En tågresenär

Jag klev på tåget idag på förmiddagen. Bakom mig satte sig en man i sextioårs åldern. Han var en såndär självsäker typ som verkligen tar sin plats och tycker sig förtjäna den och lite till. Under den första sträckan åkte tåget i snigelfart. Inget jag hängde upp mig på eftersom det antagligen fanns en anledning till detta. Någon som jag inte alls hade något nöje av att veta vilken den var.

Men mannen bakom var av en helt annan mening. "Ursäkta" sa han till tågvärdinnan "vad är det som har hänt, var för åker vi så sakta?!" Hon sa att det inte alls var någon fara, det var bara fel på en signal och vi skulle kunna åka i vanlig fart från nästa station och framåt. "Jaha" svarade mannen bryskt "men så var det ju igår också". Jag hörde på hans andhämtning att han gärna hade talat mer om saken men tågvärdinnan var redan ur synhåll.

När jag så var på väg hem igen klev mannen på och satte sig i min vagn igen. Nu började han samtala med en annan något yngre man som satt snett mitt emot honom. Han talade om tåg och räls och infrastruktur. Han hade minsann åkt tåg i hela sitt liv, särskillt i England, något som han nogsamt poänterade. Till sin förnöjsamhet var det en man som arbetade på Banverket som han slagit sig i samspråk med. Man riktigt hörde hur pulsen ökade och hur tankarna grupperade sig och samlade kraft. Nu skulle han få diskutera med någon som kunde detta ämne, precis som han, och det gjorde han med besked. Lyckans dag var kommen.