onsdag 10 september 2008

Krig och Fred på Stockholm Stadsteater


Om jag i en mening skulle återge handlingen i denna fyratimmarspjäs skulle det låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så är det inte och ändå så oändligt mycket svårare.

Berättelserna om familjen Rostov, Bolkoskij, Kuragin och Bezuchov slingrar sig och tvinnar sig in i varandra på de mest omöjliga sätt. Döttrar gifts bort, eller försöker giftas bort, söner friar till höger och vänster. Fungerar det inte här så fungerar det kanske där. Föräldrarna kämpar med att hålla familjens heder och värdighet på högsta möjliga nivå. Ibland glimmar det till av äkta förälskelse eller passion. Det är som i livet tänker jag.

En koreografiskt snygg scenbild där hela ensemblen är klädda i en grå neutral kostym bärandes på var sin bricka som tappas i golvet inleder. Kostymen är för övrigt finurligt utformad med så lite karaktärsattribut som möjligt.

Ur denna homogena grupp lyckas Carolina Frände presentera rollerna för mig så att allt blir begripligt. Jag möts av några snygga och effektiva berättartekniker t.ex. när äldste sonen Rostov skriver hem från kriget vid fronten. Då får vi brevet uppläst av föräldrarna, skissartat framställd som om vi vore på plats och dessutom kommenterad av lillebror Petya som lyssnar till brevet och framställer scenen hemma i vardagsrummet.

Det är där någonstans som mitt ansiktsuttryck blir mer och mer uppspärrat. När ljuset går ner i sista scenen tittar jag på min granne och möter ett lika förbryllat ansikte. Vad var det där?!

Jag är själv förvånad över min reaktion. Jag gillade ju praktiskt taget allt i denna föreställning. När jag ser på Pierre och hans kval genom berättelsen där han skiftar från Napoleonvänlig till bitter äkta man till en som vill leva rätt och riktigt är det inte konstigt alls, det är bra. Eller när Natasja växer upp och kärleken finns i alla hörn, hon gör ett felval och livet är tillsynes slut för evigt känner jag med henne. Men det räcker inte, det fungerar inte, jag är förbryllad.

Kanske är det själva blandningen av alla de där livsfrågorna i de olika karaktärerna tillsammans med viljan att gestalta dem genom symbolik i scen och musik som gör att man slits itu. Det stretar, spretar och drar åt alla håll av tematik och påhittiga scenlösningar. Jag blir inte berörd för jag hinner aldrig få någon djupare relation till någon av karaktärerna.

Jag ville gärna återge handlingen i denna fyratimmarspjäs med en enda mening och det skulle låta som följer: x antal personer brottas med livsfrågor som kärlek, hopp och tro. Svårare än så var det inte och ändå så oändligt mycket svårare.

Inga kommentarer: