Maupassant på Bibliothéque Touissant

Jag kommer in på biblioteket. Jag vet att det ska vara något kring författaren Maupassant men vet inte riktigt vad. Informationen var inte riktigt så utförlig i det lilla häftet jag fick.

När jag tillslut hittar fram till rätt sal får jag för mig att det nog ska vara någon slags uppläsning men det kan lika gärna vara en föreläsning. Det återstår att se.

Människor börjar samlas. Rösterna är i full gång. Inte som hemma i den lilla staden där det alltid är pinsamt tyst vid liknande tillställningar. Nej, här har man trevligt låter det som. Det är ungefär 60 personer som sitter och väntar på att någonting ska hända. Det är mestadels kvinnor åldern 60+, ingen kulturskillnad där alltså. Jag tror att jag är yngst, som vanligt då, eller… är det kanske en dotter med också. Medtvingad förståss vad det ser ut.

Fler stolar bärs in. En äldre herre på mycket darriga ben söker en plats. I handen har han ett reklamblad för “Accueil étudiant”, ett studentjippo som går av stapeln nästa vecka, och på nästippen läsglasögon modell tjockare. Nu börjar det!

Personen som ska läsa, det var en uppläsning, har valt Maupassants bok “Bel-ami”. Intressant, har jag inte läst. En klocka klingar och han lägger en sten på bordet och börjar läsningen.

Han har svarta byxor och skor. Håret är lika svart med en antydan till grånad i polisongerna. Den kritvita skjortan är välstruken. Han läser mycket bra. Inlevelse. Gester såklart. Lampan i mässing ger tillsammans med det gamla träbordet en stämning som nästan blir ironisk.

Rösten växlar mycket subtilt mellan olika röstlägen. Han använder bara så mycket förändring som behövs för att vi som lyssnar ska kunna följa de olika karaktärernas samtal. Mycket skickligt. Klackringen i silver ger ett svalt intryck och ger en speciell stämning mot det varma rummet och det intensiva i mannens läsning.

En doft av crêpes kommer in genom det öppna fönstret. Kyrkklockorna ringer in till mässa. Det ger en finurlig inramning till det hela. Helt omedvetet såklart, men häftigt.

Bakom mannen, i väggen, finns rester av gamla valv i sten som förstärker den historiska känslan i berättelsen. Om man tänker bort lysrörens fräna ljus och spotlightsen som kastar ränder av ljus i taket kan man nästan se restaurangen där början av boken utspelar sig.

Lite nu och då ger gruppen av människor ifrån sig ett försiktig skratt, un sourir. Omväxlande reagerar de på texten och på uppläsarens uttryck. Han lägger upp ännu en sten och fortsätter.

Läsningen är slut och applåderna rasar. Han var verkligen duktig. Detta måste jag göra om. Nästa gång är det en text av Proust.

Jag går ut från biblioteket. Klockan är halv sex på lördagskvällen. I gräset sitter människor och njuter av ledigheten, gatan utanför är full av liv och rörelse och jag kliver nöjt på buss nummer 1 som går ända fram till mitt residens.