Att byta perspektiv. Att se saker från ett annat håll. Att säga ja. Att ge sig iväg. Att byta landet mot havet. Bara för en stund. Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag. Vila i leendet. Att sitta på ett rockkafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok. Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.
Så var jag igång igen då. Stipendier ska sökas. Böcker inhandlas. Böcker läsas. Pennor ses över. Biljetter ska bokas. Artiklar ska skrivas. Försäkringar ska tecknas. Ekonomin ses över. Projekt ska planeras. Hemsidor konstrueras. Framtiden organiseras. Nytt ämne för uppsats hittas.
Varför inte börja med en dag i den stekande höstsolen med 27grader och gräs överallt som vara vill bli bestiget och läst på. Min hjärna har återuppstått från de döda. Så också skrivlusten. Härligt underbart och i viss mån också nödvändigt.
En händelse idag i den fantastiska internetdjungeln fick mig att skratta till tårar. En enda liten fras som väckte ett minne sedan tio år. Jag har sökt och sökt efter ett litet utsnitt men det enda jag hittade var en mystiskt torrentsida där man kunde ladda ner hela härligheten men det gjorde jag ju såklart inte…
När jag gick första året på högskolan någonstans i Sverige, hade vi som vana att läsa högt ur någon av berättelserna om Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren. Det var vårt partytrick hur lustigt de nu än kan låta men meningarna ekar fortfarande och lockar till skratt. Första gången jag mötte dessa personligheter var nog hemma hos pappa. LP-skiva och uppläsning av Toivo Pawlo. Fantastiskt.
“Dartanjang betyder kratta, på franska” (vilket jag nu har förstått är helt felaktigt) “Harå nåra pengar hemma rå?” Personerna Tjyven Gustav och Arga gubben är underbara, liksom tigrarna i garaget.
Om du har ett barn, en sambo eller en vän, och vill liva upp stämningen en aning. Leta upp denna bok och använd som stämningshöjare. På mig funkar den utmärkt. A, P och L. Jag skulle önska en afton med er och Loranga, Masarin och Dartanjang.
så blir jag likväl upprörd och undrar hur fantastiskt Sverige är egentligen.
Alla vi människor är lika. Ingen mer eller mindre värd, i grunden. Det är småsinthet, elakhet och förtal som förvandlar det goda till det onda. Inte hudfärg, nationalitet eller vem vi råkar föredra att ligga med. Stå för vad du tycker och argumentera väl så kan vi diskutera, men med tom retorik och primitiv förföljelse väcker du bara ilska och oförståelse.
En man vill ha ett rakt svar eller åtminstone en debatt värd namnet. Jag kan inte göra mer än att dela ordet:
Uppsatsen är godkänd och författaren till densamma kunde hålla sig professionell och ifrån tårar. Hon log till och med när hon gick ut från opponeringen.
Tjugo minuters presentation och sedan kom domen. De var snälla, jurymedlemmarna, och vi hade en fin diskussion. Det känns mycket bra.
Nu är alltså etapp ett avklarad, det första året är fullgjort och nu väntar semester. En och en halv vecka. Vad gör man när man är helt ledig? Det har jag glömt. Vet inte hur man gör. Förmodligen kommer det komma till mig alldeles snart.
Det är underligt hur man är så fokuserad på framtiden att man glömmer vad det är man gör i detta nu. En sammanfattning av året är på sin plats. Men jag delar den inte med er. Den är för mig själv. Däremot kommer det med all säkerhet nya upptåg som kommer att delges på denna plats, allt eftersom de dyker upp. Allt är som vanligt men ändå så ovanligt.
Bonne soirée, tout le monde.
Jag står och diskar. Nynnar lite för mig själv. Fönstret öppet mot höstsolen och allt känns ganska bra. Jag hör en bil stanna nedanför mitt fönster och tänker att det är säkert en hantverkare. De står nämligen alltid nedanför mitt fönster trots att det på intet sätt är tillåtet eftersom vägen är endast en normalbil bred. Jag ler lite för mig själv.
Efter en stund hör jag en lastbil komma och tänker varför i hela friden åker han här, på den smalaste gatan i stan. Det finns ju inga butiker att leverera till och … jag hinner inte tänka meningen till slut innan jag hör ett kras. Jag skrattar till. Där åkte backspegeln! Mycket riktigt, jag tittar ut och där ligger den på vägen och lastbilen står still och tänker vad ska jag göra nu.
Men så kommer det en man förbigående. Han plockar upp backspegeln och sätter tillbaks den på bilen, viker in den och viftar okej till lastbilsföraren som skriker sitt tack till den förbigående mannen. Merci beaucoup!
Sen var det ingenting mer med det. Lastbilen åker och mannen går sin väg. Jaha, tänker jag och fortsätter att diska med ett stort flin i ansiktet. Härliga Frankrike!
Ett år i ett träds liv är som en suck i vinden. Nä kanske inte men det lät ju fint i alla fall. Det som är spännande med träd är att de bara står där. Säger ingenting. För att veta något mer exakt om trädet så måste man döda det. Först då avslöjar det sin rätta ålder och sitt tillstånd.
De är lugnande på nåt vis. Träden. De besitter en slags sérénité och värdighet som man bara finner i naturen. En vän till mig hade en utläggning om trädens förmodade intelligens. Frågan var om han trodde att träden, eller växter överlag, besatt något som kunde kallas intelligens. Istället för att trilla ner i ironiträsket eller generaliseringsgropen så tog B frågan på allvar och diskuterade som så att:
“Man kan ju förståss aldrig veta vad som pågår inuti en annan varelse. Träd har ju, som vi alla vet, ingen hjärna, inget nervsystem eller liknande som vi människor, men det betyder inte att de är helt omedvetna om sin omgivning. Träden följer ljuset med hela sin varelse. Ställer bladen i den maximalt effektiva position eller utnyttjar vattnet som den har tillgång till på så sätt att den överlever. Om den blir sjuk någonstans eller om vatten saknas så stänger den av den mest krävande delen. Fortsätter så sitt liv från ett nytt skott, en ny källa. Om det kan kallas intelligens vet jag inte. Men trädet är långtifrån omedveten i vid mening.”
Nu har jag varit i den nya staden i det nya landet i ett år och två veckor. Om jag kommit närmare något slags mål? Nä, tror inte det, jag har bara hittat andra mål och andra möjligheter som var omöjliga innan.
Att kliva in i ett annat språk är smärtsamt. Knoppar brister, det gör ont, men det är vackert när själva bristningen är klar som Boye uttrycker i annan ordskrud. Alla upplevelser lämnar spår, som mönstret i trädens bark. De försvinner aldrig men de byter skepnad när man växer.
Imorgon är det dags för uppsatsopponering, soutenance, då får vi svart på vitt hur det här året har artat sig. Kommer uppsatsen att bli godkänd? Kommer författaren till densamma kunna hålla sig professionell och ifrån tårar?
fortsättning följer… à suivre…
Torsdag, 12.15. Fienden besegrad. Tolv dagar till domslut, men nu är tröttheten total.
Idag har efterarbetet börjat. Städa. Vika tvätt. Klippa naglarna. Återgå till verkligheten.
En promenad på landsbygden för att leta björnbär gjorde gott på torsdagseftermiddagen. Tänk vad taggsnår kan tillfredställa en överhettad hjärna. Solen som bränner i höstluften. Sen, sylt.
En trädgård är också en plats för återhämtning. Under ett parasoll, fåglar kvittrar, katter smyger, maten lagar sig själv på grillen och aperitifen kommer smygande framåt kvällen.
