Kärlekens dårar av Joanne Harris

Jag har köpt en kasse böcker på bokhandeln så nu läser jag för glatta livet!

Ytterligare en roman om olycklig kärlek, eller kanske omöjlig kärlek. Två människor som älskar varandra men ändå inte kan leva tillsammans. Denna gång eftersom de inte är bra för varandra.

Romanen utspelar sig i Frankrike under tidigt 1600tal där en skådelspelerska och tillika lindanserska förälskar sig i en man som leder ett teatersällskap. Hon blir gravid med denne och flyr. Hon kommer småning om till ett kloster där hon uppfostrar dottern. Hon skriver dagbok och det är därur vi får vår berättelse. Abbedissan för klostret avlider till följd av ålderdom och en ny flicka kommer för att ersätta henne. Det visar sig snart att prästen som följer vid hennes sida är den man som lindanserskan har i sitt hjärta. Han, korpen, vill göra sin sista föreställning och hämnas sin far.

Jag hade önskat att kärleksdelen var mindre betonad i denna bok. Temat om den onde smarte åtråvärde korp som tar ut hämnd på sin far genom skådespelarens kunskap och lurendrejeri räckte gott för mig. Resten var lite överflödigt och gav inte historien särskilt mycket.

Trots att jag inte alltid uppskattar denna typ av roman och trots att jag under den första delen tråkade mig otroligt mycket så läste jag andra hälften i ett sträck. De olika karaktärerna och hur de var inblandade i detta höll ett hårt grepp om mig även om jag med mitt förnuft egentligen anser detta överdrivet. Men jag lade undan kritikern i mig och tog det för vad det var. Inte en intellektuell utmaning men gott nog underhållning och fantasi.

Kallocain av Karin Boye

Jag fick idén till att läsa denna korta roman av att man talade på radion om en novellsamling av Karin Boye. Det slog mig att jag inte läst något längre av henne och spanade in min bokhylla och där i en samlingsskrift fanns Kallocain. Jag har nu helt förutsättningslöst läst och det var inte alls så som jag hade tänkt mig.

Kallocain är en framtidsskildring där staten styr minsta handling som människorna gör och varje människa har sin speciella uppgift, varje familj har samma struktur och barnen fostras av staten från det att de slutat ammas. I föräldrarummet finns ett polisöga och ett polisöra för att övervaka så att föräldrarna inte ägnar sig åt konspiratioriska aktiviteter. Även andra sovrumsaktiviteter avtar förståeligt. Vår berättare är en manlig kemist, det är förresten alla som bor i denna stad ”Kemistaden n:r 4”, som håller på att utveckla en sanningsdrog som har ungefär samma effekt som den gammalmodiga drogen alkohol. De som utsätts för drogen kan inte göra annat än att tala sanning. Denna drog, Kallocain, är just vad Staten tror sig behöva för att sätta dit brottslingar. Allt eftersom berättelsen går förstår vi att alla handlingar som inte är till gagn för Staten är brottsliga, både genomförda och tänkta handlingar.

Svärtan och tanken kring storerbrorssamhället liknar det som Kafka har i Processen. Byråkratin och övervakningen i en dystopi vi inte vill uppleva men som kanske är mer aktuell idag än vad vi vill inse med tanke på FRA-lagen, blanketthavet och tillståndshysterin av idag.

The Grass is Singing av Doris Lessing

Miljön för denna berättelse är södra Rohdesia (nuvarande Zimbabwe) där årstiderna går från varmt till olidlig hetta. Vi har torka och ösregn, frost mot ett plåttak och stekande sol mot det samma. Berättelsen visar oss ett olyckligt äktenskap som stadigt går utför från en inte allt för hög första nivå.

Tematiken i denna bok är återigen relationer, som Lessing inte tycks få nog av att undersöka, hur människor behandlar varandra. Det finns tydliga rasmotsättningar men det känns för självklart för att ens ta upp med tanke på att boken är utgiven 1950 och Rohdesia fortfarande då låg under Britterna. Det finns mindre och mer subtila uppdelningar av människor som inte alls på något sätt skiljer sig stort från idag. Det jag menar är uppdelning mellan rika och fattiga, lyckade och misslyckade människor. En stor del av denna berättelse handlar om kampen för att lyckas eller inte lyckas i livet.

Vi får följa en kvinna som mellan tjugo och trettio lever ett till synes bekymmerlöst liv i Staden. Hon lever ett flärdfullt liv utan brist på pengar men också utan några djupare relationer, både i kärlek och vänskap. Hon var ensam. Så gifter hon sig helt apropå med en man, Dick, som har en farm ute på landsbygden. Hon flyttar alltså dit och det blir början till hennes sinnliga förfall. Sakta drivs hon till psykisk kollaps men man undrar många gånger varför hon låter det hända och det är där det börjar bli intressant.

Lessing har satt två personer, som egentligen inte tycker om varandra, på en farm som hela tiden är skuldbesatt och där farmaren är helt okunnig i allt vad ekonomi och lantbruk handlar om. Dick misslyckas med alla sina små projekt och Mary har slutat bry sig. Detta experiment är intressant och ger eftertanke om hur vi behandlar människorna i våra liv och varför.

Ångervecka

Telefonens alarm ringer. Jag trevar efter den och hoppas från det innersta av mitt hjärta att den har fått spatt, att den ringer fast den inte ska, men den funkar som den ska. Jag ska verkligen gå upp nu. Suck. den får ringa ett par gånger till bara för att jag verkligen ska förstå att jag ska kliva upp. Det är inte så att det är i ottan jag stiger upp och inte heller är jag särskillt dödstrött men det är bara det att jag ska kliva upp en speciell tid för att klä mig i uniform och ge mig iväg till sommarjobbet.

Får man ångra sig? Snääällllaaaaa! Jag behöver ju verkligen inte dessa pengar för att överleva och jag har faktiskt jobbat in ett helt år redan. Men nu sitter jag där, i kassan, och nu går jag omkring där, på lagret. Jag visste att jag inte skulle vara nöjd särkillt länge men att det skulle ta mindre än en månad att uppnå detta tillstånd av tristess visste jag inte. Då kanske jag aldrig skulle ha gjort det här. Men det kanske är bättre att fråga mig när lönen kommer vad vet jag.

Borde man inte få ha en ångervecka på jobb likväl som på köp?Liksom testa och se hur det går och sen säga nja det var inte riktigt min grej eller javisst den tar jag. Fast det hade kanske inte hjälpt mig denna gång för efter en vecka var jag riktigt nöjd med mitt val. Å andra sidan var det ju kallt och blåsigt då...

Försöker nu intala mig själv att det är fegt att ha semester. Så hör ni det alla semesterfirare där ute. Ni är ena riktiga fegisar! eller så är det jag som skulle ha tänkt efter före... "säll är den som har till rättesnöre att man borde nog tänka efter före" (allas vår Tage D ur dikten "Att tänka först är störst")