Hemlängtan och botemedel

Plötsligt drabbades jag av hemlängtan. Jag gick in på de lokala tidningarna för att se lite nyheter. Plötsligt var min hemlängtan botad. Jag hade glömt hur fördomsfulla, elaka och småsinta människor är.

Vad är det som gör att en människa hela tiden måste känna sig bättre än någon annan? Vad är det som gör att vi skapar ett ‘vi’ och ett ‘dom’ när vi gång på gång får bevis på att det inte är så enkelt? Vad är det som gör att vi jämt måste se det negativa i det som görs?

exempel 1: En ganska stor fånganstalt i området har rustats. Bra tycker jag. Säkerheten först. Sen vården. Men folk börjar gapa om (om vi stryker alla fördomsfulla uttalanden om fångar) våra gamla och att vårdhemmen för våra gamla är sämre än fånganstalterna… suck. En fångvårdare svarar helt logiskt att byt vårdhem för din anhöriga då! Svaret blir (jag höjer mina ögonbryn!) : jag får ingen ekonomisk ersättning för det. Va?! När blev att bry sig om hur min gamla mamma har det (förlåt mamma jag vet att du inte är redo än men det är ett exempel Helge) beroende av pengar? Jag bara undrar. Bestäm dig.

exempel 2: En tjänsteman som jobbat inom kommunen under många år, och naturligtvis gjort bra och dåliga saker, säger adjö och går i pension. Kommentarerna som följer skulle jag inte vilja vara mål för. I min kommun säger vi inte tack för god insats, vi säger: det var på tiden, ta in någon som kan nått (obs! citatet är språkkorrigerat)… suck. När blev det en mänsklig rättighet att vara oförskämd? Jag bara undrar.