bryter med normen. Vi låter mycket. Vi tycker att vi har rätt. Vi vill leva som vi vill och vi gör det, traditionellt eller inte. Det blir som vi väljer. Jag hoppas vi orkar, jag tror att vi orkar. Champagne till oss idag!

Nattbuss 11

2010-03-07T11:38:00.001+01:00

Att åka buss innebär oftast en guppig färd som i svenska mått mätt går alldeles för fort. Man måste vara snabb och sätta sig för annars dimper man i backen av stöten.

Det finns två sorters köra-fort-buss-chaffisar. Den sura, som kör fort för att han hatar alla i denna värld. Han morrar när man kommer in och öppnar dörrarna snabbt och skriker högt om man råkar ha en barnvagn eller vara över 80 och inte kan gå så bra. Vas-y!!!! Kom igen, jag har inte hela dagen på mig. Fast det har han egentligen. För han är den enda som inte ska någonstans.

Sen finns den den glada sorten, som åker fort för att han är munter. Han skruvar upp radion när det är en bra låt och sjunger med. Säger hej till alla som kommer in i bussen på alla språk han kan. Hola, bonjour, guten tag, hello… Den här sortens förare har oftast en eller två killar som hänger bredvid honom och pratar om allt.

Igår, Nattbuss 11, mötte jag den glada sorten. I kubik. Ofta är det inte jättekul att åka på natten när man är själv. Man måste som vara lite på sin vakt. Det kan hända lite vad som helst, tror man. Men i går kunde det inte hända ett enda dugg för föraren poppade Bony M på högsta volym. Gasade i kurvorna och bromsade in kraftigt vid busshållplatserna och släppte av folk lite här och där. Det var inte så viktigt var de där jäkla hållplatserna var, huvudsaken folk kom fram.

Bussen liksom ändrade färg, det växte fram en discokula i taket, ljuset sänktes och fick alla grundfärger. Rött. Grönt. Blått. Gult. Vi fick alla glittriga byxdresser med pannband och alla dansade i takt. Daddy Daddy Cool…. Freeze, get your hands in the air and give me all your money!… Ra ra rasputin lover of the russian team… Sunny, yesterday my life was filled with rain… Vi dansade tillsammans i mittgången i exakt synkroniserade rörelser. Pekande fingrar och vickande höfter och huvuden.

Jag stiger av på min hållplats och bara ler, ja nästan skrattar. Man borde använda musik som brottsförebyggande åtgärder för vem kan vara sur när det strömmar 70talsdisco ur högtalarna?

På med grillen, jag kommer på stubben - del2

2010-03-06T15:33:00.001+01:00

Jag satt väl där en stund. Eller ett bra tag. På min nyhittade strandpromenad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att vad konstigt att de byggt ett trappsteg att gå på under själva vattenytan, det verkar vara lite överarbete. Fast man vet aldrig i detta underliga land. Vad som helst kan vara meningen här. Jag skulle snart förstå men inte ännu.

Jag gick bortåt. Såg några pensionärer spela boule, eller Pétanque som det heter här, jag stannade till lite och hade lust att ta ett kort. Men jag fick syn på något annat först. Jag hade hittat den! Den försvunna parken! Parc de Balzac! Utan att jag egentligen hade ansträngt mig. Detta måste jag visa Bernard tänkte jag och knallade upp på en kulle och såg… översvämning. Parken var i det stora hela översvämmad. Några gångstigar fanns det kvar men jag kan tänka mig att det är mycket vackrare utan vatten. Nu förstod jag vattnet på standpromenaden också. Vattennivån är onekligen högre än vanligt.

Tog sen vägen hem genom min favoritpark. Stannade vid vattenfallet och tog ett kort. Slog mig ner i solen länge. La mig på bänken. Skrev lite. Vägrade gå hem. Tittade på alla förbipasserande. Ensamvandrare, tillsammansvandrare, vänner, förälskade par, par som inte ännu är ett par men snart för det ser man på långa vägar fast de bara säger att de är vänner, far och son (modell barn), far och son (modell pensionär), tantligan, gubbligan, ungar på cykel, miljarder joggare i alla modeller, alla dessa var ute och gick en fredagseftermiddag. Trevligt. De är trevliga de där fransisarna. När solen gömt sig bakom en tall blev det kallt och jag gick långsamt hemåt. Nöjd. Mycket nöjd.

På med grillen, jag kommer på stubben!

2010-03-05T20:14:00.001+01:00

Det är en perfekt kväll för att köra igång grillen! Solen värmer fortfarande och det är så att man kan känna doften av nytända grillar. Förutom det faktum att jag inte är hemma. Här verkar de inte tända några grillar.

Jag tog semester idag. På riktigt. Jag tänker inte göra en bokstav på pluggeriet. Jag tänker inte göra nåt jag måste utan bara saker som jag vill. Idag vaknade jag sent efter ett nattmaraton med franskdubbade amerikanska polisserier. Packade kameran och tog bussen ner på stan. Där tog jag en lunch. Croque-chèvre och en grand café crème. Sen sneddade jag ner i parken bakom Beaux-Arts och kände helt plötsligt att jag saknat solen hemskt mycket. Jag la mig helt sonika ner och lyssnade på våren.

Hittade till min stora förvåning några röda hibiskusliknande blommor intill biblioteket. Ja blommor är inte min gren direkt men om nån vet vad det är kan man gärna få informera mig. Jag tog mig in på bibblan och hämtade lite program för trevliga händelser och sen ner förbi slottet och över bron. Här ska upptäckas. Det faktum att jag inte rört mig så mycket utanför de vanliga ställena trots att jag bott här ett tag nu gör att jag skäms lite så idag var det dags att ändra på det. Jag hittade en finfin strandpromenad eller vad man ska kalla det.

Fortsättning följer….

En kväll på kajen

2010-03-03T20:38:00.001+01:00

Le Quai är en teater eller snarare ett kulturcenter i staden jag bor i. Själva byggnaden är otroligt spännande och varje gång man går förbi där så händer det något där innanför glaset. Ibland repeterar de en teaterpjäs. Ibland riggar de för en konsert, en konstutställning, dansföreställning eller annat trevligt.

Jag var där igår på en kväll med konserter, utställningar och improvisationsteater organiserad och genomförd av studenter som tillhör mitt universitet. Jag ville bara visa lite bilder från denna fantastiska byggnad som inte på något sätt liknar någon annan byggnad i denna annars så historiska stad.

Så ser det ut på insidan. Lite häftigt tycker jag.

Trots att det inte var någon jättekvalité på utställningen och konserterna så fanns det lite kuligt i alla fall. Tog några bilder.

Som en såndär bok känner jag mig ibland. Uppslagen och urriven med lite ord och meningar som hänger ut. Mycket trevligt konstverk tycker jag. Talande på något vis.

Och så kan det vara rosa

2010-03-03T19:13:00.001+01:00

Under tidspress

2010-03-02T14:57:00.001+01:00

Detta mina vänner är människans bästa vän. Den som tror att det är en hund har fel. Det är en klocka. Just det, en klocka. Men, säger du, man säger ju att tiden är ens fiende och att man blir stressad av klockor och tidspassning. Det må så vara, svarar jag, men jag vidhåller att detta är människans bästa vän åtminstone när det gäller franska tentor och om man råkar vara en sån människa som gör såna. Andra människor får ha hundar, katter, elvispar, tv-apparater eller andra potentiella bästa-vän-saker som bästa vän. Men jag har en klocka.

Att skriva uppsats är inte så lätt. Att skriva i rätt form, med rätt formuleringar och i rätt ämne är svårare. Att sen göra det på ett annat språk än sitt eget, då snackar vi ingen barnlek. Dessutom är tiden satt till fyra timmar, prick. Inte en minut till.

