Våren brister

Människor ler och struttar fram på gatan i alldeles för tunna jackor. Men vad gör det? Det är ju vår! Man flirtar med någon på bussen eller på fiket i kvarteret och fåglarna sjunger som galningar. Alla verkar tycka att det är härligt att våren äntligen är här. Alla utom jag.

...

Det är inte så att jag egentligen vill ha kvar vintern eller hoppa direkt till sommaren, jag bara tycker inte att det är så kul med våren som alla andra verkar tycka. Jag känner mig förbannad och stressad över något som inte betyder nåt egentligen. Minsta ifrågasättande får mig att explodera och fräsa något ohörbart till svar. Jag drar ihop ögonbrynen, drar upp axlarna och skickar farliga blixtar ur ögonen. Rör mig inte! Så tänker jag av någon anledning på Karin Boyes klassiska vårdikt.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som knoppas och det som stänger.

...

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitter de kvar och darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

...

Då när det är som värst och ingenting hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

...

(ur För trädets skull, 1935)

...

Jag väntar med spänning på sista versen...