Byter förpackning

Kära läsare

Jag håller för tillfället på att byta förpackning. Jag ska byta plats och utseende på min blogg och därmed kommer några ändringar göras i innehåll också. Mina betraktelser stannar men nu kommer också min kulturkritik och essäer läggas ut i samma flöde. Det kanske kan vara trevligt.

Jag funderar ännu på hur jag ska göra med Bernard. Jag vet att han inte får följa med till nästa ställe men frågan är om han ska få vara kvar här och blogga sporadiskt, när han känner för det. Vad tycker ni? Annars kommer jag helt enkelt att avveckla den här bloggen lite i taget. Hoppas att ni följer med mig till nästa ställe.

Den är redan en aning igång, inte på långa vägar färdigställd, men om ni står ut med flyttröran så hoppa gärna in på mythorin.wordpress.com

Tänker

Jag har inte försvunnit. Jag tänker. Jag reflekterar. Jag existerar.

Plats A

Det finns så många platser. Nästan alla platser har någon som är på väg till den eller ifrån den. Alla platser har någon som tänker, eller har tänkt, på den.

Hur stor är en plats? Palatsplats, torgplats, plastplats, sittplats, ståplats, många platser blir det om man tänker efter. Men det kanske man inte ska. Tänka efter. Tänk före istället, brukar min mamma säga, då blir det bättre. Jag tänker före, långt före i kön. Tänk inte, säger hon då, tänk inte före, tänk efter före, det är skillnad. Vilken skillnad? Hur ska jag veta det? Hur stor är skillnaden, då?

Känner mig precis som ett barn som just öppnat ögonen. Allt är så konstigt. Konst-igt. Allt är en konst. Jag har bara inte lärt mig några konster ännu. Cirkuskonster. Balansera, trapetsera, tapetsera.

Vilken färg ska det va? En tapet med blommor kanske eller fyrkanter? Kanter kanske skulle passa… kanter, tanter, skavanker. För att dölja skavanker. Alla har vi våra skavanker. Andra har anker.

Rådvilla eller råttvilda?

Minns ni Sagan om Råttfångaren, ni vet han som spelade flöjt så att alla råttor följde honom ner i floden och drunknade? Han som också sedan gjorde likadant med alla barn men det hör inte riktigt hit till just den här reflexionen, kanske tar den sen vem vet.

Jag gick i alla fall ut idag. Förra veckan noterade jag att det stod svarta soppåsar utanför min dörr. De stod fortfarande kvar. Det brukar stå svarta soppåsar utanför dörren men bara för en kväll. Sen kommer sopgubbarna körandes i sina gröna sopbilar och plockar upp alla svarta soppåsar. Sen kommer det andra, riktiga, sopbilar, såna som sopar, och sopar upp det som inte ska vara på gatan, d.v.s. det som är sopor. När man så kliver ut på morgonen är allt skinande rent. Det är fint i det här landet.

Fast inte nu. Nu strejkar alla. Alla är helt perplexa över det faktum att monsieur le Président tänker höja pensionsåldern. Därmed går man ut på gator och torg och säger noga till att man strejkar. On fait la grève! Tågen håller på och knasar sig. Inte tänker oljeraffinaderierna ge någon mer bensin till folk och inte tänker, alltså, sopgubbarna köra sopor.

Jag fick lite dagen-efter-festival-känsla där jag kryssade mellan svarta och gula soppåsar toppade med lite returglas och en och annan kartong. Ja, återvinningsstationerna, som det finns minst tre av i varje kvarter, är överfulla. Det gör mig inte så mycket. Sopkörarna kan få strejka lite till. Men jag var inte beredd, även om jag borde ha varit det, på mitt möte.

