Negationen är också ett konstaterande

Det är rätt poppis att “hitta sig själv”. Man ska gå självhjälpskurser och meditera. Man ska söka med ljus och lykta efter jaget som eventuellt finns där någonstans men som man alltid av någon anledning alltid har förnekat och gömt undan. Det går för det mesta ut på att finna det som är jag. Jag skulle vilja till detta skjuta till att det går lika bra att finna det som inte är jaget. Att genom en antites bekräfta tesen, eller enklare att genom att se vad man inte är bekräfta vad man är.

Men om antitesen består av det som man alltid har trott att man är då? Ja då är det väl bra då. Då har man kanske kommit ett steg närmare sitt riktiga jag vad det nu är. Tesen skulle då bestå av det som man inte trott att man var men som man nu tydligen är. Syntesen måste väl ändå bli det som blir kvar efter allt, som en vän så fint uttryckte det, navelluddskåderi. Jag tror att jaget gillar att vara en dynamisk syntes. Det låter ganska fint men lite svårt. Men så är det ganska fint men lite svårt att vara ett jag också.

En underlig upplevelse

Tänk dig att du sitter på golvet. Runt om dig pratar människor. De har vinglas i handen och kanske knaprar de på något slags tilltugg. De skrattar och stojar. Ser på dig som om du var en del av samtalet men du, du förstår ingenting. Det är då du förstår på riktigt att det är långt kvar till att förstå ett språk.

Det är en sak att förstå en föreläsning, då är man inriktad på vilket ämne som ska behandlas och professorn talar mer eller mindre korrekt och tydligt. Det är en annan sak när tjugo unga vuxna talar i mun på varandra och byter ämne hej vildt. Då förstår man absolut ingenting.

När sedan telefonen ringer morgonen efter, man svarar utan att titta vem det är. Språkförvirringen är ett faktum. Man förstår ingenting under fem långa sekunder, personen talar svenska. Flåt L.

En obehaglig upptäckt

Vill höja ett varningens finger till alla vuxna i denna värld, mig själv inkluderad, passa er för vad ni säger till era barn. Det kan få obehagliga konsekvenser.

Jag har varit med om ett avslöjande av sällan skådad natur denna dag. Lektionen hade startat. Vi gjorde en sk quiz om frankrikes symboler. Tricoloren, den franska fanan, vad symboliserar fägerna? Lätt! Jag svarade på tilltal högt och tydligt som en lydig skolflicka.

När jag var liten hade jag en magister, magister Nylander, och han visste allt i hela världen. Han sa att det röda i franska flaggan står för blodet på Paris gator under revolutionen, det blå för himlen och det vita för landet.

Jag svarade högt och tydligt som en duktig skolflicka och till min förvåning log den franska läraren. Jag förstod ingenting och hon förklarade att det var ju en fin tolkning men inte alls riktig för det röda och det blå i flaggan symboliserar Paris och det vita Kungahuset Bourbun (1300tal).

Hela min världsbild har rasat samman. Jag är en annan person än den jag trodde mig vara! Om denna enkla historia inte var sann. Om min magister Nylander inte talat sanning om frankrikes flagga, vad mer har han ljugit om, vilka felaktiga kunskaper är djupt inristade i mitt vetande?

Vuxna, tänk er för innan ni säger något som liknar en sanning…

Jardin des Plantes

Åh, jag fick följa med och det var vraiment spännande! Först var vi hemma hos Marion och drack lite te. Fjantigt tyckte jag men drack ändå för att inte stöta mig sådär första gången hemma hos nån. Sen fick jag åka bil med en annan fransiska, Elise. Det gick bra, men jag höll i mig i Marion hela tiden. Marion, det är hon som babblar på bilden, hon går i min persons klass och okejdå jag tycker att hon är okej fastän hon är en person. Hon har en katt också men den tordes jag nästan inte hälsa på för den var så busig. Den heter Etanol. Knäppt namn men sen är den också fransk.

A, sen, då, letade vi upp en sån där park igen. En annan, en trädgård med planter, ja vad annars är det i en trädgård? Trots det självklara namnet var det finfint i dendära parken eller trädgården eller vad man säger. Jag var lycklig!

