Långvarig allians

Livslånga åtaganden har inte förekommit nämnvärt i mitt liv, fram tills idag. Idag har jag blivit fadder åt lilla M. Det är med stor ära och många tankar jag går in i denna allians. Livet ut kommer jag ha ett band till denna lilla flicka, både känslomässigt och formellt, och för mig är det stort.

Fick ett förmanande fadderbrev från kyrkan... Jag kan avslöja, förga förvånande, att Svenska Kyrkans pedagogik inte faller mig i smaken. Kanske behövs ett förmaningsbrev men mina tankar kring fadderskap är så mycket större än ett kort på dopdagen och ett lämpligt bibelcitat då och då. Kanske har inte ens den förväntade Guden något att göra med det jag kan ge den lilla. Informellt tänker jag mig att många av oss är faddrar åt barn i perioder. Vi kan lyssna och råda, förmana och busa med barn i vår bekantskapskrets. Men många av dem försvinner med vänskapen till föräldern. Nu har jag knutit mig till familjen R och det är jag glad över.

Vad är det då jag tänker att jag ska ge M i uppväxten och så länge jag lever? Jag tänker att jag vill ge henne makten att vara sig själv, att stå på båda fötterna och aldrig vika från sitt jag. Jag vill alltså ge henne språket. Med ett fungerande och utbyggt språk aktiverar man hjärnan och har lättare att finna lösningar och inte fastna i dåliga mönster. Jag vill att M ska känna sig fri i tanken och i livet. Jag skulle tro stort om mig själv om jag trodde att jag själv kunde ge henne det men jag ska göra allt i min makt för att hon ska få chansen att välja.

Tack kära vänner för en fin dag. Je vous embrassez.