Sista slaget

Idag kommer sista slaget i kriget mellan mig och le mémoire äga rum. Vi har haft hjälp av en medlare, eller två snarare, och det har hindrat oss från att fälla varandra hitintills. Men i dag, idag är det kört för honom. Idag ska han besegras, tio sidor nyproducerad text till trots. Idag ska han överlistas, krossas och skrivas ut. Tänk på mig kära läsare. Idag behöver jag er.

mitt fysiska rum talar till mig

Idag, precis just alldeles nyss, gjorde jag något jag inte gjort på hela sommaren: jag gick igenom morgonens nyheter. Läste tidningarna alltså.

Helt bara utan att jag tänkte på vad jag gjorde så gick jag in på min uppsamlingsplats för nyheter och började sortera och kolla in om det fanns något matnyttigt. Inte bara kulturreportage, inte bara serier eller kåserier utan nyheter också.

Inte för att det gjorde mig så mycket klokare men det tyder på en sak. Min kropp känner hösten nalkas och då vet den att det är dags för vardagsrutiner. Min kropp vill arbeta.

Lugn kroppen. Bara en vecka kvar, sen kan vi börja om på nytt projekt.

Tre damer

Tänk er bilden : sommarkväll i trädgården. Tre damer i femtiofemårsåldern kommer tillbaks hem efter en dag ute i båten. De börjar tala om hållbar utveckling och minns tillbaks deras försök för trettio år sedan. De säger att “å, jag minns väl den tiden” och “tänk att vi var igång redan då med dessa tankar”. Den normandiska cidern är framställd som apertif och det finns nötter och frukt som tilltugg. Det är söndag.

Lägg sen till i bilden: damerna är franska med chica sommarklänningar och har ett ett bubblande språk med tillhörande gester.

Jag, jag sitter med ögonbrynen högt upp i pannan och märker att jag också är medräknad i samtalet. Jag tar en liten klunk av cidern, knaprar på en nöt, ler och nickar instämmande.

Krigsförklaring

Kära läsare. Härmed förklarar jag officiellt krig mot le mémoire. Det är dags för la première nuit blanche. Jag lägger mig inte förrän fienden är besegrad.

Truppen är samlad, provianten framställd och med InDesign som vapen går jag till attack. Minuterna innan startfanfaren ägnar jag åt spellista. Jazz i olika snabbhetsgrad, opera, en aning chanson och som första hjälpen en stor mängd svensk folkmusik.

Till ATTAAAAACCCKKKK!

Förvånande krock

Sitter och knattrar på datoren ett annat språk, i ett annat land. Så ringer telefonen. Jag svarar. Det är min förra arbetsgivare som undrar om jag kan vikariera första delen av hösten. Nä, sa jag. Jag är ju i det andra landet och lever det andra livet. Har glömt bort det liv jag hade då. Det finns där men det är luddigt. Jag kan inte längre det jag kunde och är inte den jag var.

Det är lustigt det där med fördröjning. Det har händ så mycket sen jag klev ut genom dörren efter uppsägningen så att jag minns nästan inte det liv jag hade då. Det blev en underlig trevlig krock mellan världar idag. Den ska jag ta vara på.

elineng.com - uppdaterad

Det börjar att röra sig på hemsidan, Es telefon börjar få samtal, det pratas och spekuleras.

Vi kände att det var dags för en uppdatering av www.elineng.com. Lite nya projekt finns också att titta på om man vill. Det tävlande bidraget i finalen av Triumph Inspiration Award i London, Imagomania, är ju med förståss, om ni har missat den eller om ni vill se den igen och igen och igen.

Det går fortfarande att gå in på Triumph Internationals hemsida och stötta Elin och rösta på hennes bidrag.

Bernard på Kustäventyr

En dag förra veckan klev min person in genom dörren och skramlade med ett par bilnycklar. Jag fattade ingenting. Vadå? Vad är det där?! “Nycklar” svarade min person lite intelligent. Jag såg faktiskt att det var ett par nycklar men vad skulle vi göra med dem? Min person förklarade att vi skulle åka med personen E till kusten. Det började rycka i mina ben! Vaddå nu nu nu nu? Imorgon skulle vi det. Jag dök ner i kameraväskan och försökte sova för jag vet att när man sover så kommer morgonen fortare.

När jag vaknade upp var jag på en strand med sex personer som pratade knasigt. Vi skulle spela pétanque. Vad sjutton är det tänkte jag och blev indelad i ett lag med personen B som faktiskt var fransk fast han heter som en ryss. Han tyckte att jag var konstig först men sen blev vi kompisar för hans pappa hette samma som jag. Och gissa vad fränt, vi vann! Jag var ju bäst förståss men det förstod ni ju redan.

  Sen gick vi hem till nåra personer som visst kom från nåt som hette Quebec eller nåt sånt och där, DÄR, fick vi massor av smarrig mat, rillettes på macka och körv saucisson. Sen fick vi nåt bubbligt att dricka som det tydligen fanns jättemycket att säga om för personen J bara bubblade precis som drickan och jag fattade ingenting och höll på att somna. Men snart blev jag vaken igen! Vi skulle ner till stranden! Men vänta lite, tänkte jag, det är ju mitt i natten! Inte kan man vara på stranden mitt i natten. Men det kunde man! Sen sov vi under stjärnorna. Det var lite läskigt men häftigt.

Dagen därpå var jag jättetlött. Jag hängde med bäst jag kunde när min person slängde in mig i bilen igen för att åka till en festival med afrikamusik. Det var tydligen anledningen till att personen E och min person skulle åka till kusten. Jag sov i bilen…

När jag vaknade var vi redan på väg igen. Mina personer hade stannat på ett boulangerie, turistbyrån och fixat kaffe så det var bara att hänga på. Men spännande var det. Små små byar och finfina stränder. Jag badade inte men nästan. Jag blev full med sand i alla fall. Sen var det dags för det bästa: piqu nique sur la côte sauvage. Det låter spännande med den vilda kusten! Den var inte så vild i sig. Stod mest still där den stod men klippor fanns det att klättra i och crêpes och torra brödgrejer att äta. Crêpsen hade förståss min person köpt men i alla fall. Jag kom på att man inte behövde äta pannkakorna utan att man kunde ju leka med dem också!

 

Vi satt där tills det var mörkt för länge sen och jag trallade runt och undersökte stället tills jag tröttnade och gick och la mig i bilen. Mina personer kom inte förrän det var morgon nästan.

En ny stad, lika spännande, lika söt men trist för E och M bara satt och jobbade vid sina datorer så jag rullade omkring och letade lekkamrater. Men det skulle jag inte ha gjort. Jag stannade utanför en restaurang och läste menyn… grenouille, greno… groda! Det är ju jag! Jag sprang så fort jag kunde tillbaks till min persons väska och dök ner. Jag låg där och tryckte ända tills min person sa att nu är vi bortom matställen med grodor på. *puh* Det var nära ögat!

Vi sov sista natten och sen åkte vi hem. Det var skönt att komma  hem tyckte jag och hängde mig på min plats. Men spännande var det! Jag vill göra det igen! Här är förresten vår bil/vårt hus/vår restaurang/vår säng. Fin va?

A bientôt mes amis!

Elin i final – det närmar sig…

Nu är det snart dags för Elin att åka till London! Kolla in hennes alster! Ni kan också kolla in motståndet…

Elin på triumph international