Bernard på parkjakt

Det var så spännande! Min person packade en väska med massor med böcker för vi skulle ut i solen och göra läxor. Söndagar är perfekta att göra läxor på, i alla fall om man är groda och inte har några. Planen var att hitta på en park. Det finns ganska många såna här, överallt skulle jag vilja säga, men just idag var det en speciell park vi letade efter.  Parken hette Balzac. Konstigt namn tyckte jag, som balsam och det har man ju i håret! Men min person sa att det var efter en känd författare som var född här för massa år sen. Okej, sa jag och tänkte det struntar jag i för det är ett konstigt namn ändå.

Dagen började mycket bra för titta vad vi hittade bara några kliv utanför vårt hus: ett Pippi-träd! ett såntdär sockerdricksträd, som man kan gå in i! Mitt första faktiskt! Kodak moment, eller ja Nikon moment i det här fallet… Fromage!

Vi knatade snart in på en liten stig, där föll det saker från himlen, ja eller nästan himlen. Från träden kom det hårbollar som inte var hårbollar för de var gröna. Jag öppnade en och i den var en blank brun nöt. Kastanj, chataigne, den sorten som man kan grilla eller vad det nu är man gör med den. Fräsigt va!? Men jag fick inte ta med någon för min person sa att vi varken hade öppen eld eller någon specialmanick att grilla nöten, eh kastanjen, i.

Dom dirri dom, det var fint må ni tro. Jag tyckte att jag såg den där Balzac överallt men alltid hade jag fel. Det var alltid någon annan park eller fotbollsplan eller nåt. Efter en stund kom vi ut i stan igen men då hade min person gett upp hoppet på gubben och började plåta hejvilt omkring sig!

 

Och så plötsligt låg jag där platt på marken. Jag skrek men min person hörde mig inte för hon trodde att hon hittat parken. Bakom den här muren trodde hon att den låg. Men icke. Det var ingen park… det var en trädgård!

Jaja, ingen skada skedd. Jag är uppe i väskan igen och vi knatar på. Tillslut är vi nästan hemma igen men min person har ingen lust att gå in och göra läxor så vi går till parken vid skolan för att plåta en palm och ser en liten buske med nåt som liknar vass…

 

Eller kanske var det ingen liten buske! HAHA! Ser ni lilla mig? Jag sitter längst ner i sanden som en ljusgrön och ljusblå fläck.

 

Ujujuj. Vad skojigt det kan vara med växter. Men nu i alla fall är det lite dags att hitta en plats i solen och det gör vi snart för som jag sa så finns det mycket gräs och grejer här.

 

 

  

Fint va!? Här skulle jag kunna stanna heeela dagen och bara lata mig medan min person läser.

Fastän att jag ser ganska nöjd ut här så börjar det krypa lite i benen efter ett tag. Och är det inte så att jag faktiskt är lite hungrig? Jag börjar skruva på mig. Men min person märker ingenting. Då testar jag lite olika sittställningar. Hi hi. Kul! Jag kan stå på huvet också! I skon!

 

Titta titta! Men inte en reaktion, bara “mmmm” men jag vet att hon inte ser. Och nu börjar jag bli hungrig på riktigt.

“Du?”

“mm”

“kan vi gå hem?”

“snart”

“Snäääällllaaaa, je vous en prie”

Maupassant på Bibliothéque Touissant

Jag kommer in på biblioteket. Jag vet att det ska vara något kring författaren Maupassant men vet inte riktigt vad. Informationen var inte riktigt så utförlig i det lilla häftet jag fick.

När jag tillslut hittar fram till rätt sal får jag för mig att det nog ska vara någon slags uppläsning men det kan lika gärna vara en föreläsning. Det återstår att se.

Människor börjar samlas. Rösterna är i full gång. Inte som hemma i den lilla staden där det alltid är pinsamt tyst vid liknande tillställningar. Nej, här har man trevligt låter det som. Det är ungefär 60 personer som sitter och väntar på att någonting ska hända. Det är mestadels kvinnor åldern 60+, ingen kulturskillnad där alltså. Jag tror att jag är yngst, som vanligt då, eller… är det kanske en dotter med också. Medtvingad förståss vad det ser ut.

Fler stolar bärs in. En äldre herre på mycket darriga ben söker en plats. I handen har han ett reklamblad för “Accueil étudiant”, ett studentjippo som går av stapeln nästa vecka, och på nästippen läsglasögon modell tjockare. Nu börjar det!

Personen som ska läsa, det var en uppläsning, har valt Maupassants bok “Bel-ami”. Intressant, har jag inte läst. En klocka klingar och han lägger en sten på bordet och börjar läsningen.