Ah meh, säger du, fyra timmar är ju jättelång tid. Får man ingen rast? Man måste ju ha rast efter en och en halv timme det säger den svenska arbetsmiljölagen. Nej, säger jag, fyra timmar är inte länge och jag tillhör inte arbetsmiljölagen för jag är student och då gäller inga regler. Då ska man bara klara sig med de förutsättningar man får och det med basta.

Nu får vi vänta och se om jag gör det. Klarar mig alltså. Hann inte få med allt jag tänkt i renskrivningen. För jag är inte vän med min bästa vän. Klockan.

Tillägg till La Tempête

2010-02-28T18:53:00.001+01:00

Oj då. Dålig spaning av mig. Departementet Vendée, som ligger i min region, är värst drabbad av stormen hittills. 29 döda. 45 i hela Frankrike. Tur att jag inte är i Vendée. DN har en uppdaterad artikel om stormen.

La Tempête

2010-02-28T13:54:00.001+01:00

Det är natt. Mitt skrivbord lyses plötsligt upp av en blixt. Från ingenstans. Sen blåsten. Sen åskan. Två rejäla smällar. Sen tyst. Bara vinden. Den blev starkare och starkare. Jag gick och la mig. Innan jag somnade tänkte jag att vad fränt det skulle vara att gå ut och fotografera de träd som med all säkerhet fallit ner under natten. Men tänkte jag sen. Det kanske är farligt.

Det skulle visa sig på morgonen att jag inte alls skulle behöva gå så långt eller alls utsätta mig för någon som helst fara för att fotografera ett nerfallet träd. Jag gick till köket, öppnade fönstret och tog ett kort. Så enkelt var det. Då behöver jag inte gå ut i dag heller då. Jag ska inte bli professionell fotograf. Det hör ni ju på långa vägar.

Som ni ser på trädkronan har den lagt sig precis i hörnet på huset. Jag står alltså och riktar kameran efter väggen på min byggnad (ni ser den lilla vita grejen till höger, det är stuprännan) och sen är det själva allrummet som ligger bakom trädet. Det är typ en halv meter till huset från det nerfallna trädet. Om ens det.

Jag går in på nyhetstidningarna och där står det med stora bokstäver: “Minst 16 döda i stormen Xynthia”. En karta över Frankrike visar att det är “orange alert” i norra delen av Frankrike, lite mer söderut är det gult och här är det blått. Alltså, ingen fara på taket för här (département nr.49) är det bara lite blåsigt enligt franska meteorologer. La Tempête (för på franska är det alltid en hon när det är något negativt, vilt och otämjbart) är någon annanstans och dödar en massa människor. Tur att jag inte är där då.

Snacka om blödig!

2010-02-27T18:15:00.001+01:00

Nyss nådde mig den stora nyheten! Marie har fått sin bäbis, en liten ängel vid namn Mathias. Trevligt namn tycker jag, eller hur bror?

Vad gör jag? Jo jag börjar gråta! Här mitt ibland alla mina papper och förvirrade ord gråter jag så att det står härliga till. Jag fattar ingenting. Bäbisar kryllar det ju av och jag brukar ju inte bli så till mig av de små. Men tydligen. Min första franska bäbis som jag har känt lika länge som hans mamma. Väntar med spänning för att få åka dit och hälsa på!

Vad är det med fransmän och mynta-te?

2010-02-26T17:06:00.001+01:00

Jag var på affärn idag. Inte den som ligger närmast och inte den stora som de säger ska vara billigare men som inte blir det för att man handlar för mycket utan den i stan som verkligen inte är billigast men trevligast. Nu ska jag fylla på mitt teförråd tänker jag nöjt. Det är ungefär den lyxen jag unnar mig. Påfyllt teförråd.

Kommer fram till den välfyllda hyllan och ser: myta-te. Mynta-te oriental, mynta-te caraïbe, mynta-te med choklad med kanel med lotus med grönt te med svart te med inget te (infusion heter det då, örtte), mynta-te på morgonen, efter maten, på kvällen, när man är sjuk, när man är frisk. Jag fattar ingenting. För jag vill inte ha något mynta-te. Jag vill ha vanligt te som smakar gott.

Tre hyllmeter med mynta-te och en hyllmeter med alla andra vanliga teer. Ja dessa fransisar. Men jag hittade i alla fall några stycken. Nu avnjuter jag en lyxvariant av svart te med kryddor ilagda i små påsar av satin! Löjligt överflödigt lyx men lite trevligt.

Och så kan det vara blått också

2010-02-25T19:21:00.001+01:00

Ena dagen jobbar man så bra så bra. Mycket blir gjort och många hinder blir övervunna. Andra dagen är man bara så trött så trött. Ingenting blir gjort och man undrar vad man egentligen gör här. Så tittar man ut genom fönstret och tänker att ja, och så kan det vara blått också. Då känns det genast bättre.

Jag tänker på er därhemma i Sverige. På all snö. Här regnar det bara. Eller snarare så är vädret precis sådär som det bara kan vara här. Solen strålar och man tänker att jag ska bara läsa ut den här sidan så ska jag ta en promenad sen. Det man inte tänker på är att man borde ha lärt sig att det funkar inte att tänka så här. När man läst ut sidan så står regnet som spön i backen. Nästa gång solen kommer så tänker man nu ska jag gå ut men jag måste bara skriva klart min tanke först. Man lär sig aldrig. Det regnar igen. Sen regnar det inte. Det är lite olika med det där här. Men ingen snö. Inte så långt ögat når.

Lite elakt…

2010-02-22T18:09:00.001+01:00

Läste på en blogg. En svensk kulturjournalist som gjorde “reklam” för sig. Citat: “Jag är kultur journalist” slut citat. Jag skulle inte anlita den personen.

Eftersom jag befinner mig i språkliga tankar mest hela dagarna kan jag inte låta bli att fundera över hur vi använder vårt modersmål. Ibland, skulle jag vilja säga, använder vi det inte alls. Fast det säger jag inte, för det skulle vara en överdrift. Fransmännen däremot, de älskar sitt språk. Använder det gärna, flitigt, hyperkorrekt och en aning högtravande konservativt. Just det där sista kanske inte är så bra det heller men det är skillnad. Det är intressant att jämföra. Skillnader.

Kan vi inte försöka, mig själv inräknad, att stava rätt och utan särskrivningar i alla fall. Syftningsfelen kan få vara där så länge men att läsa igenom ett par gånger kan väl inte skada va?

Fredag igen

2010-02-19T19:41:00.001+01:00

Jamen jag kunde inte låta bli att förmedla min fantastiska middag denna fredagsafton. Det var inte meningen att den skulle bli så fantastisk.

Jag behöver laga mat som inte kräver att jag är i köket hela tiden eftersom vi är ungefär 40pers som delar på två spisar. Spisar utan ugn tåls att tillägga. Grytor och soppor blir då ett givet alternativ till den normala pastan. Idag var jag till Carrefour, en affär som är billigare än min närmaste supermarket. Men tänka sig att det inte blev billigare. Jag köpte lite lammkött, grönsaker, goda ostar, vin som jag inte hade provat och färska kryddor. Alltså, inte billigare….

Nu sitter jag här och har smakat på min komposition för dagen. Kära nån. Hur gott som helst. Lammgryta med lantbröd gjord på surdeg och Roland. Ja Roland. Chateau Roland. Vet inte om det går att få tag på i Sverige men det är ett Bordeauxvin med Merlot, Cabernet Sauvignon och en aning Malbec.

Trots att vinet dricks ur en yoghurtburk och grytan äts med gaffel så är jag helt nöjd. För tillfället. God Afton.

