Existensiella frågor a la Kirkegaard

Detta seminarium var ett av det mest underhållande jag varit på. Bob Hansson hade en stor del i min upplevelse. Han tar ner de abstrakta filosofiska funderingarna på ett mycket hanterbart plan. Bob Hansson var moderator i samtalet som handlade om boken Konsten att leva innerligt - existensialism för den moderna människan. Författarna Ann Lagerström och Ted Harris talade om sin bok och hade små trevliga övningar till oss som publik. Övningar som jag ler åt eftersom de går i dramapedagogikens tecken.

På frågan om man kan sammanfatta Sören Kirkegaards filosofiska verk med en mening svarade Ted Harris att den mening som Kirgegaard förhöll sig till var "Gör ditt val" och drog paraleller till Sokrates ord "Känn dig själv", Tranströmmer:"Skäms inte för att du är människa" och Guds ord i mosebok:" Uppfinn jorden". Han förklarade det som att varje människa måste se in i sig själv och skapa sin egen värd. Detta tilltalar mig och får mig att tänka större.

Den bild som användes för att förklara Kirkegaards tankegångar var ett tvåvåningshus med källare. Källaren i huset står för pengar, makt, prestige och sinnlighet. Här befinner sig människan i stor del av sitt liv, vissa lämnar aldrig detta stadie. Men om man kommer fram till punkten där man ifrågasätter sitt sätt att leva kommer man att komma till första våningen.

Första våningen i Kirkegaards hus är innerlighetens våning. Där släpper vi intresset för det yttre och riktar oss mer mot vårt inre liv. Vi blir medvetna och börjar att undersöka meningen i orden "känn dig själv". När vi gjort det och börjar att ifrågasätta oss själva och fundrar på om det inte finns något mer än jag går vi trappen upp till övervåningen. Där kan vi tänka bortom oss själva. Bortom våra önskningar och förhoppningar. Bortom våra egna känslor.

Att tänkande personer är enerverande ibland kan vi ju lite till mans tycka. Att vara autentisk som person är inte helt oproblematiskt. Bob Hansson uttryckte det så här: "Autentiska personer är jobbiga, det är ansträngande att kommunisera på direkt nivå. De kan förstöra en hel middag!"

Feministiskt seminarium

Dag två i min vistelse på Bokmässan. I det myller av seminarium och uppläsningar valde jag att starta med ett seminarium kring antologin F-ordet. I panelen satt Maria Abrahamsson, Lars Gård, Inti Chavez Perez och Madelaine Levy, alla medverkande i boken. Samtalsledare var redaktören Petra Östergren.

Samtalet vandrade kring korsbefruktning inom ämnet feminism. Tanken med antologin var att skapa en ny debatt i ämnet, ha nya vinklingar och få nya insikter i feminismens problem och utveckling. Ämnena som närvarande skribenter valt var problemet med vårt nämndemanna system, sexuellt våld, myten om den moderna mannen och modebildens problematiska förhållande till feminismen.

Samtalet var lugnt och alla verkade rörande överens om att feminismen är mogen för att tas ett steg vidare i sin utveckling. Att den numer tåls att kritiseras och att vi måste göra det för att inte hamna i en återvändsgränd.

Ett intressant men inte så engagerande seminarie.

Rapport från himlen

Då var den äntligen här: Bokmässan i Göteborg. Jag har tillbringat dag 1 av 4 inne på mässan. Här kommer en rapport.

Kom iväg senare än jag hade tänkt och missade två av mina planerade seminarier men det gör inte så mycket. Solen strålar och människor är glada. Tog mig en liten runda i mässhallen och lyckades lura till mig Katarina Frostenssons nya diktsamling Tal och Regn. Mål 1 är nått.

Första seminariet "Hur låter Mirca Cartarescus på svenska?" var en presentation av denne rumänska författare och hur det gått att översätta hans bok Orbitór. Översättaren Inger Johansson (som bl.a översatt Doris Lessing), litteraturkritikern och författaren Malte Persson och litteraturkritikern Jonas Thente var de som förde samtalet. Jag blev helt klart inspirerad att läsa denne rumän efter denna sammankomst. Malte Persson beskrev boken som "ett universum" och det var tydligen ingen överdrift.

