Sömnlös i den lilla staden

Jag vågar lova att jag aldrig mer ska sätta i mig en hel pizza. Fyra timmar senare ligger den där i min lilla mage och vill inte att jag ska kunna sova. Den spänner och tränger och gör mig törstig men jag är så mätt att jag inte förmår att få i mig en droppe vatten till. Så jag gick på en nattlig promenad på vår fantastiska strandpromenad i hopp om att det skulle bli lite bättre. Bättre eller inte så kom jag att tänka på något.

Vår kommun har fått för sig att släcka all elektrisk belysning nattetid. Det kan man ju tycka är ett slag för miljön, ekonomin och annat bra. Man kan också tycka att det underlättar för människor med överfallsbeteenden och att det hela tyder på några uns av snålhet. Vilken åsikt man än har angående detta är det underligt hur det naturliga ljuset förundrar och skrämmer.

Sjön ligger svart, reflekterande den molniga himlen, krusar sig någon under den nattliga brisen som är ljum och behaglig. Den oranga ljusfläcken på himlen längre bort vittnar om att nästa stad på kartan inte släckt belysningen. Det enda jag hör är mina steg. Träden längs promenaden susar lugnt och skogen på andra sidan sjön är som ditmålad med kolkrita. Bryggan knarrar under mina fötter men jag törs inte gå ända ut. Jag vet inte vad jag är rädd för, inte heller vad jag tror ska hända. Mitt oförnuftiga jag kastar fram fantastiska skeenden innehållande diverse odjur och övernaturliga monster. Kanske ett brott kommer att bli begånget... Mitt förnuftiga jag börjar att undra när i världshistorien vi började bli rädda för mörker.

Sen tar jag mina jag och går hem och hoppas att vi kommer att kunna sova. Vi ska faktiskt upp och jobba imorgon.