Att våra eller icke våra…

2010-02-18T14:12:00.001+01:00

Jag ger mig inte! Varje gång jag försöker säga till någon fransis att det faktiskt är vår nu så nekar de bestämt. Nej, säger de, våren kommer den 21mars. Jag tystnar och nickar för fridens skull men idag har jag bildbevis. Blå blommor = vår. Så det så!

Bernard i La Rochelle del 2

2010-02-16T17:52:00.001+01:00

Vi vinkade hejdå till den urfina sköldisen och tog våra ben och gick upp till ytan. Knäppt och jag som hela tiden trott att vi var på havets botten och så var vi bara i ett hus. Men jag tror i alla fall att jag var på botten, jag struntar i vad alla säger för jag säger att jag var det och då var jag det.

När vi kom upp och ut så förstod jag varför vi börjat på havets botten och inte på land, i hamnen. Det blåste och var iiisssskallt! Men jag glömde bort det när jag såg havet. Havet! Kolla kolla havet, atlanten! l’ocean atlantique! Jag hittade en jordglob som fick agera båt och där satte jag mig och drömde om pirater och sjövildar. Jag är Kapten Grodben, lätta ankar, dra i seglen, nu ska vi röva, men bara så lite vi kan. Babord Stybord Rakt fram tout droit!

Sen stod vi där, M och jag och blickade ut över horizonten. Hörde havets vågor och måsarnas skrik. Det var urhäfitgt. Magiskt. Jag doppade tån i vattnen för jag trodde att jag ville simma lite men det ville jag absolut inte! Kallt kallt kallt. Men vattnet var alldeles grönt och klart och M sa att det var för att jag var på besök. La Rochelle ville visa sig från sin bästa sida. Det tror jag också för visst är det självklart att man vill visa sin bästa sida för mig, den stora Bernard, Kapten Grodben. Fattas bara annat.

Sen tog vi en lite tur i den hur charmiga staden som helst och vi såg ett torn som M försökte lära mig namnet på la tour de la lanterne och sen in i kusliga och mysiga gränder. Vi gick förbi kaféer och restauranger, butiker och biografer. Torg och gator, bokhandlar (som min person var mest intresserad av vilket jag inte fattar varför, urtrist med böcker) och barer. Jag bara mös där på Ms arm.

Nu har vi gått och gått och gått och gått så mina grodben är alldeles skakisa jag frös in i märgen, jag var congelé, totalt! Och då uppenbarade sig det mest sagolika café jag någonsin sett Fredens Café le Café de la Paix. Där inne fanns det kaffe och riktiga fransisar! Det var gott och jag är nöjd. Jag hoppade ner i väskan och somnade. I väntan på nästa äventyr drömmer jag om hajar, pirater, sjöstjärnor, Doris, Nemo, sjöblommor och gravida killhästar. A bientôt mes amies!

Bernard i La Rochelle del 1

2010-02-16T00:39:00.001+01:00

Efter att ha suttit i hyllan och myst med min Bianca i en hel månad blir jag väckt av att min person donar och packar, laddar kameran och tittar på tågbiljetter. Jag tar ett hopp ner i sängen och undrar vad som står på. Men, säger min person, vi ska ju åka till M idag. Yehoouuuu! Min favoritperson! När när när? Nu. Jag dyker ner i den stora nya väskan som är mycket rymligare och skönare än den gamla. Sätter mig till rätta och iväg!

Första etappen, buss till stationen i vår stad. Det är spännande. Ännu mer spännande blir det på tågstationen. Tågen svischar förbi och jag kväker av lycka. M, M, vi kommer snart!

Vi byter snart tåg och jag hamnar på Hawaii. Jag fattar ingenting…

Närå, jag skoja bara. Vi bytte tåg i Nantes. Där har de knasiga palmer på perrongen. Det syns förståss inte på kortet att det var minusgrader och huuuurrrrr kallt som helst! På nästa tåg! Skönt. Somnar.

Vaknar av att vi står i en undervattensbåt! Jo, det är sant! Det skakar och låter och någon säger att välkommen ner på botten. Vi har kommit till havets botten. Inte för att jag förstår hur det gick till men M är med och där nere finns massor med olika fiskar och kräftor och stjärnor och slemmiga maneter.

Och hajar!!!! Ser ni mig!? Hajar!!! Han åt nästan upp mig den där stora besten men jag var modig. Tur att M höll i mig för annars vet jag inte hur jag hade klarat mig. Mina små grodben skakade duktigt när vi gick därifrån.

Sen blev det lite lugnare och jag pustade ut en stund. Vi gick och småpratade lite och M berättade vad det var vi såg. Vi kom fram till några söta sjöhästar som skulle ha barn. Oj va tjock hon är sa jag. Inte hon, sa M, HAN. Hihi, han! Det är han som bär på alla 3000 bäbisarna! Perfekt och rättvist tycker jag om man nu nödvändigtvis måste bära på dem och lägga dem nånstans och vänta.

Sen skulle ni se! Två välbekanta ansikten! Kolla Nemo och Doris!

Precis när jag trodde att jag skulle få komma upp igen till La Rochelle så dyker det upp en lustig snubbe, Elvis Presley fast blå! Sen får jag veta att han heter Napoleon men det gör han inte alls det för han heter faktiskt Elvis för det har jag bestämt! Snygg va?!

Det finns hopp

2010-02-11T16:27:00.001+01:00

Ena dagen den svarta avgrunden, andra dagen ljus i mörkret. Det finns ännu hopp om en kommande språklig metamorfos, att likt fjärilen gå från den gråa trista oformliga kokongen till en estetiskt fulländad imago. (ni får ha överseende med att jag i stundens hetta överdriver en aning…)

Författaren Shan Sa kom till Frankrike 1990 från Kina, utan att förstå ett enda ord franska. Efter sju år publicerade hon sin första roman på franska. Har inte läst, måste göra. Detta var en god nyhet i min lilla värld.

God eftermiddag mina vänner.

uppdatering av www.elineng.com

2010-02-11T00:03:00.001+01:00

Kvällsliga aktiviter à la webben… Nytt projekt i Elins arkiv!

http://www.elineng.com/arkiv.html

Välkomna in!

en svala gör ingen…

2010-02-08T10:29:00.001+01:00

Nä, så säger man inte här. Här säger man: une cigogne ne fait pas le printemps. Nyfiken som jag är slog jag upp det där ordet cigogne i tron om att det kunde vara en lärka eller nåt annat gulligt men icke! Det var en:

STORK! Alltså : en stork gör ingen vår

Jag är ledsen men jag fattar inte kopplingen mellan våren och storken. Kulturkrock! De är knasiga de här fransisarna…

Då och Sen eller Nu

2010-02-07T22:34:00.001+01:00

Att vara i nuet känns svårt. Det förflutna eller framtiden känns lätt. Ofta sitter man och längtar efter något. Förflutet eller framtida. Man kastar bort sin tid. Livet passerar utan att man märker det. Det kan ju kännas onödigt.

Vad ska du bli? Vad har du varit? Felställda frågor som aldrig kan besvaras med uppriktighet utan med drömmar. Drömmar om en framtid eller drömmar om det förflutna. Lita inte på minnet. Eller på siare. De spelar oss alltjämt ett spratt.

Säg istället Jag Är. Vad är du? Jag Är. Här. Du kanske tror att det är enklare men där tar du fel. Maskerna är många, livet är kort. Blunda en sekund och du ska finna att du Är. Här. Stopp.

