Separationsångest

När man bestämt sig för att lämna ett sammanhang för ett annat, när man inte ser någon annan utväg än att lämna, då tänker man inte på de bra saker som faktiskt finns i det där första sammanhanget. Det är det man gör nu, när det är dags.

Störande tankar som "tänk om jag inte får något annat jobb(eller vad det nu är man har bestämt sig för)?", "tänk om det inte går som jag har tänkt?" kommer gärna upp och stör. Fast egentligen vet man att man har handlat rätt. Det är bara den sista tråden som är så förskräckligt svår att slita av.

Läsning

Reflektionerna haglar så fort jag sätter mig ner och tror att jag inte ska göra någonting. Idag filosoferar jag kring läsning. Det enda jag vill är att läsa en massa bra böcker men jag får liksom aldrig ro till det. Alltså har jag utarbetat en stategi.

Till frukost passar noveller bra. Jag har några anspråkslösa samlingar som fyller sin funktion. Det är nog dags att skaffa någon ny. Förslag någon? På dagtid läser jag facklitteratur som hör ihop med min sysselsättning. Just nu är det McFarlanes Novel to Film som är offret. På kvällen, när det är dags att drömma, tar jag fram något mer målande. En härlig historia eller kanske någon som äger ett språk som tilltalar. En som har båda är Doris Lessings The golden notebook. Jag är fascinerad och slås varje gång jag öppnar boken att 'hon är inte så svår som man kan tro'. Men det där är förståss en diskussion vi får ta någon annan dag... När jag så ligger i badet måste jag ha något att sysselsätta tankarna med för att jag överhuvetaget klara av att slappna av bland bubblorna. Då tar jag fram en pocket jag köpt på secondhand för att folk sagt åt mig att 'den måste du bara läsa'. Oftast, när jag läst klart, känner jag att det måste jag inte alls och är inte ledsen över att boken är mer eller mindre förstörd av den minst sagt fuktiga behandling den fått.

Det tråkiga med denna strategi är att det tar lång tid att bli klar med en bok. Detta gör att jag sällan kan skriva någon recension som ni som läser detta kan njuta av. Men var lugna. Vips en dag kommer det en och då kommer ni att märka den. Nu är det mitt på dagen så jag ska väl umgås lite med McFarlane en stund. Ha en trevlig dag!

Manskör i kvadrat

Tänk er femtio män på en scen. Tänk er en kvinnlig dirigent och en kvinnlig solist. Tänk er också en kvinna som vägledande i scenframställning. Kan det inte bara bli bra!?

Ett gäng glada amatörer som ger allt vad de har och dessutom uppskattar all hjälp de kan få. Så här mycket positiv kritik har jag aldrig fått som koreograf. De är otroligt tacksamma för det lilla.

När det sedan blir fest och glada dagar blir det ännu bättre. Denna dag har varit frosseri i egotripp och det är jag glad för. Tack för den, glada gubbar!

Värme

Det kom en värmande vind mot mig idag. En såndär som man inte visste fanns men som man har haft runt sig hela tiden och som gör sig påminnd ibland. En såndär som försiktigt och ärligt ger värme som man inte trodde att den hade, för den ser inte ut att innehålla det.

Jag älskar att bli förvånad. Han, vinden, är en arbetskamrat. Idag sa han, när vi pratade om min välutbildade ersättare på jobbet jag ska skiljas ifrån "du vet, det spelar ingen roll vilken utbildning han har. Han är inte du. Utbildning är inte allt. Det kommer ändå inte bli detsamma utan dig." Det där sista la jag till precis just nu men hans blick sa det och det kändes varmt i mig och jag försökte pladdra bort det eftersom jag har svårt att ta emot såntdär, hur känslosam jag själv än kan bli.

Men, tack vinden, för att du gjorde mig uppmärksam på att även vindpustar kan värma.

Befolkning

Har ingen tänkt på att en stads antal invånare ökar när solen letar sig fram och buskarna börjar bryta mot grönt? I alla fall verkar det så. Jag kan gå ut en kväll vid sjutiden och upptäcka att det finns människor här. Vilken överraskning! Under vinterhalvåret var det faktiskt bara jag ute vid sjutiden. Nu verkar det vara tillåtet att gå ut och kanske till och med le åt varandra när man möts. Det kunde man definitivt inte göra i vintras. Då kunde man bli nerslagen, eller nästan nerslagen i alla fall. Välkommen solen, invånare och leenden, ni har gjort vår stad till en säkrare plats.

Efter regn kommer mer regn

Jag fortsätter våren i pessimismens tecken. Precis när jag känner att ett leende är påväg att sprida sig över mitt ansikte. Just när vårångesten är påväg att släppa greppet kommer det som jag trodde att jag hade undsluppit genom kallt beräknande och manipulation. Den anfaller från alla håll och lämnar ingen oberörd. Vårförkylningen. Om jag ska se det från den ljusa sidan så har jag en rejäl bit chokladtårta kvar i kylen och en massa bra böcker i hyllan. Men det gör jag förståss inte utan fortsätter att klaga över att jag är så hemskt sjuk. Som grädde på moset strålar solen utanför fönstret... den som ändå kunde gå ut i solen.

Tårta!

Tänk att det kan vara så underbart trevligt att laga mat till en hel bunt med folk! Speciellt folk man tycker om. Igår lagade jag sushi till ett gäng med blandad inställning till dessa underbara bitar. När bitarna var slut hade de som var negativa bilvit positiva.

Idag blir det en stor fransk fisksoppa till en lika stor bunt. Jag hoppas innerligt väl att resultatet blir det samma idag som igår. Det som jag inte behöver oroa mig över är min berömda chokladtårta... den går alltid hem.

Våren brister

Människor ler och struttar fram på gatan i alldeles för tunna jackor. Men vad gör det? Det är ju vår! Man flirtar med någon på bussen eller på fiket i kvarteret och fåglarna sjunger som galningar. Alla verkar tycka att det är härligt att våren äntligen är här. Alla utom jag.

...

Det är inte så att jag egentligen vill ha kvar vintern eller hoppa direkt till sommaren, jag bara tycker inte att det är så kul med våren som alla andra verkar tycka. Jag känner mig förbannad och stressad över något som inte betyder nåt egentligen. Minsta ifrågasättande får mig att explodera och fräsa något ohörbart till svar. Jag drar ihop ögonbrynen, drar upp axlarna och skickar farliga blixtar ur ögonen. Rör mig inte! Så tänker jag av någon anledning på Karin Boyes klassiska vårdikt.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som knoppas och det som stänger.

...

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitter de kvar och darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

...

Då när det är som värst och ingenting hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

...

(ur För trädets skull, 1935)

...

Jag väntar med spänning på sista versen...