 

 

Det fanns verkligen många plantor i den där trägården. Och knasiga träd! Kommer ni ihåg att jag hittade ett pippiträd sist vi var ute och letade parker? Jag tror att jag är en trädmagnet för kolla in dessa träd! Är de inte häftiga? Man kan sitta i dem eller hänga litegrann, fundera lite över formen och wowa för att det är så fint!

 

 

 

Men det är inte nog med det! Här fanns det sånadär chèvres också

och små söta lapins som skuttade omkring. Och så en och annan staty också. Min person tvingade mig att posera brevid en galen typ, un type bizarre, jag var lite rädd faktiskt för tänk om han skulle vakna när jag satt där på foten. Men personerna sa att det visst inte var någon fara med det för det växte mossa på han och det var incroyable att han skulle vakna precis just nu. Fast jag trodde att det visst var troligt med min vanliga tur att han skulle vakna nu. Jag höll andan och försökte att inte låta eller röra mig och jag tror att jag gjorde rätt för han vaknade inte. Puh!

 

 

Vi gick tillbaka till räserbilen för vi skulle åka och kolla om det gick någon bio men det gjorde det inte. Och slottet var stängt och skridskobanan också och nästan allt annat med. Personerna gick och glodde i skyltfönstren, det tyckte jag blev lite tråkigt. Dessutom var jag faktiskt hungrig. Jag hade tur för de franska personerna var det också. Vi fick KEBAB! De har sånt här borta också fast bröden är avlånga och små fast man blev mätt i alla fall. Där på kebabstället mötte vi några Erasmusar som pussar på kinden fast de inte är fransisar och wowade att vi var där med M och E. inte vet jag varför men de gjorde det i vart fall.

Vi tog med oss Kebabsen och gick till den där finfina kyrkan och  satte oss nedanför den och mumsade ända tills det blev mörkt. Nu är jag trött men glad. Ska ligga här och drömmelidrömma lite om träden och blommorna. Vi ses snart.

Bernard ville säga nåt…

Ja, det ville jag faktisk! Hej allihopa! Jag ville bara säga att vi är friska nu, i alla fall jag. Min person hostar lite men det är inte så farligt. Hon bara sjåpar sig men jag tror att hon bara vill ha uppmärksamhet så dä så.

Så kan jag ju passa på att säga också att jag just nu inviger den nya söta lilla tekannan med tillhörande kopp som min person köpte förra veckan (min person har sörplat ur den hela veckan men jag fick inte prova förrän nu) och till teet får jag en petite beurre. Ganska god faktiskt. Fast jag tror att fransisarna äter dem till frukost med choklad på, ouläääää.

Annars har väl den här veckan varit urtråkig. Inte har jag fått åkt nånstans, ingen har kommit och hälsat på (förutom Nils förståss men han räknas nästan inte för han är här jämt), min person har varit borta hela dagarna och suttit med näsan i knasiga böcker när hon väl har varit hemma. Dessutom fick jag inte vara med i går och skratta åt filosofin eller vad hon gjorde nu igen. Suck. Men kanske kanske får jag följa med min person och den där fransisan Marion på promenix imorrn men jag kan nog inte hoppas för mycket.

Min person behöver höstlov nu, vacance de toussaint, så att jag kan få se nåt. Men jag slår vad om att hon kommer sitta i böckerna då mä med min vanliga tur.

Men teet är gott i alla fall! Hej hej!

Ett vattenhål

Efter en mycket arbetssam vecka med mycket att läsa och ta in så bestämde jag mig för att ta kvällen, eller åtminstone en del av den, ledigt. Och vad göra? Jo, jag går på en öppen föreläsning om litteratur. Ja, jag vet att jag är lite nördig men jag kunde inte låta bli. Lyssna bara på titeln “Le rire dans la philosophie”/”Skrattet i filosofin”, oemotståndligt!

Jag hittade faktiskt dit, men om jag ska vara ärlig så var det av en slump. Jag gick till ungefär rätt ställe och följde en person som såg ut att vara på väg till samma ställe som jag, funkar varje gång. Är vi människor inte alltför förutsägbara?