Detta har inget med min verklighet att göra men jag känner att jag vill göra ett inlägg…

2010-02-06T12:00:00.001+01:00

Nu vet jag att det finns ett sätt att resa på som jag absolut inte vill prova. Charter-resa à la exotiskt land med massa turistkomplex. Jag hade det på känn innan men nu är jag totalt övertygad. Tittade i en väns fotoalbum från en dylik resa och min macka vill nästan ta sig upp igen, kaffet blev och smaka illa. Nu får den vännen förlåta mig för min uppriktighet.

Vad är det vi gör med människors hemland? Hur behandlar vi djuren för att roa oss själva? Är det förresten särskilt roande med plågade krokodiler och stressade tigrar innanför glasväggar? Med servitörer som fungerar mer som personlig uppassare än serveringspersonal? Varför? Varför?!

Det känns ju inte ens kul med kritvita stränder och billiga bungalows när man vet att människor lider och är fattiga precis utanför kanten på turistbyn. När man vet att någon har behövt lämna sitt släkthem sedan generationer bara för att där ska stå hotell och bungalows till oss. Paradiset är en chimär, en illusion, en artificiell fond inte långt ifrån den Musse och Långben fäller ihop varje julafton.

Jamen säger ni, om inte turismen skulle finnas skulle de inte tjäna några pengar. Då säger jag, det gör de inte i alla fall för det är de stora bolagen som tar alla pengar. Och jag är inte emot turism. Res, det är livets krydda! Men lägg pengarna i fickorna på små företag istället för turistkomplex som inte är till gagn för någon annan än de som redan har pengar.

Jag skulle vilja se dessa exotiska länder någon gång, det är inte det, det verkar vara fantastisk natur och mycket att se som man aldrig kan se någon annanstans. Men jag mår bara hemskt illa av det västerländska (eller var det det svenska…) sättet att åka bort, utnyttja vår ekonomiska överlägsenhet och falla tillbaks i värderingar som tillhör 1800talet, och grisa sig.

Det bidde ingen croissant…

2010-02-05T12:27:00.001+01:00

Solen skiner, 10 grader varmt, en perfekt dag för en croissantfika. Jag tog mina ben och gick till kvarterets snabbköp, Super U. Stannade vid croissanthyllan, sänkte blicken lite, pain au chocolat, det får det bli istället. Gott.

När jag vänder mig om landar min blick på fiskdisken. Kanske skulle ha mig ett par räkor, det är ju ändå fredag. 4 euro för räkorna. Nja. Bredvid räkorna låg en låda med moules, blåmusslor. 1.5 euro, pinfärska! Den tar vi! Gott.

Men till det måste jag ju ha bröd, jag som inte skulle köpa baguette för jag äter upp hela på en gång och det är inte så bra. Sen måste man ha lök, persilja har jag hemma. Rosévin. Gott.

Det bidde ingen croissant, det bidde en fredagsmiddag för 3 euro.

Jag hade glömt…

2010-02-03T20:02:00.001+01:00

…att Bodil Malmsten är så bra!

För att tömma huvet lite från boken jag läser just nu, Life and opinions of Tristram Shandy - Gentleman av Laurence Stern (på engelska i stället för franska, jag är lat), så gav jag mig ut på jakt efter bloggar om franska böcker.

Lat som jag är, idag, letade jag först på svenska och se där vad glömsk man kan vara! Min favoritblogg nummer 1: Finistère. Nu för tiden bor fru Malmsten i Sverige så det där med Frankrike och franska böcker blev väl kanske bara en bisak men hualigen så bra hon skriver. Det är så att man nästan skäms över att man skriver själv…

en aning filmfestival…

2010-01-30T21:04:00.001+01:00

Och då kom jag äntligen iväg. Här i min stad pågår nämligen den första filmfestivalen i Europa för detta år Premiers plans. Jag har tänkt att gå varje dag men men det är mycket att göra med pluggeriet men idag kom jag iväg på en seans. Det var två kort filmer. Eller en kortfilm och en lite längre.

Kommer fram till biografen, blir visad till en sal. Sätter mig ner och hoppas att jag kommit rätt för salsnumret stämmer inte med programmet men det är inte fullt så någon film av Guillaume Depardieu är det inte och det var det andra alternativet denna tid. Klockan är inte riktigt dags och det spelas jazz. Lite lustigt tycker jag. Jazz = lite intellektuellt. Filmerna som ska visas är utom tävlan eftersom regissörerna redan tävlat en gång. En av filmerna ska vara en svensk kortfilm och den andra fransk. En av regissörerna ska komma och prata lite verkar det som, undrar vilken. Det är dags nu, en minut kvar, musiken har tystnat, och titta där kommer de. Jag gissar att regissören är han i kaptenskepsen och se så rätt jag hade. Regissören säger: “bonjour à tous, voilà mon film”. Det var vältaligt tycker jag.

Den första filmen är den svenska. Drömmar från skogen. En produktion från filminstitutet och Film i Väst. Det är en slags dockteater där man jobbat med olika slags papper. Helt makalöst häftigt. En historia om döden. I en skog. Den är bra. Jag fascineras av tekniken med pappdockorna. I siluett allting och man har inte brytt sig om att retuschera någonting. Åter till det enkla berättandet. Ursprungligt på något sätt.

Den andra filmen är fransk. Montparnasse. En berättelse från stadsdelen Montparnasse i Paris. Tre glimtar från tre liv. Bra den också men inte alls lika utstående som den första. Realistisk, i öden och miljö.

Jag går nöjt ut från biografen och förundras över att jag faktiskt är i Frankrike. Jag slutar aldrig att förvånas över detta faktum. Solen skiner och jag kryssar genom folkmassan till min buss som går hem kl 18.

Med tanke på roten

2010-01-27T17:40:00.001+01:00

Under det att jag bearbetade lite text idag, en text på det språk jag inte alls kan uttrycka mig i, fick jag frågan vad det var som gjorde att jag kommit hit. Det var ingen lätt fråga. Det är ju massor av små tillsynes obetydliga händelser som har samlats likt vattendroppar i ett vattenglas och för att använda metaforen “det är inte fullt förrns det rinner över” så rann det över. Nu kan ni helt enkelt se mig sitta och veva med armarna och försöka översätta denna metafor för A utan att ha en aning om dess motsvarighet på franska… Leendet mittemot blev större och större men okej essensen var förstådd.

När jag nu kom hem till mitt lilla rum så började jag på riktigt tänka efter vad det egentligen var som satte igång hela det här händelseförloppet. Jag tror att jag har hittat den, anledningen.

Som tonåring skulle man vilja vara Madonna, Emma Sjögren, Cindy Crawford eller någon annan modell, artist eller dylikt, men jag jag ville vara fransk. Helt enkelt. Jag ville vara som Valentine i Trois couleurs: Rouge eller kanske ännu mer som Julie i Trois colueurs: Bleu (båda filmerna helt superba än i dag, tack käre Kieslovskij för dem!). Eller nä, korrektion, jag ville inte vara som, jag vill vara Julie. Jag såg filmerna om och om igen och tyckte nog ett tag att jag faktiskt kunde lite franska också vilket jag faktiskt inte alls, på något sätt, kunde.

Nu var det väl bra konstigt att det skulle ta femton år att komma hit och slå hål på myten och se det verkliga Frankrike men den tiden behövdes för nu är nu och nu är helt rätt. Det bästa är att jag blir gråtfärdig när jag upptäcker att jag kan läsa mina favoritteoretiker på originalspråk. Det är kärlek det.

Innombrables sont les récits du monde. (Roland Barthes)

Kväll i studentrummet

2010-01-25T18:41:00.001+01:00

Ibland är det bara för vackert när solen gått ner… Svårt att fånga på bild men… le soleil s’est couché…

Med hopp om mänsklighet

2010-01-22T17:48:00.001+01:00

Idag har pessimisten i mig upptäckt att det faktiskt finns människor som ger utan att ta. Det finns människor som intresserar sig, vill hjälpa, vill veta, undrar utan att vilja ha någonting tillbaks.

