Konstfilmfestival

Man får ju hopp om livet ibland och idag var en sån dag som ger världen en liten extra glans. Jag har tillsammans med L och lilla M sett en massa konstfilm under Konstfilmsfestivalen i Örebro.

Allt jag såg tilltalade mig inte. Som så många andra företeelser har jag plockat till mig det som ger just lilla mig något att fundera på. Det är initiativet och att det faktiskt ordnas något så smalt som en konstfilmfestival som gör att jag kan andas ut en liten stund.

Konstfilmare från Ryssland, Serbien, Tjeckien, Danmark och många fler gästade Örebro och delade med sig av sina erfarenheter och verk. Dessutom var allt gratis! När hände det senast? Att sedan få avsluta dagen med en middag med the family B gör inte saken sämre direkt. Tack för en finfin dag!

To be or not to be, that is the question!

Det är underligt hur olika sociala sammanhang får en att framstå på så helt skillda sätt, trots att man faktiskt är precis samma person överallt. Eller ja, underligt kanske det inte är om man tänker efter men tänkvärt och en aning förvirrande är det i alla fall.

När man i ett sällskap ses som timid och diplomatisk, till och med åsiktslös i jämförelse blir man i ett annat en ångvält som inte har varken hyfs eller intellekt nog att hålla inne sina extremt hållna åsikter. Samtidigt som ett sällskap manar på och menar att man måste ju veta vad man tycker och diskutera det, menar ett annat att man faktiskt inte måste uttrycka allt man tänker.

Tekniken är alltså att läsa av dessa situationer. Lära sig vilket sällskap som har vilka gränser. Man måste balansera på den tunna linje som skiljer människor i grupp från en annan grupp. Då kanske det går bra, då kanske man inte trampar i klaveret, jämt.

Eller så kan jag tänka såhär: låt mig få ha mina åsikter. Diskutera gärna med mig, argumentera tills jag blir platt men respektera mig. Vill jag vara tyst, låt mig få vara det. Vill jag uttrycka en ståndpunkt som står mitt emot din, låt mig göra det. Låt mig få vara bra på det jag är bra på och dålig på det som jag är dålig på. Jag kan inte ta era åsikter och sätt att vara från er, så låt mig få ha mina kvar men tyck om mig ändå.

Ett tomt skal

Jag stod häromdagen på min balkong och såg ut över de gulnande och rödnande löven på lönnarna. Jag tänkte att visst är det vackert med höst. Sen slog det mig att vi är så fruktansvärt fokuserade på ytan, det vackra, det stylade.

Förutom att det är en helt annan diskussion vad vackert är och om det finns något som är vackert och vem som i så fall bestämmer vad som är det så verkar innehållet i det vackra vara av mindre vikt än att det är just vackert.

Vi inredningsdesignar, grafiskdesignar, modedesignar och imagedesignar. Vi är mediasmarta och välstylade i håret, kläderna och ansiktet. Vi spaar och går på manikyr för att få snygga naglar ditsatta. Vi opererar oss till fejkad ungdom. Det är som att vi har glömt bort att formen faktiskt måste innehålla något.

Hur många gånger om dagen hör jag inte "om jag bara hade bra joggingskor skulle jag börja springa" eller "om bara våra lokaler ser snygga och häftiga ut så kan vår verksamhet fungera". Men hörrni, så är det ju inte.

Med risk för att låta konservativ och bakåtsträvande så menar jag att det faktiskt är innehållet som räknas. För det spelar ingen roll hur snyggt det blir hemma om man inte har ett tillfredställande liv. Det spelar ingen roll hur väldesignad outfit jag har för jag måste ändå trivas med det som finns inom mig. Det spelar ingen roll hur mycket... ja ni fattar vart jag vill komma.

Med en uppmaning till mig själv och andra om att fylla alla vackra ytor med härligt underbart och utmanande innehåll lämnar jag er till lördagskvällen.