Föreläsningen i sig var mycket underhållande och förhöll sig på lagom distans till den “allvarliga” filosofin. Får man skämta och skratta inom filosofin? Är den inte till för de stora och allvarliga frågorna? Och vad skulle Platon säga om det?

Den text som föreläsaren använde sig av som exempel var Umberto Ecos “Rosens namn”, som jag tyvärr inte har läst. Föreläsningen var uppbyggd kring intertextualitet och hade finurliga små anekdoter inspränga här och där. B.la. en där föreläsaren berättade om när han var på middag med Gerard Genette (en kändis inom litteraturteorin) som satt och pös bland en massa pimpinätta damer.

Dessutom, kvällen till ära, har jag hört min första freudianska felsägning på franska. Föreläsaren var helt uppe i varv och mitt i en förklaring när han sa “érotique”(behöver väl knappast översättning) istället för “hérétique”(som betyder kättare, dvs en som inte tror på “rätt” religion). Det var mycket lustigt. Det tyckte de andra åhörarna också.

Efter föreläsningen gick jag en runda på stan och kikade in i de små mysiga caféerna/barerna. Sprang på buss nr 1 som går ända hem till mig och bestämde mig för att göra stan imorgon istället.

Brev

Jag förstår inte varför vi har slutat skicka brev till varandra. Brev är ju helt fantastiska. När ett brev dimper ner i brevlådan, eller i mitt fall brevfacket, kan man ju knappt bärga sig.

Bonsoir madame, Je pense qu’il y a une lettre pour moi. 228. Merci beaucoup! Och trots att jag är på väg till bussen för att åka in till stan så sliter jag upp det och läser så snabbt jag kan igenom det, gråter en skvätt och ler. Lägger ner allt innehåll i brevet igen, för det fina med riktiga brev är att de kan innehålla mer än bara text… Tar upp allt igen och bläddrar och känner, tittar och läser om några partier, vänder och vrider, tänker.

När en bekant kommer och sätter sig bredvid ler jag stort och visar, titta! Han förstår förståss ingenting av texten, men bilderna förstår han och ler lika stort som jag. Det är min stjärnfamilj, förklarar jag och han ser en aning oförstående ut men säger super bien när jag förklarat en gång till. Nu sitter alltihop på väggen och jag kan titta på breven och bilderna så mycket jag orkar, läsa breven om och om igen tills de rasar sönder. Sen kan man spara dem i en fin ask.

Riktiga brev är super bien och parfait!

Vanor och ovanor

Man märker att man varit ett tag på samma ställe när man börjar upptäcka vanor och ovanor, hos sig själv liksom hos andra. Jag har några lite lustiga sådana som jag vill förmedla till er mina eventuella läsare.

Personlighet nummer 1 har för ovana, eller vana om man så vill, att känna efter om hon låst dörren. Det är förvisso bra men personen i fråga har ett system för detta som tar ungefär en till en och en halv minut och när man börjat höra detta system är det nästintill omöjligt att inte lägga märke till det. Det handlar alltså om en av mina grannar… som är tyska och inte kan läsa detta. Ja det är lite baktaleri kanske men i alla fall är systemet som följer:

1. Lås med nyckeln två varv och försök ett tredje fast du redan vet att det inte går.

2. Tryck ner handtaget två gånger, dra dörren fram och tillbaka tre gånger i långsamma rörelser.

3. Upprepa detta tre gånger.

4. Ta upp alla väskor som ska följa med ut och gå halva korridoren.

5. Gå tillbaks och upprepa punkt 2 och 3.

6. Avlägsna dig mot det mål du planerat.

Varje morgon kl 07.45 och under helgerna oftare, när personen ska gå en runda i parken, upprepas denna procedur. Det kanske tycks vara lite småsint av mig att lägga märke till småsaker som dessa kan man tycka. Och kanske ler jag mer än irriterar mig på detta underliga beteende men är det inte intressant?!