En Råtta. En äkta riktig nosande råtta kom trallande och mötte mig på gångvägen som leder över parkeringen nere vid floden. Jag stannade. Han stannade. Jag drog ner solglasögonen, jag trodde nämligen inte mina ögon. Jo, han var där herr Råtta och tittade på mig. Sen nosade han vidare. Sopråttor,  hade jag fått för mig, är ena riktiga elakingar med röda ögon och giftiga tänder som hoppar på vem som helst och biter dem i benen närhelst de kommer åt, men inte den här. Nä, den här stora herr Råtta var ju söt!

Sen dök bilden från sagan upp. Jag såg mig omkring. Inga fler råttor syntes till. Ingen flöjt. Ingen råttfångare. Och jag kan väl inte räkna mig till barnen längre. Vi är utan fara. Skönt. Jag traskade vidare genom soporna i den underbara höst morgonen.

En helt vanlig söndag

Vaknar försent. Pique nique. Ja, det är fortfarande varmt. Eller snarare, det är varmt igen. Solen skiner och bilen tar mig utanför stan. Skördetiden är här och vi ska möta några som har varit och plockat svamp. Vi stannar i en by, försenade som vanligt, och hoppas det är rätt by. Precis bredvid kyrkan som avtalat. Öppnar bildörren och befinner mig genast i en film.

Kyrkan, liksom all annan bebyggelse i byn, är av vit sten. De små, intensivt röda, rosorna lyser mot det vita. Man förstår inte hur de kan leva där i hettan och torkan men det gör de. Himlen är blå och det är tyst. Nästan öde. Inte en människa syns till. En orgel börjar sjunga inne i kyrkan. En präst sjunger med. Sen en vacker kvinnoröst. Jag bara ler.

Vi följer efter vårt sällskap ut ur byn. Jag ser ett jätteslott i en sluttning och konstaterar att det är vackert. I nästa sekund ser jag slottsmurarna resa sig framför mig, sen försvinna bakom mig. Jag har passerat gränsen.

Blir placerad i den ljuvligaste av trädgårdar. Vildvuxen och dignande av frukt, lavendel, blommor, enorma träd och vackra murar. Jag ser en liten katt. Kant i kant med trädgården ser jag fält fulla med vindruvor som är klara för skörd. Får i handen ett glas vin från gårdens produktion. Jag bara ler.

Där sitter vi i gräset runt ett slitet träbord. Det är söndag. Alla är glada. Himlen är blå. Solen värmer. Maten smakar bra. Jag tänker : det är nog ett sånt här ställe man skulle ha.

Mitt bageri

Regnet har börjat falla. Det är blött. Väldigt blött. Jag klär på mig som jag vet att man ska när det är höst och blött. I Sverige. Då blir det för varmt. För blött och för varmt. Sen fryser man för att det blåser lite. Blött och för varmt och sen för kallt. Vädret på den här platsen är underligt. Bland annat.

Eftersom jag jobbar som bäst under de mörka timmarna på dygnet och eftersom det fortfarande är varmt i luften så sitter jag med fönstret på glänt framemot halv ett. Då smyger sig en doft in i lägenheten. Först, kan man inte placera den. Sen, blir den starkare. Man associerar till något ätbart, mandel eller nej. Nåt annat. Plötsligt dyker bilden upp. Pain au chocolat. Bageriet på hörnet har börjat grädda de första bakverken till den tidiga morgonens försäljning.

Mitt bageri. Är det bästa. Man ser förundrat på mig. Pain au chocolat till frukostkaffet. Jag äter inget sött. Annars. Konstigt till frukostkaffet. Man smakar på chokladbröden. Från mitt bageri. De förundrade blickarna upphör. Mitt bageri. Är det bästa. I hela världen.

Äntligen fredag!

Fredag betyder inga lektioner och arbetet kan börja! Fick hem en stor bunt med böcker som bara väntar på att bli lästa, dissekerade, analyserade och förberedda på veckan som kommer. När man har lektioner hela dagarna kan man ju knappast förbereda desamma samtidigt. Trevlig helg allihop och nu vet ni hur jag kommer att spendera min helg. Tillsammans med Michel Tournier, Tennessee Williams, WG Sebald och  Ramòn Diaz-Eterovic. Under en filt i Angers.

