Och jag som på allvar trodde att jag började bli tråkig...

Härliga tider, finfina tider, ge mig mer av dessa berikande utmattande upplevelser så ska jag aldrig mer klaga över livets vånda och ve!

För inte så länge sen kände jag att nu har väl livets ljusa sida vänt till en lite mer grå, till en lite mer ansvarstagande och korrekt sida. Jag trodde på riktigt att jag inte skulle kunna återuppliva min nerv igen. Tänkte att ja det är klart man är ju inte riktigt så ung längre som man ska och kanske måste man acceptera att man växer upp, hur tråkigt det än verkar.

Huvudstaden och gott sällskap av M, middagar och vin, teater och klubb har avstannat dessa trista tankar och gett mig hopp igen. Kanske finns det liv kvar, kanske har jag hittat en fyndighet att bryta, kanske ler jag imorgon.