Om man bor tillräckligt länge på en och samma plats händer det ibland att man ramlar in i ett invant tankemönster. Det behöver inte vara av ondo men det leder inte till så hemskt många nya tankar. Man har samma, mycket goda och trevliga, vänner omkring sig. Samma utsikt, samma ljud, samma dofter. Att då producera nya tankar eller tänka större är tämligen svårt. Om man inte stöter på någon eller något som gör att hjärncellerna drar igång igen.
Man skulle kunna tro att man behöver ut och resa, se världen, bo i munkkloster, studera eller åtminstone göra ett besök någonstans. Man skulle kunna tro det ja. Men jag kan intyga att det inte alls behövs. Det gäller bara att öppna sinnet, släppa fördomarna och kanske tala med den där människan som man inte vet så mycket om. Tala och var uppriktigt intresserad, dela med dig och häng på. Då fixar det sig helt automatiskt.
Du kliver då in i en helt ny tankevärld, ett livsmönster, som kan ge perspektiv på saker. Om du har tur så kan era tankar korsbefruktas och ge upphov till en mängd nya spännande tankar och händelser. Om du har tur. Har du inte tur får du i alla fall ett intressant möte att fundera över vid kvällsfikat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så här är det...
Det finns två sorters människor; de som tycker som jag och Puckon!
Det konstiga är att om man börjar prata med de där puckona, utbyta tankar, fråga varför, hur och när, så visar det sig att de inte alls är några puckon utan helt vanliga, trevliga människor.
Då blir det jobbigt. För vem ska man då tycka illa om, vem ska man då prata bakom ryggen på, vem ska man då förakta?
Ja jag menar det! Vad hemskt va? Att inte kunna avsky någon, att förstå lite mer av människor runt en, att inse att det finns en person bakom varje skal.
Skicka en kommentar