Perspektiv

 

Att byta perspektiv. Att se saker från ett annat håll. Att säga ja. Att ge sig iväg. Att byta landet mot havet. Bara för en stund. Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag. Vila i leendet. Att sitta på ett rockkafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok. Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.

Äntligen vaknat

Så var jag igång igen då. Stipendier ska sökas. Böcker inhandlas. Böcker läsas. Pennor ses över. Biljetter ska bokas. Artiklar ska skrivas. Försäkringar ska tecknas. Ekonomin ses över. Projekt ska planeras. Hemsidor konstrueras. Framtiden organiseras. Nytt ämne för uppsats hittas.

Varför inte börja med en dag i den stekande höstsolen med 27grader och gräs överallt som vara vill bli bestiget och läst på. Min hjärna har återuppstått från de döda. Så också skrivlusten. Härligt underbart och i viss mån också nödvändigt.

Jag har sökt febrilt efter Loranga

En händelse idag i den fantastiska internetdjungeln fick mig att skratta till tårar. En enda liten fras som väckte ett minne sedan tio år. Jag har sökt och sökt efter ett litet utsnitt men det enda jag hittade var en mystiskt torrentsida där man kunde ladda ner hela härligheten men det gjorde jag ju såklart inte…

När jag gick första året på högskolan någonstans i Sverige, hade vi som vana att läsa högt ur någon av berättelserna om Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren. Det var vårt partytrick hur lustigt de nu än kan låta men meningarna ekar fortfarande och lockar till skratt. Första gången jag mötte dessa personligheter var nog hemma hos pappa. LP-skiva och uppläsning av Toivo Pawlo. Fantastiskt.

“Dartanjang betyder kratta, på franska” (vilket jag nu har förstått är helt felaktigt) “Harå nåra pengar hemma rå?” Personerna Tjyven Gustav och Arga gubben är underbara, liksom tigrarna i garaget.

Om du har ett barn, en sambo eller en vän, och vill liva upp stämningen en aning. Leta upp denna bok och använd som stämningshöjare. På mig funkar den utmärkt. A, P och L. Jag skulle önska en afton med er och Loranga, Masarin och Dartanjang.

Trots att jag inte är hemma i fantastiska Svedala…

så blir jag likväl upprörd och undrar hur fantastiskt Sverige är egentligen.

Alla vi människor är lika. Ingen mer eller mindre värd, i grunden. Det är småsinthet, elakhet och förtal som förvandlar det goda till det onda. Inte hudfärg, nationalitet eller vem vi råkar föredra att ligga med. Stå för vad du tycker och argumentera väl så kan vi diskutera, men med tom retorik och primitiv förföljelse väcker du bara ilska och oförståelse.

En man vill ha ett rakt svar eller åtminstone en debatt värd namnet. Jag kan inte göra mer än att dela ordet:

Dagen D är kommen och fullgjord

  Uppsatsen är godkänd och författaren till densamma kunde hålla sig professionell och ifrån tårar. Hon log till och med när hon gick ut från opponeringen.

Tjugo minuters presentation och sedan kom domen. De var snälla, jurymedlemmarna, och vi hade en fin diskussion. Det känns mycket bra.

Nu är alltså etapp ett avklarad, det första året är fullgjort och nu väntar semester. En och en halv vecka. Vad gör man när man är helt ledig? Det har jag glömt. Vet inte hur man gör. Förmodligen kommer det komma till mig alldeles snart.

Det är underligt hur man är så fokuserad på framtiden att man glömmer vad det är man gör i detta nu. En sammanfattning av året är på sin plats. Men jag delar den inte med er. Den är för mig själv. Däremot kommer det med all säkerhet nya upptåg som kommer att delges på denna plats, allt eftersom de dyker upp. Allt är som vanligt men ändå så ovanligt.

