Tankeverksamhetens återkomst

Äntligen! Välkommen tillbaks kära hjärnceller (eller vad det nu är som gör att vi förstår och tolkar omvärlden och dess texter)! Jag har verkligen saknat er.

Under ett par veckor har jag haft fullständig kollaps i min hjärnverksamhet. Jag har inte förstått vad jag har läst. Jag har inte kunnat skriva någonting som behöver mer eftertanke än det direkta nuet. Jag har inte ens haft vett att göra något åt situationen. Men nu, för precis två timmar sen, har det släppt och äntligen kan jag tänka fritt igen.

Det där med fritt gränsar ju i och för sig till det kaotiska men efter denna extremt långa förlamning föredrar jag kaos framför stillhet. Jag tänker alltså finns jag!

På återseende!

En tågresenär

Jag klev på tåget idag på förmiddagen. Bakom mig satte sig en man i sextioårs åldern. Han var en såndär självsäker typ som verkligen tar sin plats och tycker sig förtjäna den och lite till. Under den första sträckan åkte tåget i snigelfart. Inget jag hängde upp mig på eftersom det antagligen fanns en anledning till detta. Någon som jag inte alls hade något nöje av att veta vilken den var.

Men mannen bakom var av en helt annan mening. "Ursäkta" sa han till tågvärdinnan "vad är det som har hänt, var för åker vi så sakta?!" Hon sa att det inte alls var någon fara, det var bara fel på en signal och vi skulle kunna åka i vanlig fart från nästa station och framåt. "Jaha" svarade mannen bryskt "men så var det ju igår också". Jag hörde på hans andhämtning att han gärna hade talat mer om saken men tågvärdinnan var redan ur synhåll.

När jag så var på väg hem igen klev mannen på och satte sig i min vagn igen. Nu började han samtala med en annan något yngre man som satt snett mitt emot honom. Han talade om tåg och räls och infrastruktur. Han hade minsann åkt tåg i hela sitt liv, särskillt i England, något som han nogsamt poänterade. Till sin förnöjsamhet var det en man som arbetade på Banverket som han slagit sig i samspråk med. Man riktigt hörde hur pulsen ökade och hur tankarna grupperade sig och samlade kraft. Nu skulle han få diskutera med någon som kunde detta ämne, precis som han, och det gjorde han med besked. Lyckans dag var kommen.

snacka om försening

Jag har under denna höst ständigt blivit irriterad på människor som klagar på tågförseningar. Om tåget kommer en kvart försent så går hela världen under och tågpersonalen idiotförklaras, för att inte tala om hur dålig kvalitet det är på tyska tåg. "Nä tacka vet jag svenska tåg!" Vilka de nu kan vara...

Sedan i fredags har jag varit med om sju timmars teoretisk försening, vilket i praktiken resulterade i mer än ett dygn utanför tidsplanen. Men jag lever och är glad för det. Jag kan erkänna att när jag var en halvtimme hemifrån och regnet öste ner, magen tom och jag hade varit på resande fot i ett och ett halvt dygn, började jag ledsna lite.

Så nu när någon klagar på tågförseningar har jag något värre att slå dem i huvet med: flygförseningar!

...och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Bröllop är trevliga tillställningar oberoende av vilka det är som gifter sig. Alla är glada och många kärleksfyllda ord och meningar utbyts, inte bara brudparet emellan.

Jag stod och trevlighetspratade med några av gästerna och det var då det slog mig, tjong rakt i bollen. Min tanke var inte en ovanlig tanke, en ljus idé eller något annat nyttigt. Jag tänkte helt enkelt: "vad härliga att människor kan älska varandra" för det är det ju, härligt.

Om jag stoppar ner pessimisten ett tag, som förmodligen skulle säga något i stil med:"jaja, lugna dig tills det blåser, då är de skilda innan de hinner blinka" eller "äktenskapet har en inneboende patrialkal struktur och bör därför undvikas i största möjliga mån!", och betraktar allt från den ljusa sidan så måste jag säga att det är helt otroligt hur alla kan hitta varandra. Det är fantastiskt med alla möten som finns inneboende kollektivt i gästernas gemensamma minne. Den kraften skulle vi ta vara på bättre.

C, jag önskar dig kärlek och lycka.