Det finns alltså en person i min omedelbara närhet som har gjort allt detta för mig idag och jag kan inte säga hur tacksam jag är för detta. A har hjälp mig med mitt skrivande. Gav mig tre timmar av sin tid enkom för att jag ska klara av att skriva en uppsats. Säger så lite försynt att vi kan träffas ett par timmar varje vecka för att jobba med språket så att jag lättare ska kunna fråga om saker och tillslut bli självgående. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa “ehu jaa”. A vet mycket väl att jag inte kan hjälpa tillbaks. Kanske ge en kulturell vinkel som är ny men annars intet. Detta språk är för svårt, än så länge.

Idag är en bra dag. Det finns hopp om mänsklighet och empati.

Omstart

2010-01-18T10:21:00.002+01:00

Så vaknade jag 07.00 alldeles av mig själv efter att ha tillbringat mer eller mindre 12 timmar per dygn i sängen denna vecka, oförmögen att gå upp. Idag är det alltså annorlunda. Jag är pigg!

Började dagen med en promenix men eftersom jag var så tidig så hade det inte blivit ljust ännu. Jag fick ge upp min idé om promenad i parken. Jag tog en tur genom ett område jag inte gått i. Nu förstår jag varför. Promenaden var inte särskilt trevlig. Fullt med bilar och människor som sprang omkring för att hitta till sina göromål för dagen. Men det spelar ingen roll för jag är rätt glad ändå.

Ledig som jag är har jag börjat att jobba… kunde visst inte vänta längre. Omstartad och klar har jag redan haft första skrivpasset. Nu dags för en macka och pass nummer två.

Varsågoda, gårdagens upplevelse: årets första blomma!

Vänner, separation och stjärnfamiljer

2010-01-15T18:39:00.001+01:00

Visst kan man säga att man genomgår en mindre separation när någon i ens liv lämnar den plats man befinner sig på. Varje gång man säger hejdå till någon slits en liten bit av hjärtat bort och man blöder. Ibland ymnigt. Ibland stilla. Idag är det “le grand partir”. Alla Erasmusstudenter som avslutar sin termin idag åker hem till sina egna länder, till sina egna familjer. Några blir kvar i äventyret men det fattas något.

Det förvånar mig ofta hur kärvänliga många människor blir när det är dags för ett farväl, definitivt eller tillfälligt. Helt plötsligt är personen som åker det bästa som finns och uppslutningen är god. Ett välkänt exempel, blir en aning morbid här ursäkta, är begravningen. Aldrig förut har det sagts så himla många bra ord på samma dag om en person som när den är död. Onödigt tycker jag. Varför inte säga det till personen när den är i livet? Lite samma sak är det med personer som lämnar oss för en annan plats på jorden. Men säg allt det där när man är nära istället! Det har liksom bättre inverkan då. Umgås lika kärvänligt och trevligt i vardagen som i sista minuten. Jag hade en jättetrevlig kväll igår men nu är det försent att fördjupa den ytliga vänskap som finns där. Nu har alla åkt.

Jag ska be att få ta ett motsatt exempel bara för att säga emot mig själv lite för det finns faktiskt människor som gör detta. Ens egen familj brukar vanligen tycka om en lika mycket varje dag på året oavsett om man åker eller stannar. Eller vanligen förresten, det kanske inte är så vanligen men det är önskvärt i alla fall. Det jag tänker på är Stjärnfamiljer. De är underbara.

Jag ska förklara min definition av detta underbara ord:

Det är alltså en familj som alltid har plats för fler än de som enligt alla konstens regler kan kallas för familj. Om man utgår ifrån ordet kärnfamilj så kan man lätt förstå metaforen kärna. Det är någonting kompakt, symmetriskt och skyddat av ett hölje för att hålla den hel. Det kan ju vara bra förståss men det finns inte så mycket utrymme för oss som inte är kärnfamilj. En stjärna är däremot till formen mer öppen, har fler uddar och kan se ut på hemskt många olika sätt. Att den dessutom är vacker och fylld med kraft gör det till en ännu bättre symbol för en öppen familj. Strunta i vem som är släkt och inte släkt. Den man tycker om den ingår liksom i familjen. En stjärna lyser starkt och dess ljus når över hela jorden så gör också en stjärnfamilj. Den lyser över hela jorden och dess kraft når mig trots att jag är flera hundra mil därifrån. I stjärnans centrum är det varmt och gott. Det är som att åka på solsemester varje gång man kliver in i denna stjärnfamilj. Efter det finns värmen kvar länge.

Ta hand om oss kära vänner, det tänker jag försöka med.

Tala är silver, tiga är guld?

2010-01-11T16:37:00.003+01:00

Att tala sanning är viktigt, även om den svider, sanningen. Att tala sanning är något vi ser som en självklarhet, kanske till och med en plikt. Om vi inte talar sanning ligger den alltid och lurar runt hörnet som en helt oberäknelig detonerad bomb som kan brisera när som helst.

Men vad är sanningen då? Relativ skulle jag vilja påstå. Den har en benägenhet att förändras genom tid. Talar vi alltid sanning eller talar vi sannolikt? Det är inte sannolikt att jag kommer att klara mina mål alltså kommer jag inte att göra det, eller? Har jag ljugit nu eller bara talat osant eller sannolikt? Sannolik idag, nästan sant imorgon eller helt osant?

Tage Danielsson har fortfarande svaret, trots att texten är lika gammal som jag… se och njut!

Bernard och Bianca i Sverige

2010-01-10T13:41:00.001+01:00

Nu har jag minsann visat min Bianca vad Sverige går för! Vargavinter och vackert som i en saga. Vi tog tåget mot Sverige en blöt snöig vinterdag 2009. Tågen hade kaos bara för att det kom lite snö! fånigt tycker jag. Jag som hade sett fram emot att åka nattåget! Men efter många om och men, turer hit och dit genom länderna hann vi ifatt det försenade tåget och kunde krypa ner i vita lakan! Det var finemang!

En dags resa till, vi kom fram till Köpenhamn, rätt skön temperatur och bara lite snö. Perfekt! Sen byta tåg i Mjölby, men attans vad kallt! Säkert tio minus. Brr. Jag kramade hårt på Bianca så att vi skulle hålla oss varma… Mysigt! Nästa stopp, L. Jag blev glass när vi klev av. HUR kan det vara såååå kaaaalllllttttt – 25!!! R, R och M kom springade och rullande och mötte oss. Å viket kärt återseende! Jag och Bianca fick träffa en ny vän, Isor. Han är en isbjörn som berättade att det inte alls var kallt utan ganska skönt faktist. Jag och Bianca tyckte nog att det var mysigare framför vedspisen hemma hos min persons mamma och R men ställde gärna upp på en liten fotosession ute i snön.

Någon dag efter det så var det dags att fira ljusets återkomst! Brasa och bara 16 minus, hemma hos K. Vi fick glögg och korv. *mums* Alla personer bara pratade och pratade, sjöng knasiga hippiesånger och pratade ännu mer. Vi la oss lite fint i en korg och mös.

Sen gick allt så fort. Till personens pappa (där jag blev favorit till en stor svart best vid namn Olle. Han ville att jag skulle sova bredvid honom men jag slapp, hu så läskigt!) , julafton, till R, R, M, M och Isor ( det fanns inget slut på pussarna från lilla M!!! Jag tror minsann att jag är det sötaste som finns!) och sen var det helt plötsligt dags att åka tillbaks till France. Kul var det i alla fall i vinterland! Kramar till alla jag mött och alla jag inte mött!