Efter att ha gått omkring en timme och lyssnat på fragment från alla småscener i mässhallen, insupit stämningen och spanat in en och annan kulturperson gick jag så på mitt andra och sista seminarie för dagen: "Kultur på entreprenad" som var en debatt mellan förlagschef Kristoffer Lind, generalkonsul Barbro Osher, författaren Björn Ranelid och kulturekonom Emma Stenström. Som väntat tog Björn Ranelid med sina långa, högljudda och skarpa beskrivningar om en författares vardag över något men samtalsledare Louise Epstein gjorde ett bra jobb med att balansera det hela. De kom väl fram till att entreprenad är bra, inget nytt men bra, men vi måste värna om kulturpolitiken och de ekonomiska stöd som finns.

Jag ler. Dagen har varit en bra upptakt. Morgondagen blir ännu bättre.

På randen av gapet

När man står precis på yttersta kanten av ett stup slår det en gärna att man är liten. Vad skulle hända om jag tog ett kliv ut? Rent förnuftsmässigt förstår man ju att man faller. Faller och blir platt längst ner. Men vad skulle hända i tanken? Vad skulle man tänka på i fallet? Skulle man tänka över huvetaget eller känner man bara vinden i håret och kläderna och så, bump, ligger man där och är död. Onödigt att prova men en intressant filosofisk fråga.

Jag står just nu där, på randen av gapet, och vet inte hur jag ska göra för att ta mig över. Jag tänker att det är nog som i den där filmen. Som i Indiana Jones, den där de letar efter den heliga gralen. Då finns det en gång över ett stup fast man inte ser den. Så tänker jag att det är. Alltså ska man bara blunda och gå. Lita på alla krafter som möjligen finns runt ikring en och gå. Ta ett djupt andetag och gå.

En ovanlig känsla infinner sig

Här sitter jag och glor ut genom fönstret. Jag vill inte att morgondagen ska komma. Jag vet hur det blir...

Jag kommer att bli väckt aldeles för tidigt av larmet på gatan utanför. Jag kommer inte att kunna gå ut, för jag kommer inte att komma in igen. Provianten har jag redan införskaffat och öronproppar finns från gårdagens konsert. Känslan av att vilja låsa dörren, bomma igen fönstren och sova förbi morgondagen, smyger sig sakta på mig. Det är marknad i stan imorgon!

Jag har ett aldeles speciellt förhållanden till marknader. Jag gillar dem inte. Inte godis, inte karuseller, inte målade träsniden eller skärp eller piratkopior eller hoppande små hundar eller ballonger.

Alla ni som tänker gå på marken imorgon: Jag har låst in mig och kräver kodad knackning om ni vill ha kaffe... och snälla, be mig inte följa med ut.

Hur var det nu med mörkret?

I morse när jag gick upp okristligt tidigt för att tågvägen ta mig till en föresläsning stirrade jag förvånat ut genom fönstret. Jag hade ju dragit upp persiennen! Nu hör det till saken att jag inte är särskillt snabbtänkt klocka fem på morgonen, heller, så det tog ett tag att förstå att det faktiskt var så att solen inte orkat upp ännu. Jag ställde mig vid tillfället tvekande till vad jag kände inför detta faktum.

Nu sitter jag här hemma igen och ute är det mörkt, och faktiskt lite kallt, men jag myser. Äntligen får jag tända en massa ljus utan att bli idiotförklarad!

Jag lunchade med min vän S idag och han var inte rikitigt på min sida när det gällde hösten. Själv gillar jag mörker och yllekoftor, vantar och vinden i ansiktet, ett varmt bad efter en promenad i den kyliga luften.

Indiansommaren var så självklar för mig att jag nästan blir förvånad varje dag över att det blir kallre. Men när jag tänker efter är det ganska skönt.

