Kallocain av Karin Boye

Jag fick idén till att läsa denna korta roman av att man talade på radion om en novellsamling av Karin Boye. Det slog mig att jag inte läst något längre av henne och spanade in min bokhylla och där i en samlingsskrift fanns Kallocain. Jag har nu helt förutsättningslöst läst och det var inte alls så som jag hade tänkt mig.

Kallocain är en framtidsskildring där staten styr minsta handling som människorna gör och varje människa har sin speciella uppgift, varje familj har samma struktur och barnen fostras av staten från det att de slutat ammas. I föräldrarummet finns ett polisöga och ett polisöra för att övervaka så att föräldrarna inte ägnar sig åt konspiratioriska aktiviteter. Även andra sovrumsaktiviteter avtar förståeligt. Vår berättare är en manlig kemist, det är förresten alla som bor i denna stad ”Kemistaden n:r 4”, som håller på att utveckla en sanningsdrog som har ungefär samma effekt som den gammalmodiga drogen alkohol. De som utsätts för drogen kan inte göra annat än att tala sanning. Denna drog, Kallocain, är just vad Staten tror sig behöva för att sätta dit brottslingar. Allt eftersom berättelsen går förstår vi att alla handlingar som inte är till gagn för Staten är brottsliga, både genomförda och tänkta handlingar.

Svärtan och tanken kring storerbrorssamhället liknar det som Kafka har i Processen. Byråkratin och övervakningen i en dystopi vi inte vill uppleva men som kanske är mer aktuell idag än vad vi vill inse med tanke på FRA-lagen, blanketthavet och tillståndshysterin av idag.