Bernard och Bianca

2009-12-16T19:07:00.001+01:00

Ja, jag vet att jag inte skrivit klart om Paris men det kommer det kommer! Men vet ni vet ni vet ni vad som har hänt!??! Jag har fått en flickvän, Bianca och hon ska faktiskt följa med mig till Sverige! Ha!

Hoppas att ni är snälla mot henne när vi kommer! För nu är vi snart påväg! Jag tror att vi sover här i resväskan inatt… *grodhoppar och kväker ikapp*

Koncentrationssvårigheter

2009-12-14T21:59:00.001+01:00

Jag tittar på alla mina papper som ligger i drivor runt mig och suckar lite försiktigt. Bokstäverna stirrar på mig, de byter plats med varandra och skrattar.

- Kom igen, va trodde du? Vi är inte banala. Vi är inte logiska. Hur trodde du att du skulle kunna lära dig att tolka oss? Nä, tänker jag till svar, det var väl visst fel. Hur kunde jag tro nåt så dumt?!

- Men, säger ett välbekant ord på ett av papprena, du kan ju mig!

- Jo, det förståss.

- Lyssna inte på de andra. De bara retas med dig. De är från medeltiden, den frraaaannnssskkaaaa medeltiden, och tror att de kan allt. De har ställt till det för folk i flera hundra år nu och har lite hybris över det. Men du vet väl vad konsekvensen av hybris är?

- Ehh… Jaaa, Zeus kan komma att bli arg, svarar jag med en viss ton av ironi i rösten.

- Just det, säger ordet. Strunta i elakingarna en stund. De kommer att sakna dig imorrn och då är de snällare.

Jag gör som det snälla ordet som jag kan säger. Jag tittar på Trolltyg, läser glöggrecept, äter Speculoos (som kan med lite fantasi likna pepparkakor), funderar på om jag ska gå och värma mitt rödvin och förvandla det till glögg (fast jag har förståss inget portvin, kryddor eller socker), jag låtsas att mitt element är en kamin, försöker att inte titta ut genom fönstret och se att gräset är grönt och tittar på Lindes helt galna men mycket ambitiösa adventskalender på nätet. Jag tror minsann att det är dags att åka hem en stund.

Bernard gör Paris del 2 - framme

2009-12-09T21:49:00.001+01:00

IIIIiiiiiiiiii. Jag ser jag ser jag ser EIFFELTORNET! Haha! På långt håll men dit ska vi. Ända dit fram, genom alla personhusen och gatorna. Och chaffisen säger att vi ska få åka båååååt! Det har jag aldrig gjort så jag bara lääääännngggtttaarrr! Personerna bakom sjunger *heeej macarena* och jag hänger på. Min person skäms. Jag fattar inte varför det svänger ju! Come on katten!

Snabbt går det. Jag får hänga med i benet. Vi knallar ombord på båten och jag parkerar mig i fönstret. Hej Paris! Nu ska vi tufftuffa runt på Sän och kolla in broar och muséer och annat finfint!

Och vet ni?! Min person är så gammal så hon berättade att på denhär båten har hon bott en vecka när hon var och hälsade på nån Johannaperson, 1997! Det är ju hur länge sen som helst ju! Hur kan den ligga kvar där mitt emot Louvren, ja ni vet det där jättestora museumet med hon den där Mona-Lisan i. Tänk va kulit va?

Ja det var spännande att åka där på vattnet och titta på alla stora hus och broar och grejer. Gajden babblade på fransiska, engliska, spaniska och italiensiska men svenska kunde hon minsann inte! Men det kan jag sörruuuuuaaaaaaaaa *bump* oj då, trillade visst ner litegrann på golvet… men men men ska vi gå av redan?!?!

Eiffeltornet är så himla jättestort så man kan ju inte se det ens när man står brevid så vi krisskryssade mellan gatuförsäljarna som ville sälja små eiffeltorn för tio spänn. Jag vill jag vill! Tyst sa min tråkperson, de är fula. Näääää. Jag surade en stund men snart blev jag glad för helt plötsligt dök det upp en tysk gris! Titta va fiiin hon är.

Nu bär det visst av till Montemartre!

Fortsättning följer… à suivre…

Bernard gör Paris del 1 – resan dit

2009-12-07T23:43:00.001+01:00

*gäsp* Om tyskpersonerna går upp tidigt så går franskpersonerna upp ännu tidigare… iallafall om de ska till PARIS!!! Haha! Nu äntligen kanske jag kan få se nåt. Sist fick jag ju bara ligga i den där fåniga väskan med sjalarna i om ni kommer ihåg det. Men nu blir det fart på grodlåren! Paris here I come! Paris je vais venir! *tumdirumdum* Jag var lååångt före min person hela vägen till bussen. Jag fattar inte varför personer är så himla långsamma när man ska till PARISSSSSS!!! Skynda dig sölperson! Ååå äntligen på bussen och allt känns sådär jättespännande och jag hoppar upp och ner på sätet, hänger i gardinen och sjunger jööööööööö regrä riääääää ooooo jö nö regrää riääääää men av nån konstig anledning så säger min person att jag ska vara tyst för klockan är faktiskt inte ens morgon. Nä det har hon rätt i, det är ju mörkt ute. Jag somnar på stubben.

När jag vaknar är det kaos i bussen. Jag fattar ingenting. Vadnu nä vänta är vi framme?! Nix pix det är kaffe på gång. Ja, jag vill ha! Mmm. Kaffe med mjölk och en croasang. Vi hittar dessutom en helt hysterisk gran! Kolla! Det är det första julpynt som jag har sett och den är verkligen ett julpynt av höga mått. Jag vill klättra men min person hinner få tag i mitt ben innan jag hinner svinga mig i glittret. Tråkpåk. fortsättning följer… à suivre…

Fest hos M

2009-12-06T21:29:00.001+01:00

Tack M för en finfin fest!

Vanligtvis brukar jag inte berätta om mina fester men nu känner jag att jag behöver göra det för nu har jag minsann ätit Raclette!

M fyller år och ska dessutom lämna Angers för LaRochelle… det är tråkigt för mig eftersom hon varit min närmsta här under den här hösten. Alltid är det någon som lämnar en eller så är det någon som man lämnar. Men ingen resa utan fest! M bjöd således på Raclettes.

Raclettes är potatis, ost (såklart), kött av typen skinka och korv, och lite grönsaker. Låter kanske inte så spännande men det var riktigt gott. Det är visst en fransk specialitet som man gör ofta härikring vintertid. Ordet raclette är egentligen de små spadarna som man har för att skrapa ur osten ur de små skålarna med. För att göra raclettes ska man värma osten i en mojäng:

Ja ni kanske ser, typ en grill eller nåt. Sen skalar man och hackar den varma potatisen och så en köttskiva och lite grönsaker. Blanda och häll över den smälta osten. Fix trix ät!

Man ska väl ha vin till maten? Jajjemen, vitt ska det vara och lokalt! Denna kväll från Layon. Merci pour une soirée parfait et à Bientôt cherie! (och nu vet jag att jag i alla fal inte ska bli matskribent! hihi)

Regn och Tal

2009-11-30T21:57:00.001+01:00

Il pleut, jag har frågat mig själv varför alla artister som sjunger fransk chanson sjunger om att det regnar. Framförallt varför det regnar i Nantes. Nu vet jag varför. När det regnar här så regnar det. Den som tyckte att jag var löjlig som tog med mig stövlarna hit räcker upp en hand!… och skäms för jag har aldrig haft en sån nytta av mina fina stövlar som jag haft under denna vecka. Jag fattar inte hur man klarar sig utan.