Struktur på tillvaron

Kära vänner!

Nu är det så att jag till min natur är en aning strukturbenägen, även om det är väldigt få som kopplar ihop struktur med My men så är det i alla fall längst in i mitt inre.

Därför tänker jag dela på mitt funderande och mitt tyckande om böcker och teater och så. Jag har öppnat ett Kritikfönster alldeles här brevid. Gå dit och kika om ni vill men ni kan också bara hänga här det går också bra :)

Straxt utanför mitt fönster fortsätter allt som vanligt alltså, minus recensioner.

Kramar

Krig och Fred på Stockholm Stadsteater

Om jag i en mening skulle återge handlingen i denna fyratimmarspjäs skulle det låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så är det inte och ändå så oändligt mycket svårare.

Berättelserna om familjen Rostov, Bolkoskij, Kuragin och Bezuchov slingrar sig och tvinnar sig in i varandra på de mest omöjliga sätt. Döttrar gifts bort, eller försöker giftas bort, söner friar till höger och vänster. Fungerar det inte här så fungerar det kanske där. Föräldrarna kämpar med att hålla familjens heder och värdighet på högsta möjliga nivå. Ibland glimmar det till av äkta förälskelse eller passion. Det är som i livet tänker jag.

En koreografiskt snygg scenbild där hela ensemblen är klädda i en grå neutral kostym bärandes på var sin bricka som tappas i golvet inleder. Kostymen är för övrigt finurligt utformad med så lite karaktärsattribut som möjligt.

Ur denna homogena grupp lyckas Carolina Frände presentera rollerna för mig så att allt blir begripligt. Jag möts av några snygga och effektiva berättartekniker t.ex. när äldste sonen Rostov skriver hem från kriget vid fronten. Då får vi brevet uppläst av föräldrarna, skissartat framställd som om vi vore på plats och dessutom kommenterad av lillebror Petya som lyssnar till brevet och framställer scenen hemma i vardagsrummet.

Det är där någonstans som mitt ansiktsuttryck blir mer och mer uppspärrat. När ljuset går ner i sista scenen tittar jag på min granne och möter ett lika förbryllat ansikte. Vad var det där?!

Jag är själv förvånad över min reaktion. Jag gillade ju praktiskt taget allt i denna föreställning. När jag ser på Pierre och hans kval genom berättelsen där han skiftar från Napoleonvänlig till bitter äkta man till en som vill leva rätt och riktigt är det inte konstigt alls, det är bra. Eller när Natasja växer upp och kärleken finns i alla hörn, hon gör ett felval och livet är tillsynes slut för evigt känner jag med henne. Men det räcker inte, det fungerar inte, jag är förbryllad.

Kanske är det själva blandningen av alla de där livsfrågorna i de olika karaktärerna tillsammans med viljan att gestalta dem genom symbolik i scen och musik som gör att man slits itu. Det stretar, spretar och drar åt alla håll av tematik och påhittiga scenlösningar. Jag blir inte berörd för jag hinner aldrig få någon djupare relation till någon av karaktärerna.

Jag ville gärna återge handlingen i denna fyratimmarspjäs med en enda mening och det skulle låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så var det inte och ändå så oändligt mycket svårare.

Och jag som på allvar trodde att jag började bli tråkig...

Härliga tider, finfina tider, ge mig mer av dessa berikande utmattande upplevelser så ska jag aldrig mer klaga över livets vånda och ve!

För inte så länge sen kände jag att nu har väl livets ljusa sida vänt till en lite mer grå, till en lite mer ansvarstagande och korrekt sida. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna återuppliva min nerv igen. Tänkte att ja det är klart man är ju inte riktigt så ung längre som man ska och kanske måste man acceptera att man växer upp, hur tråkigt det än verkar.

Huvudstaden och gott sällskap av M, middagar och vin, teater och klubb har avstannat dessa trista tankar och gett mig hopp igen. Kanske finns det liv kvar, kanske har jag hittat en fyndighet att bryta, kanske ler jag imorgon.