Han har svarta byxor och skor. Håret är lika svart med en antydan till grånad i polisongerna. Den kritvita skjortan är välstruken. Han läser mycket bra. Inlevelse. Gester såklart. Lampan i mässing ger tillsammans med det gamla träbordet en stämning som nästan blir ironisk.

Rösten växlar mycket subtilt mellan olika röstlägen. Han använder bara så mycket förändring som behövs för att vi som lyssnar ska kunna följa de olika karaktärernas samtal. Mycket skickligt. Klackringen i silver ger ett svalt intryck och ger en speciell stämning mot det varma rummet och det intensiva i mannens läsning.

En doft av crêpes kommer in genom det öppna fönstret. Kyrkklockorna ringer in till mässa. Det ger en finurlig inramning till det hela. Helt omedvetet såklart, men häftigt.

Bakom mannen, i väggen, finns rester av gamla valv i sten som förstärker den historiska känslan i berättelsen. Om man tänker bort lysrörens fräna ljus och spotlightsen som kastar ränder av ljus i taket kan man nästan se restaurangen där början av boken utspelar sig.

Lite nu och då ger gruppen av människor ifrån sig ett försiktig skratt, un sourir. Omväxlande reagerar de på texten och på uppläsarens uttryck. Han lägger upp ännu en sten och fortsätter.

Läsningen är slut och applåderna rasar. Han var verkligen duktig. Detta måste jag göra om. Nästa gång är det en text av Proust.

Jag går ut från biblioteket. Klockan är halv sex på lördagskvällen. I gräset sitter människor och njuter av ledigheten, gatan utanför är full av liv och rörelse och jag kliver nöjt på buss nummer 1 som går ända fram till mitt residens.

Bernards världsarvsupplevelser

Okej. Kommer ni ihåg det där slottet mitt i Angers? Ja det där stora med fina trädgårdar. Det skymtade förbi när jag såg på film förra helgen. Men nu, nu har jag varit inne i det! Så här var det: I helgen var det världsarvsdagarna här och då var alla muséer öppna för allmänheten alldeles gratis. Jag tillhör allmänheten så jag kom in gratis också. Dessutom fick jag åka gratis buss för att det var transportdagen (eller nåt sånt)  i lördags. Kul va?!

Hur som helst jag hoppade ner i kameraväskan, börjar kunna det här nu. Men när vi kom fram till le chateau så såg min person att hon hade glömt den där mojängen som korten fastnar i så det bidde inga kort på slottet… men det var kul i alla fall. Det fanns fängelsehålor och branta trappor, vackra trädgårdar med örter och grönsaker och skotthål. Hehe, pang pang!

Dagen därpå gick vi upp jättetidigt för min person hade bestämt med några tyska personer att de skulle på rundvandring i Angers. Vadå rundvandring, tänkte jag, det har vi ju jämt! Varför ska vi upp så tidigt för det? Men det var visst nån som skulle prata om allt vi såg efter vägen, inte visste jag om det skulle vara kul. Jag hade inget att välja på. Ner i väskan bara.

Det visade sig att det var en liten torr fransman som pratade jättefort som var vår guide. Våra medrundvandrare var något äldre, plus agée, än mina personer och jag var den enda grodan.

Fransmännen verkar konstiga för överallt i den här staden har man byggt hus på murar! Jag fattar inte, man bygger väl en mur för att skydda huset och inte för att bygga huset på? eller, håller ni inte med? I alla fall så såg alla murar och äldre stenhus ut som på bilden. Stenflis tycker jag att det ser ut som. Kan väl inte hålla för pistolhål va? Kanoner?!  men det gjorde det visst för hela chateau var byggt av det. Och vet ni?! Istället för vatten i vallgraven hade man förr exotiska djur som lejon och dromedarer och sånt. Ja kanske inte på samma gång för då skulle det bara bli lejon kvar…. hehe.

Vi gick och gick såg en massa häftiga hus och kyrkor och sånt.  Kolla här texempel: Kan man inte se guldlock nästan i de där fönstren va? Det är en kyrka men i alla fall, det är likt ett slottstorn.

Vi gick och gick och gick och jag började få ont i öronen av all franska, fattade ju ingenting. Bla,bla, och kungar hit och stenar dit. 1300där och 1100där. Framför det äldsta huset i hela stan var jag tvungen att ta ett kort. Annars gills det nästan inte att man varit där. Men min person suckade och tyckte att jag var lite väl turistig men det kan inte hjälpas för här är jag:

Nu röstade jag på mat. Det fick jag men först var vi in i en jättefin kyrka. Ja ni ni vet den där som lyser så fint på bilden när jag var på den där bion. Den var vi in i. Fint va?