Hursomhelst så kryssade jag mellan paraplyerna på gatan. Aktade mig noga för att inte få ögonen utstuckna eller håret avslitet av dessa dödliga vapen. Var ganska lycklig trots hällregnet. Hoppade in på ett boulangerie och köpte mig en croque tomate och en stor kaffe och sjönk ner i en stol. Famlade efter min lilla skrivbok. Men jag hittade den inte. Jag hade glömt min skrivbok! Hur kunde jag vara så dum!? Jag drack mitt kaffe och stirrade ut genom fönstret på en karusell som ställts upp på torget. Det är en retrokarusell med hästar och gungor och sånt på. Varför? tänker jag och förstår inte hur man ska kunna åka den när det bara hällregnar hela tiden. Då dimper en lysande idé upp i mitt huvud. Jag ska köpa en ny anteckningsbok.

Jag ramlade in i en av de många bokaffärerna och gick omsorgsfullt genom hyllan med små skrivböcker. För dyr, för billig, ränder i, rutor i, för prinsessig, för bilig, för skrikig, för svart, för tjock, för… den här ska jag ha. Grön av märket Moleskin. Två tunna böcker i perfekt storlek för en liten väska. Då så.

Jag går över till pennorna. För dyr, för billig, för blå, för röd, för prinsessig, för bilig, för skrikig, för tunn, för tjock, för… den här ska jag ha. En svart gelépenna G-1 Grip. Då så.

Jag plaskade ner till biblioteket T för där skulle jag möta Proust. Eller nja, i alla fall en av hans texter. (Själva Proust är ju liksom lite död.) Det var dags för månadens recitation. Jag pillade upp plasten på mina nya skrivböcker. Öppnar en av dem och läser till min förvåning och, måste jag erkänna, förnöjsamhet: “Den legendariska anteckningsboken flitigt använd av artister som Oscar Wilde, Picasso, Ernest Hemmingway…” Jodu, det är till att ha smak, tänker jag ett ögonblick men kastar genast bort den tanken. Den var löjlig och hade inget syfte annat än att rättfärdiga de fem euro som de kostade…

Biblioteket är till min förvåning fullt med folk. Det är lördag, kvart över tre på eftermiddagen. Jag sätter mig, nä där fick jag inte plats. Där då? Nä. Jaha. Jag går omkring längs hyllorna med alla böcker på det främmande språket, läser en titel här och där. Plockar ut en bok och försöker läsa lite. Byter till en bok med fler bilder. Ser en ledig stol och sätter mig. Men då är det dags att gå in till Proust, ja inte till Proust men… äch.

Samma uppläsare som sist. Kolsvart hår, vit skjorta, svarta byxor och skor. Det klingar i glaset, han lägger upp en sten och läser. En timme ur l’ombre des jeunes filles en fleurs. Jag lyssnar. Jag ler. Det gör inget att inte Proust är här.

Bernard à la fac

2009-11-28T00:04:00.001+01:00

Hurra! Idag har varit den absolut mest spännande dag som jag nånsin har varit med om. Kasta slotten i sjön och skicka elefanterna till Afrika, ja eller Indien om de hellre vill det, för nu har jag varit à la fac, ja det heter det att gå till Universitetet. Jag har varit i skolan helt enkelt men gissa om det var spännande!

Fas 1. Väntan

*dumderidum* Så häftigt det kan vara att stå såhär i en mintgrön korridor och vänta på första lektionen. Det kindpussas (uläääää) lite här och var, jag fick två av Marion ni vet hon i parken med planterna(men det var ju ganska trevligt faktiskt), och en och annan gäspar. Men vad väntar vi på?! Jo det ska visst vara en herr Mutett som ska prata om Darwin. Men när jag frågar var herr Mutett är så skrattar alla. Dumt tycker jag, vad sa jag nu då? Det är en madame säger Marion, madame Hermetet. Vadå Madame Herr Mutett? en både och? Jag fattar ingenting men det gör inget för jag bara ler och tycker ändå att det här är världens bästa dag. Då kommer madame herr mutett.

Fas 2. Klass

Å vad jag njöt av alltihopa i åtminstone fem minuter. Jag förstod ingenting men det göör inget. Det fanns så många fransisar att titta på. Alla skrev och skrev för glatta livet med nedböjda huvuden. Prasslade lite när de böt blad. Men vad ska hända egentligen? ÄR det bara såhär? Ska det inte hända nåt spännande? Det trodde jag för min person är ju alltid här och jag trodde att det skulle vara kuligare än såhär. Men än har jag inte tappat modet. Kanske kommer det hända något snart. Kanske kanske. Då plöstligt reser sig alla upp och kaos uppstår. Min person tar mig i armen och släpar med mig ut. I utgången möter vi minst hundra personer som ska in i samma klassrum som vi just suttit i. OwOWWäääää. *puh* äntligen ute i korridoren. Vad är detta? en fabrik? skiftbyte? Ingen svarar för nu är det dags för nästa fas.

Fas 3. Rast

Jag står på golvet och tittar upp. Marion, min person, Maxim och Anthony diskuterar något. Jag hör café och plus tard(som jag lärt mig betyder vi ses senare) förvirrad biter jag mig i läppen. Vart ska jag? Oj, jag ska visst uuuut. Antony tar mig i benet och vi går ut i regnet. Vi ska visst nånstans. Men Marion då?! Men jag hinner inte sakna Marion så länge för vi kommer in i en sal med massor av godis i! Haha! Jag vill ha den kakan och den chokladen och så vill jag… Nädu, här ska det bara drickas kaffe. Typiskt. Men det var såna där automater så jag vill i varje fall inte ha om du trodde det. Faktiskt. Ja. Äh sätt dig här vet ja, säger Maxim. hihi. Visst sitter jag fint?

Jag fattar inte varför de ska ha så himla bråttom för nu springer vi iväg igen. Brukar man inte sitta när man dricker kaffe va? Det brukar i alla fall jag. Nähe. Vi byter hus, till nåt som heter BU!, och voilà, där är Marion! Jag och min person sätter oss vid henne och jag är nöjd. Men snart sitter de båda försjunkna i tjocka böcker med pennan i högsta hugg. Men var det inte rast sa ni? Jag satte mig och kollade i en knasig fransistidning i stället.

Upprepning av fas 2. Klass

Samma visa som när vi gick ut ut klassrummet. In genom dörren, möt hundra personer som kommer ut. Upp med grejerna. Skramla lite med pennorna. Klara, färdiga, skriv! I en timme. Jag blir förståss uttråkad på en gång. Tar en sväng över golvet under bänkarna. Kittlar Anaïs på foten, vilar en stund på Valentins stora sko, klättar lite i Lauras jacka som hänger på stolen. Sen återgår jag till min person och spelar pennvakt. En sträng pennvakt! Lösenord tack! “Bernard är bäst i världen” säg det då, det är lösen! Min person tycker jag är jobbig och lånar en penna av Marion istället. Haha! Då plöstligt reser sig alla upp och kaos uppstår. Min person tar mig i armen och släpar med mig ut. I utgången möter vi minst hundra personer som ska in i samma klassrum som vi just suttit i. OwOWWäääää. *puh* äntligen ute i korridoren.

Upprepning av fas 3. Rast

Diskussion igen men nu går min person och Marion åt ett håll och les garçons åt ett annat. Det är många som går samma väg som vi, nästan som en hel flod av folk. Men säg då var skaaaa vi? RU. RU? ja RU. Knasiga personer, kan de inte säga så man förstår? Jahaaaa, Restaurant Universitaire. Massa folk, kö, mat, äta sallad först, sen pizza med massa konstiga ostar på, efterrätt!!! Mmmmm. Sen ut igen. Det gick så himla fort att jag knappt hann blinka och ännu mindre ta kort.

