En uttömmande eftermiddag

Ungefär såhär känner jag mig, som bilden ovan. Suddig, blurrig, flurrig. Det är en hamn vi ser men jag ser ingenting.

Formes du lyrisme hette det, ämnet jag skrev en uppsats i idag. Introduktion, tre partier med tre underpartier och slutsats. Det är viktiga grejer här i det här landet. Tre. Tre. Förutom tiden som var fyra, timmar.  Ett argument per paragraf. Inget överflödigt och rättstavat. Strophe prinanière. Introduktion, tre partier, tre underpartier, ett argument per paragraf, övertygande och rätt. Franska… Svenska… tänk om jag skulle skriva på svenska istället? vad skulle hända då?

Loggar in på den stora sociala siten, där ser jag: “Lyssnar på xxxx, ignorerar svenska uppgifterna”[sic!]. Ja, tänk om man skulle skriva på svenska i stället, inklusive särskrivningar. Det skulle va nåt va?

En gjord, två kvar. Sen lättar jag ankar. Sen lättar jag tankar. På återseende i det andra landet.

Ett oväntat spektakel

Häromdagen hittade jag en utmärkt gräsbacke att revisera i, som man säger här, eller plugga inför tentor som vi säger där. Den ligger precis bredvid floden och en mycket söt liten hamn med träbåtar och pråmar i. Inte en skymt av fläskiga jachtar och det tycker ju jag är skönt förståss. Det hänger lite tvätt ute på tork hos en pråmägare och en annan har en hel trädgård på däck.

På den här platsen kan man, om man är uppmärksam, vara med om diverse föreställningar. Som härom dagen när jag satt med näsan i mina papper alldeles bredvid en annan tjej som också satt med näsan i papprena. Fast i sina såklart. Lugnt och stilla satt vi där bredvid varandra i säkert två timmar. Hon hade minst lika mycket tid på dagen som jag när hon helt plötsligt kom svischande förbi mig och bort mot torget med alla saker liksom hängande efter sig. Vad står på? tänkte jag logiskt.

Jag lyfter blicken och ser dem. Det känns som hundra stycken. De sprider sig från mitten av torget ut mot de platser som inte indikerar “parkering”. Ja, det är dom. De franska lapp-lisorna. Nu kom jag att få se det roligaste jag har sett på länge. Fnissandes tittar jag på spektaklet.

När min granne springer för livet fram till sin bil, är hon inte den enda. Hela torget börjar liksom röra på sig av människor och bilar. “Ja men jag var ju bara och lämnade…” “nämen oj, blev jag stående här” eller “jag skulle precis åka, det hade jag tänkt hela tiden”. Några hinner iväg men lapp-lisorna skriver febrilt i sina block.

En herre kommer springande mitt i skrivandet av en bot. Han tar sig för huvet och det betyder att man ljuger eller skäms för det har jag sett på tv. Sen byter han ett par ord med lisan och hon ger honom lappen i handen och går. Han ser lite ledsen ut. Ojdå.

Under tiden som lisorna rör sig som satelliter kring bilarna så kommer nya in på torget och kajen där man inte får parkera men de skulle ju bara vända. Ja, det hade de tänkt hela tiden. Vända alltså och det var inte för att det stod en “police municipal”-bil där. Nä-ä rå, inte alls.

Lisorna är klara för den här gången. 20 bilar blev det. Fransisarna är lite fattigare och staten har kammat in några euro. Jag beklagar och bra jobbat tjejer.

Hemlängtan och botemedel

Plötsligt drabbades jag av hemlängtan. Jag gick in på de lokala tidningarna för att se lite nyheter. Plötsligt var min hemlängtan botad. Jag hade glömt hur fördomsfulla, elaka och småsinta människor är.

Vad är det som gör att en människa hela tiden måste känna sig bättre än någon annan? Vad är det som gör att vi skapar ett ‘vi’ och ett ‘dom’ när vi gång på gång får bevis på att det inte är så enkelt? Vad är det som gör att vi jämt måste se det negativa i det som görs?

exempel 1: En ganska stor fånganstalt i området har rustats. Bra tycker jag. Säkerheten först. Sen vården. Men folk börjar gapa om (om vi stryker alla fördomsfulla uttalanden om fångar) våra gamla och att vårdhemmen för våra gamla är sämre än fånganstalterna… suck. En fångvårdare svarar helt logiskt att byt vårdhem för din anhöriga då! Svaret blir (jag höjer mina ögonbryn!) : jag får ingen ekonomisk ersättning för det. Va?! När blev att bry sig om hur min gamla mamma har det (förlåt mamma jag vet att du inte är redo än men det är ett exempel Helge) beroende av pengar? Jag bara undrar. Bestäm dig.

exempel 2: En tjänsteman som jobbat inom kommunen under många år, och naturligtvis gjort bra och dåliga saker, säger adjö och går i pension. Kommentarerna som följer skulle jag inte vilja vara mål för. I min kommun säger vi inte tack för god insats, vi säger: det var på tiden, ta in någon som kan nått (obs! citatet är språkkorrigerat)… suck. När blev det en mänsklig rättighet att vara oförskämd? Jag bara undrar.

Lycka är en penna

Två ämnen avklarade. Pennorna urskrivna. Bläcket lyser med sin frånvaro. Jag går till pennaffären. Det tar en timme att välja rätt kombination. Vissa köper kläder. Vissa köper smycken. Jag köper fina anteckningsböcker och en penna. Lycka är en penna.

Arbete pågår

Besök avklarade, flytten fixad, paniken närmar sig. Arbete pågår. Sista veckan i maj smäller det. Tills dess. Arbete pågår.