 

Ja jag funderade faktisk på att bikta mig men jag kunde inte riktigt komma på om jag hade något att bikta om… Men nu var jag hungrig och mat fick jag.

Sen var vi på museum (på bilden är en skulptur som står utanför. Jättestor!), les beaux arts, där fanns det en massa tavlor som  personerna tyckte om. Jag tyckte det var trist. Men  ibland glimmade det till. När vi kom fram till 1700talet så var det en massa knasiga djur på alla bilder. Ingen groda dock men en galen katt och en häst med vingar!

Äntligen skulle dagen ta slut. Mina små grodben var alldeles möra. Men när jag tänker efter så var det väldigt kul, ja okej då, på muséet också. (Min person tjatar på mig att jag måste säga det…)

En god kopp kaffe med personerna som jag var med Kristin-personen, Karina-personen, Alice-personen (hon bor granne med min person) och Katriina-personen. Visst ser de trevliga ut?

Bernard på Festival bland änglar

Ner i kameraväskan och leta på en lämplig buss, nr 1. Min person och hennes finska person hade bestämt sig för att åka ner till stan, en centre ville, för att titta på förberedelserna inför kvällen. Jag hade väl inget särskilt för mig så jag kunde lika gärna följa med.

Vi hade inte gått länge förrän vi såg något konstigt i luften. En demonbil! Une voiture de demon! Häftigt! Det var någon slags festival med en massa änglar och demoner, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men min person hade visst full koll med näsan i en karta.

Men även personer blir trötta i benen så de hittade ett café (vilket verkligen inte är så svårt i det här landet, den finns typ fem i varje gathörn) . De tog en kaffe och en såndär kroasang eller vad det heter men jag, lilla jag, fick ligga kvar i kameraväskan med en iskall flaska vatten bredvid mig. Typiskt personer!

Hur som helst så blev det snart kväll och vi gick till en plats som ligger nära det gamla slottet, eller borgen eller vad man kan kalla det. Le Chateau. Och där! Titta! En ängel! Mitt bland alla människor kom en ängel! Jag kunde inte tro mina ögon men personerna verkade inte så imponerade, de bara talade om någon knasig film som skulle komma. En film utan ljud vad kunde det vara att se.

Vi satt i alla fall bra på en vit stenbänk. Ganska fin faktiskt. Jag hörde något… musik. Jag var tvungen att springa och titta vad det var. Ett band! Ett vandrande band! Jag hoppade grodhopp av förtjusning. Latino!

Jag fick med mig personerna och vi hoppade en liten stund till dessa fräsiga musiker men sen var det slut och vi skulle sätta oss för att se filmen. Jag började tycka att det var lite tråkigt för det kom fler personer som jag inte förstod vad de sa. Dessutom satt vi på den hårda parkeringen och jag fattade inte vad som var så kul med det. Men ju mer mörkret sänkte sig ju finare blev det med omgivningen och snart hade jag glömt bort att det var tråkigt. Titta vad underbart fint det är!

Filmen var väl sådär men alla personer skrattade i alla fall och då gjorde jag det med. Det var han Chaplin med hatten och så nån Keaton och ja vad hette han… Lloyd tror jag. Döda förmodligen, de såg döda ut för alla bara ramlade och bråkade och sprang. Inte vet jag vad det är för roligt med det men det var det tydligen.

Okej, upp och iväg till jag vet inte var. Någon park någonstans med ännu fler personer som bara stod och väntade på något. Tittade upp i himlen efter nåt. Vadå, änglar eller?! Ha dumma personer de går ju faktiskt på gatan för det har jag sett idag. Änglar kan ju inte flyga med de där för om de kunde de skulle de väl inte gå. Eller hur? Men mitt i mitt resonemang kom en, ja faktiskt, en ängel svävande ovanför marken. En stor en, självlysande! Jag bara gapade och stirrade på min person och sen på ängeln. På min person och på ängeln. På min… jag och så höll jag på ända tills… ja, jag var helt chockad, fler små änglar kom svävande. Och de kastade ut någonting, vad var det? Jo, det var fjädrar underbara fjädrar singlade genom luften. Jag var så till mig att jag började kväka för mig själv och sjunga flirtlåtar!

Sen kom det, det bästa, när musiken stegrades och man kände att här var det som allra mest änglar i luften. Fjädrarna, les plumes, som från ingenstans, som uppskjutna ur marken. Alla dessa fjädrar! Personen log, de andra flera tusentals personer log och ohhhade. Jag la mig ner och gjorde snöänglar i alla underbara fjädrar. Stoppade en hög med fjädrar i min persons påse för att ta med mig hem till rummet för att kunna drömma mig bort.

