Sömnlös i den lilla staden

Jag vågar lova att jag aldrig mer ska sätta i mig en hel pizza. Fyra timmar senare ligger den där i min lilla mage och vill inte att jag ska kunna sova. Den spänner och tränger och gör mig törstig men jag är så mätt att jag inte förmår att få i mig en droppe vatten till. Så jag gick på en nattlig promenad på vår fantastiska strandpromenad i hopp om att det skulle bli lite bättre. Bättre eller inte så kom jag att tänka på något.

Vår kommun har fått för sig att släcka all elektrisk belysning nattetid. Det kan man ju tycka är ett slag för miljön, ekonomin och annat bra. Man kan också tycka att det underlättar för människor med överfallsbeteenden och att det hela tyder på några uns av snålhet. Vilken åsikt man än har angående detta är det underligt hur det naturliga ljuset förundrar och skrämmer.

Sjön ligger svart, reflekterande den molniga himlen, krusar sig någon under den nattliga brisen som är ljum och behaglig. Den oranga ljusfläcken på himlen längre bort vittnar om att nästa stad på kartan inte släckt belysningen. Det enda jag hör är mina steg. Träden längs promenaden susar lugnt och skogen på andra sidan sjön är som ditmålad med kolkrita. Bryggan knarrar under mina fötter men jag törs inte gå ända ut. Jag vet inte vad jag är rädd för, inte heller vad jag tror ska hända. Mitt oförnuftiga jag kastar fram fantastiska skeenden innehållande diverse odjur och övernaturliga monster. Kanske ett brott kommer att bli begånget... Mitt förnuftiga jag börjar att undra när i världshistorien vi började bli rädda för mörker.

Sen tar jag mina jag och går hem och hoppas att vi kommer att kunna sova. Vi ska faktiskt upp och jobba imorgon.

Dalhalla och Malena

En underbar lördagskväll på Dalhalla. Pic nic, slutsålt och en strålande show. Tårar innan paus... Operadelen av konserten var helt enastående, popdelen kanske mindre intressant. Extranumret kombinerades med ett litet dopp i kalkbrottets blå vatten. Vajert Malena! Tack A för denna fina trettioårspresent!

Långvarig allians

Livslånga åtaganden har inte förekommit nämnvärt i mitt liv, fram tills idag. Idag har jag blivit fadder åt lilla M. Det är med stor ära och många tankar jag går in i denna allians. Livet ut kommer jag ha ett band till denna lilla flicka, både känslomässigt och formellt, och för mig är det stort.

Fick ett förmanande fadderbrev från kyrkan... Jag kan avslöja, förga förvånande, att Svenska Kyrkans pedagogik inte faller mig i smaken. Kanske behövs ett förmaningsbrev men mina tankar kring fadderskap är så mycket större än ett kort på dopdagen och ett lämpligt bibelcitat då och då. Kanske har inte ens den förväntade Guden något att göra med det jag kan ge den lilla. Informellt tänker jag mig att många av oss är faddrar åt barn i perioder. Vi kan lyssna och råda, förmana och busa med barn i vår bekantskapskrets. Men många av dem försvinner med vänskapen till föräldern. Nu har jag knutit mig till familjen R och det är jag glad över.

Vad är det då jag tänker att jag ska ge M i uppväxten och så länge jag lever? Jag tänker att jag vill ge henne makten att vara sig själv, att stå på båda fötterna och aldrig vika från sitt jag. Jag vill alltså ge henne språket. Med ett fungerande och utbyggt språk aktiverar man hjärnan och har lättare att finna lösningar och inte fastna i dåliga mönster. Jag vill att M ska känna sig fri i tanken och i livet. Jag skulle tro stort om mig själv om jag trodde att jag själv kunde ge henne det men jag ska göra allt i min makt för att hon ska få chansen att välja.

Tack kära vänner för en fin dag. Je vous embrassez.