Upprepning av fas 2 (igen). Klass

Ni börjar fatta va. Ja jag var uttråkad och det var Marion också. Inte min fåniga person men jag och Marion roade oss med att utrusta mig med diverse attiraljer som man ska ha när man studerar. Penna (från IKEA!) och sudd obligatoriskt. Överkurs saker att sätta i boksidorna (det är de blå grejerna jag har på vingarna) jag skrattade så jag trillade av stolen. Min person blängde, inte så glad på mig, men det struntade jag i för jag tittade på Marion och vi började garva igen. Haha. Så kul det kan vara à la fac!

Nä nu orkar jag inte mer. Dagen var såå lång för det som hände nu var TRE klasser i RAD. Nä jag la mig ner i väskan och sov. Det här var ju fjantigt. Jag var nog lite sur tror jag för Marion sa till mig att hon slutar nu och det vill jag inte alls för jag gillade ju henne. Men man kan ju hälsa på henne i La Rochelle! Jag ska bara övertyga min person att det är JÄTTEBILLIGT att åka dit… vi ses snart. När nästa äventyr väntar! Mossa mossa på er!

Tanke, meditation och verkligheten

2009-11-24T17:41:00.001+01:00

Om man är ute och går i någon av de underbara parkerna som här är kan man lätt hamna i dagdrömmar och meditationer (som enligt en viss Rousseau inte alls är samma sak), förlora sig alldeles i tankar som förskönar verkligheten näst intill självbedrägeri. Det är som om man är mitt inne i en roman från sent 1800tal à la Zola eller Balzac. Man kan se paren sitta i gräset med en pic nic eller båten som man ror i på den spegelblanka sjön. Man kan tänka att jag förstår precis varför författare från mörka Sverige åkte hit för att skriva.

Min romantiska bild blir bara tjockare och tjockare, kletigare och kletigare, tillslut är den på bristningsgränsen. Då ser jag en farbror i 7oårs åldern sitta med händerna i knäet och blicken sänkt. c’est beau la vie Är inte livet ändå vackert när man sitta och meditera på en bänk i denna underbara park utan att… farbrorn tar upp sina händer ur knäet och skickar iväg sitt sms, reser sig, ringer till någon och skyndar iväg småspringande. Jag står kvar, befriad från mitt självbedrägeri, min frankrikeromantism och min själ. Ska man inte ens få se en gammal gubbe meditera på en bänk utan att bli påmind om verkligheten?

Bernard jagar slott i Tours

2009-11-22T22:04:00.001+01:00

Att åka med de tyska personerna någonstans betyder att gå upp i ottan, eller tidigare, för att ta tåget nånstans. I lördags hände det igen. Vi skulle på slottsjakt! Alltså inte jakt med såndär läskig bössa som man har i Sveriges skogar, nääää, med minibuss!

*Gäsp* 06.00, men det är ju lööördag, kväkte jag lite försiktigt. Du kan sova när du blir gammal sa min person men jag såg allt att hon var lika trött som jag, men jag sa inget. Ner i väskan och ut genom dörren, ner för trapporna, ut genom dörren, vinka godmorgon till concieren, en person som sitter där och glor hela dagarna och hela nätterna för att han ska kunna öppna dörrarna när nån kommer. De verkar inte ha kommit på att man kan öppna dörrarna själv.

Ho ho, bussen var tom så när som på min person, den finska personen, en grekisk person, en fransk person och en hel hög med tyska personer som vanligt (fast egentligen var de bara två men det lååter bättre och säga en hel hög så vi låtsas det så länge tycker jag). På tåget, som på intet sätt var tomt till min förvåning, och inte behövde jag vänta slotten. Jag parkerade vid ett av fönstren och drömde mig bort bland byarna och slotten. Snart skulle jag få bli prins igen för en liten stund. Och vips var vi i Tours och vips hade vi trängt in oss i en minibuss.

Chaffisen var en fransk yvig bondperson som pratade och pratade om omgivningarna och slottens historia. Det var i och för sig intressant med kungar och älskarinnor, intriger och ond bråd dööööööd men jag bara stirrade ut genom förstret med ögon stora som tefat för vad var det som satt i träden?! Ser ni bollarna!?!?! Jag hoppade upp och ner och pekade! Ser ni inte ser ni inte? Och den franska personen såg, som tur var är hon en sån som vet allt om växter och blommer och sånt så hon sa precis det jag trodde: Mistlar! Haha! Gissa och jag ska plocka plocka och ta med mig till Sverige till jul. För min person säger att om man hänger en mistel ovanför huvet så måste alla pussa en hela tiden. Eller visst var det så? Och om alla måste pussa mig så kanske kanske jag blir en prins tillslut. Jag hann inte mer än att tänka detta så var vi framme. Wow. Ett äkta slott.

Jag tänkte såhär käraste läsare att jag bryter här. Jag tänker inte berätta varje steg jag tog den här dagen för jag har en bättre idé! Ni ska få hjälpa mig att välja vilket slott jag ska köpa! För vet ni vet ni?! Det är ingen som boooor i slotten! Visst är det knasigt! därför har jag bestämt mig, utan att säga nåt till min person, att jag ska köpa ett av dem. Bra va?! Okej jag har några måttstockar för att mäta bragiheten i slotten. För att underlätta så är det tre stycken: sängar, torn och extrabrasaker. Vi börjar med sängarna:

I Chenonceau fanns det måånga sängar! Och jag hittade en som matchade mig. Det var bra det. Här är de:

Många va? Ja jag gillade den första bäst men den sista hade läskigast historia. Hon som sov i den hade mördat assasiné sin älskare, kungen av Frankrike för att hon var avundsjuk! Dåligt omdöme hade han iaf Kungen. hihi. Den näst sista hade bra svikt och så kunde man hänga och slänga i gardinerna.

Kriterie nummer två: torn. Endast två torn i detta slott:

Men det kanske räcker jag vet inte. Plus med detta slottet var:

Träggorrd!

Dags för nästa steg Amboise. De är inte alls lika för det förra slottet var ett festarslott där det bodde massor av prinsessor som ville ha baler och fina sovrum och peruker, klänningar och annat skojigt. Men det här slottet är ett manligt slott! Här dödade man sina fiender och tog med sig rustingen och hästen in till TVn, eller nä man hade ju ingen TV, jag menar in till matsalen, eller nåt. På manligt vis fanns det endast en säng:

Fast jag tycker nog att den funkar. Bra svikt och tofsar att dingla i. Och förresten behöver jag ju bara en för såå stor är jag ju inte…

När vi kommer till tornen däremot, jag håller grodmun och visar bara:

Tjohooo, de ville aldrig ta slut alla torn! Jag älskar torn! Speciellt när de är så olika! Ett att drömma i, ett att stå i givakt i, ett att smyga på fienden i, ett att rida skramlandes som en riddare i, ett att skrämmas i och ett att skriva i. Perfekt!

Men vi har ju en kategori kvar förståss, extrabrasaker. Här fanns det en tydlig extrabrasak:Brasa! Haha. Perfekt!

Nu mina vänner är det bara att välja. Min lilla grodhjärna är alldeles överhettad av allt tänkande… Ska jag ha ett slott att ha fester och hoppa i sängar eller ett slott att var manlig i med många torn?

Uppdatering av elineng.com

2009-11-22T00:05:00.001+01:00

Nu ligger tre nya projekt ute på www.elineng.com! Ett litet tips: kolla under Nyheter, man kan köpa Elins smycken. Det är bara att skicka ett litet mejl till henne. Mejladressen finns under Kontakter. God tur!