Jag som inte ens trodde att det fanns änglar! Nu kom de i massor och kastade fjädrar på mig. Jag var alldeles lyrisk i flera timmar efteråt. Jag firade till och med kvällens upplevelser med en öl tillsammans med min person, Louise-personen (ni vet från Brissac), Stefano-personen och några fler: Jean, Ludmilla, Katriina, Caroline, ja massor med andra personer. Den enda jag saknade var petit chat. Om hon hade varit med hade det varit perfekt, men jag fick i alla fall se änglar.

Reflektioner

Efter att ha tillbringat drygt en vecka i detta underliga land har jag lagt märke till några saker som skiljer sig ganska markant från hur vi gör hemma i Svedala.

Jag bor alltså i en studentkorridor och här kan man se de mest underliga saker. Nere i entrén finns en reception där det sitter någon dygnet runt! Vi har alltså en alldeles egen portvakt! Jag fattar inte riktigt vitsen med det, man kan ju ha kort med kod som i Sverige, men icke, portvakt ska det vara.

Städerskorna på det här stället är kul typer. I morse när jag skulle värma vatten på spisen (eftersom det av någon anledning är 'interdit', förbjudet med vattenkokare på rummet) satt det två städerskor i yvig diskussion vi köksbordet. De vara log och sa "Bonjour" när jag kom och fortsatte att diskutera. Vad de talade om vet jag inte, det gick lite för fort, men kul hade de i alla fall. Detta är alltså inget ovanligt. Städerskor i detta landet, eller åtminstone denna byggnad, är yviga och glada.

Sen har vi det där med "Bonjour", "Bon soir", "Salut", "Bonne nuit" och kindpussarna. Alla som någongång varit i Frankrike vet att man säger Bonjour till höger och vänster hela tiden och jämt. Det är rätt trevligt. Man blir lite glad av att bli hälsad på. På kvällen säger man bon soir. Men när säger man Salut? Det verkar som om man säger salut när man talat med varandra en gång eller så. Kindpussar får man om man gillar varandra, om man är vänner eller mer. Igår blev jag överranskad av Etien (hjälp hur stavar man! Etienne är väl en flicka va?) som kom rusande upp för trappen. Han stannade och kindpussade mig! Jag blir överraskad varje gång. Alltså: kindpussar om man känner varandra och tycker att man är ok eller mer.

Bernard på ”Escapade en Anjou”

Tidigt tidigt lördag morgon. Solen sken och jag satte mig utanför huset för att vänta in alla personer som skulle åka med på utflykt. Vi skulle åka buss runt omkring i regionen och jag var full av förväntningar. Jag skulle få se ett riktigt slott. Ett såntdär som man kan få om man är prins. Det enda jag tänkte på i detta läge var ”pussa mig så att jag blir en prins och får ett slott!”. Jag blev väckt ur mina drömmar av min person som skulle presentera mig för hennes vänner, vännerna från hela världen. Det var lite pinsamt och bli lyft och tittad på av alla okända personer med konstiga språk men det var okej.  Väl i bussen glömde jag vad pinsamt var och njöt av den vackra staden.

 

Första stoppet var alltså slottet ”Le châteaux du Brissac”. Är det inte vackert så säg! (fotot är faktiskt taget av min person…) Jag var alldeles till mig. Först vandrade vi runt lite i omgivningarna, tittade på ett gammalt stall och bara njöt i solen.  Där träffade jag en Louis-person och en Stefano-person som visst tyckte jag var söt och dessutom träffade jag en liten fransk kisse ”une petite chat  françoise”. Kanske är det hon som ska pussa mig så att jag blir prins, si je deviens un prince!? Hon bodde i mme Barreteau’s väska, en trevlig person som visst var någon slags professor.

Nu var det äntligen dags att kliva in i det enormt stora slottet. Det var magiskt. Vackra saker överallt och högt i tak, precis som jag hade förväntat mig. I en lönndörr från danssalongen fanns passande nog ett sovgemak. Där hittade jag en helt underbar säng.  Ser ni? Jag sitter på sängen av mina drömmar!

 

Väl ute igen kunde jag inte sluta drömma om slottet, lilla kissen och mig som prins. Min person och de andra personerna åt mat på en pittoresk restaurang mitt ute på landet vid Loire-flodens strand. Sen åkte de vidare genom ett helt fantastiskt landskap med underbara byar och storslagna vyer. De stannade också på en s.k. troglodyte, en slags familjegård där man förr i tiden arbetade och bodde. Säkert spännande men jag var mycket nöjd med att ligga i kameraväskan och bara drömma mig bort… à bientôt mes amies!