Bonne soirée, tout le monde.

En liten obetydlig olycka

Jag står och diskar. Nynnar lite för mig själv. Fönstret öppet mot höstsolen och allt känns ganska bra. Jag hör en bil stanna nedanför mitt fönster och tänker att det är säkert en hantverkare. De står nämligen alltid nedanför mitt fönster trots att det på intet sätt är tillåtet eftersom vägen är endast en normalbil bred. Jag ler lite för mig själv.

Efter en stund hör jag en lastbil komma och tänker varför i hela friden åker han här, på den smalaste gatan i stan. Det finns ju inga butiker att leverera till och … jag hinner inte tänka meningen till slut innan jag hör ett kras. Jag skrattar till. Där åkte backspegeln! Mycket riktigt, jag tittar ut och där ligger den på vägen och lastbilen står still och tänker vad ska jag göra nu.

Men så kommer det en man förbigående. Han plockar upp backspegeln och sätter tillbaks den på bilen, viker in den och viftar okej till lastbilsföraren som skriker sitt tack till den förbigående mannen. Merci beaucoup!

Sen var det ingenting mer med det. Lastbilen åker och mannen går sin väg. Jaha, tänker jag och fortsätter att diska med ett stort flin i ansiktet. Härliga Frankrike!

Ett år

Ett år i ett träds liv är som en suck i vinden. Nä kanske inte men det lät ju fint i alla fall. Det som är spännande med träd är att de bara står där. Säger ingenting. För att veta något mer exakt om trädet så måste man döda det. Först då avslöjar det sin rätta ålder och sitt tillstånd.

De är lugnande på nåt vis. Träden. De besitter en slags sérénité och värdighet som man bara finner i naturen. En vän till mig hade en utläggning om trädens förmodade intelligens. Frågan var om han trodde att träden, eller växter överlag, besatt något som kunde kallas intelligens. Istället för att trilla ner i ironiträsket eller generaliseringsgropen så tog B frågan på allvar och diskuterade som så att:

“Man kan ju förståss aldrig veta vad som pågår inuti en annan varelse. Träd har ju, som vi alla vet, ingen hjärna, inget nervsystem eller liknande som vi människor, men det betyder inte att de är helt omedvetna om sin omgivning. Träden följer ljuset med hela sin varelse. Ställer bladen i den maximalt effektiva position eller utnyttjar vattnet som den har tillgång till på så sätt att den överlever. Om den blir sjuk någonstans eller om vatten saknas så stänger den av den mest krävande delen. Fortsätter så sitt liv från ett nytt skott, en ny källa. Om det kan kallas intelligens vet jag inte. Men trädet är långtifrån omedveten i vid mening.”

Nu har jag varit i den nya staden i det nya landet i ett år och två veckor. Om jag kommit närmare något slags mål? Nä, tror inte det, jag har bara hittat andra mål och andra möjligheter som var omöjliga innan.

Att kliva in i ett annat språk är smärtsamt. Knoppar brister, det gör ont, men det är vackert när själva bristningen är klar som Boye uttrycker i annan ordskrud. Alla upplevelser lämnar spår, som mönstret i trädens bark. De försvinner aldrig men de byter skepnad när man växer.

Imorgon är det dags för uppsatsopponering, soutenance, då får vi svart på vitt hur det här året har artat sig. Kommer uppsatsen att bli godkänd? Kommer författaren till densamma kunna hålla sig professionell och ifrån tårar?

fortsättning följer… à suivre…

Fienden besegrad!

Torsdag, 12.15. Fienden besegrad. Tolv dagar till domslut, men nu är tröttheten total.

Idag har efterarbetet börjat. Städa. Vika tvätt. Klippa naglarna. Återgå till verkligheten.

En promenad på landsbygden för att leta björnbär gjorde gott på torsdagseftermiddagen. Tänk vad taggsnår kan tillfredställa en överhettad hjärna. Solen som bränner i höstluften. Sen, sylt.