Personlighet nummer 2 har för vana att skarva alla sina historier in absurdum. (En intressant detalj i detta är att personen är från England… känns skarvandet igen L?) Redan första dagen förstod jag att allt denna person sa inte var riktigt sant men visste inte i vilken grad. I helgen kom måttet på graden: I torsdags mötte jag och M personlighet nummer två utanför biblioteket. Hon var upp över öronen överlycklig för hennes stjärnkock till pojkvän(eller praktiskt taget äkta make)skulle dyka upp när som helst! Hon hade inte sovit en blund på hela natten trots att hon tagit “lots of” sömnpiller. Vi nickade och höll med och glädjes. Marion frågade hur länge han skulle vara här och svaret löd: en vecka ungefär. Är vi överens om att en vecka är sju dagar? Alla är med på det? Okej. Dagen därpå står jag på busshållplatsen och talar med L som säger att personlighet nummer 2 undrar om vi vill följa med och ta ett glas lite senare. Min spontana reaktion blir således: Men, är inte pojkvännen här? Svar: Han åkte hem i morse…

Antingen är det jag som är korkad eller så är det ganska underligt att säga att pojkvännen ska vara här nästan en vecka när han i själva verket är här nästan ett dygn. Men sanning och verklighet är något ytterst relativt och jag kan möjligtvis ha fel i denna fråga.

Personlighet nummer 3 har för vana att varannan timme gå och värma en kopp te i microvågsugnen, lämna dörren till rummet öppen och dessutom traska omkring barfota överallt. Så gör man inte här! Bohem! Sen går hon tillbaks och sätter näsan i böckerna. De få gånger hon lämnar rummet, för att handla mat, för att gå till universitetet eller gå på någon underlig konsert har hon en larvig groda med sig. Ja det finns folk till allt.

Bernards Jazzupplevelser

*host* Säg aaaldrig till en pappa att man inte har varit sjuk, för då blir man det alldeles säkert. Min knasiga person sa det där med sjuk till pappan och vips så blev vi sjuka *host*. Elle est bête, ma personne!

Men igen rast och ingen ro. Tro inte för den delen att jag har latat mig under denna vecka, icke. I lördags, för en vecka sen, kom alla böcker som ska läsas. Jag har legat i sängen heeeela dagarna och läst och läst. Min person har varit à la fac hela dagarna och frotterat sig med fransoser. Till skillnad mot min person så tycker jag att det är rätt trist med alla ord jag inte förstår. Éspece hit och ancien dit, men det är ändå ganska mysigt här!

Men det dröjer inte länge förrän helgen är här och jag känner hur spänningen stiger. Undrar om jag får följa med denna helg!? Förra torsdagen fick jag inte följa med för min person skulle på “tjejparty” fête des filles. Typiskt va? Men nu visste jag att det var något på gång för det knackades och ringdes hela kvällen. Vi skulle på Jazzkonsert! Och jag skulle få följa med!

Ner i kameraväskan. Kom ihåg minneskortet denna gång. Ja, tjata  inte. Skynda dig, vi missar bussen! Vi träffade några andra personer nere i accueil och vi hann med bussen. När vi kom fram till stället hade bandet redan börjat men vi fick gå in ändå för det var bara förbandet. De var jättebra! Trummaren, trummisen le batterist var helt galen och som en klocka. Jag diggade för fullt! De hette koka te nää, vänta, kokar teet, ja så var det Kokartet.

Paus. Öl. La bière. Efter tekokarna så kom det ett band som visst hette Unit. Det verkade som om de var kändisar för det satt en massa gubbar i publiken och hyshade. Jag tyckte att de var otrevliga och ville hoppa upp och ner framför ögonen på dem eller kanske på åka på en trumma en stund men min person sa bestämt ifrån. Så gör man inte! Nähe, men hur gör man då?! Och vet ni! Franska personer applåderar inte när instrumenten har solo. Är inte det otrevligt så säg!? Jag tycker att mina små grodhopp inte är nåt i jämförelse med det. Så det så.

Om den förra batteristen, trummisen var galen så var han med trumpeten i det här bandet ännu mera galen. Han lät på alla möjliga sätt utom som en trumpetman. Som en fågel, som en helikopeter, som havet och helt plötsligt var det två trumpetister! Nä vänta, det är ju bara en… Han spelade på två trumpeter samtidigt! Två trumpeter i olika storlekar så att det blev såna där stämmor! Jag grodhoppade så mycket jag ville, detta var underbart! Jag vill också! Ja ja jag vet att jag bara är en groda men man kan väl få drömma lite. Rêve un peu.