En trädgård är också en plats för återhämtning. Under ett parasoll, fåglar kvittrar, katter smyger, maten lagar sig själv på grillen och aperitifen kommer smygande framåt kvällen.

Sista slaget

Idag kommer sista slaget i kriget mellan mig och le mémoire äga rum. Vi har haft hjälp av en medlare, eller två snarare, och det har hindrat oss från att fälla varandra hitintills. Men i dag, idag är det kört för honom. Idag ska han besegras, tio sidor nyproducerad text till trots. Idag ska han överlistas, krossas och skrivas ut. Tänk på mig kära läsare. Idag behöver jag er.

mitt fysiska rum talar till mig

Idag, precis just alldeles nyss, gjorde jag något jag inte gjort på hela sommaren: jag gick igenom morgonens nyheter. Läste tidningarna alltså.

Helt bara utan att jag tänkte på vad jag gjorde så gick jag in på min uppsamlingsplats för nyheter och började sortera och kolla in om det fanns något matnyttigt. Inte bara kulturreportage, inte bara serier eller kåserier utan nyheter också.

Inte för att det gjorde mig så mycket klokare men det tyder på en sak. Min kropp känner hösten nalkas och då vet den att det är dags för vardagsrutiner. Min kropp vill arbeta.

Lugn kroppen. Bara en vecka kvar, sen kan vi börja om på nytt projekt.

Tre damer

Tänk er bilden : sommarkväll i trädgården. Tre damer i femtiofemårsåldern kommer tillbaks hem efter en dag ute i båten. De börjar tala om hållbar utveckling och minns tillbaks deras försök för trettio år sedan. De säger att “å, jag minns väl den tiden” och “tänk att vi var igång redan då med dessa tankar”. Den normandiska cidern är framställd som apertif och det finns nötter och frukt som tilltugg. Det är söndag.

Lägg sen till i bilden: damerna är franska med chica sommarklänningar och har ett ett bubblande språk med tillhörande gester.

Jag, jag sitter med ögonbrynen högt upp i pannan och märker att jag också är medräknad i samtalet. Jag tar en liten klunk av cidern, knaprar på en nöt, ler och nickar instämmande.

Krigsförklaring

Kära läsare. Härmed förklarar jag officiellt krig mot le mémoire. Det är dags för la première nuit blanche. Jag lägger mig inte förrän fienden är besegrad.

Truppen är samlad, provianten framställd och med InDesign som vapen går jag till attack. Minuterna innan startfanfaren ägnar jag åt spellista. Jazz i olika snabbhetsgrad, opera, en aning chanson och som första hjälpen en stor mängd svensk folkmusik.

Till ATTAAAAACCCKKKK!

Förvånande krock

Sitter och knattrar på datoren ett annat språk, i ett annat land. Så ringer telefonen. Jag svarar. Det är min förra arbetsgivare som undrar om jag kan vikariera första delen av hösten. Nä, sa jag. Jag är ju i det andra landet och lever det andra livet. Har glömt bort det liv jag hade då. Det finns där men det är luddigt. Jag kan inte längre det jag kunde och är inte den jag var.

Det är lustigt det där med fördröjning. Det har händ så mycket sen jag klev ut genom dörren efter uppsägningen så att jag minns nästan inte det liv jag hade då. Det blev en underlig trevlig krock mellan världar idag. Den ska jag ta vara på.

elineng.com - uppdaterad

Det börjar att röra sig på hemsidan, Es telefon börjar få samtal, det pratas och spekuleras.

Vi kände att det var dags för en uppdatering av www.elineng.com. Lite nya projekt finns också att titta på om man vill. Det tävlande bidraget i finalen av Triumph Inspiration Award i London, Imagomania, är ju med förståss, om ni har missat den eller om ni vill se den igen och igen och igen.

Det går fortfarande att gå in på Triumph Internationals hemsida och stötta Elin och rösta på hennes bidrag.