en aning filmfestival…

Och då kom jag äntligen iväg. Här i min stad pågår nämligen den första filmfestivalen i Europa för detta år Premiers plans. Jag har tänkt att gå varje dag men men det är mycket att göra med pluggeriet men idag kom jag iväg på en seans. Det var två kort filmer. Eller en kortfilm och en lite längre.

Kommer fram till biografen, blir visad till en sal. Sätter mig ner och hoppas att jag kommit rätt för salsnumret stämmer inte med programmet men det är inte fullt så någon film av Guillaume Depardieu är det inte och det var det andra alternativet denna tid. Klockan är inte riktigt dags och det spelas jazz. Lite lustigt tycker jag. Jazz = lite intellektuellt. Filmerna som ska visas är utom tävlan eftersom regissörerna redan tävlat en gång. En av filmerna ska vara en svensk kortfilm och den andra fransk. En av regissörerna ska komma och prata lite verkar det som, undrar vilken. Det är dags nu, en minut kvar, musiken har tystnat, och titta där kommer de. Jag gissar att regissören är han i kaptenskepsen och se så rätt jag hade. Regissören säger: “bonjour à tous, voilà mon film”. Det var vältaligt tycker jag.

Den första filmen är den svenska. Drömmar från skogen. En produktion från filminstitutet och Film i Väst. Det är en slags dockteater där man jobbat med olika slags papper. Helt makalöst häftigt. En historia om döden. I en skog. Den är bra. Jag fascineras av tekniken med pappdockorna. I siluett allting och man har inte brytt sig om att retuschera någonting. Åter till det enkla berättandet. Ursprungligt på något sätt.

Den andra filmen är fransk. Montparnasse. En berättelse från stadsdelen Montparnasse i Paris. Tre glimtar från tre liv. Bra den också men inte alls lika utstående som den första. Realistisk, i öden och miljö.

Jag går nöjt ut från biografen och förundras över att jag faktiskt är i Frankrike. Jag slutar aldrig att förvånas över detta faktum. Solen skiner och jag kryssar genom folkmassan till min buss som går hem kl 18.

Med tanke på roten

Under det att jag bearbetade lite text idag, en text på det språk jag inte alls kan uttrycka mig i, fick jag frågan vad det var som gjorde att jag kommit hit. Det var ingen lätt fråga. Det är ju massor av små tillsynes obetydliga händelser som har samlats likt vattendroppar i ett vattenglas och för att använda metaforen “det är inte fullt förrns det rinner över” så rann det över. Nu kan ni helt enkelt se mig sitta och veva med armarna och försöka översätta denna metafor för A utan att ha en aning om dess motsvarighet på franska… Leendet mittemot blev större och större men okej essensen var förstådd.

När jag nu kom hem till mitt lilla rum så började jag på riktigt tänka efter vad det egentligen var som satte igång hela det här händelseförloppet. Jag tror att jag har hittat den, anledningen.

Som tonåring skulle man vilja vara Madonna, Emma Sjögren, Cindy Crawford eller någon annan modell, artist eller dylikt, men jag jag ville vara fransk. Helt enkelt. Jag ville vara som Valentine i Trois couleurs: Rouge eller kanske ännu mer som Julie i Trois colueurs: Bleu (båda filmerna helt superba än i dag, tack käre Kieslovskij för dem!). Eller nä, korrektion, jag ville inte vara som, jag vill vara Julie. Jag såg filmerna om och om igen och tyckte nog ett tag att jag faktiskt kunde lite franska också vilket jag faktiskt inte alls, på något sätt, kunde.

 

Nu var det väl bra konstigt att det skulle ta femton år att komma hit och slå hål på myten och se det verkliga Frankrike men den tiden behövdes för nu är nu och nu är helt rätt. Det bästa är att jag blir gråtfärdig när jag upptäcker att jag kan läsa mina favoritteoretiker på originalspråk. Det är kärlek det.

Innombrables sont les récits du monde. (Roland Barthes)

Kväll i studentrummet

Ibland är det bara för vackert när solen gått ner… Svårt att fånga på bild men… le soleil s’est couché…

Med hopp om mänsklighet

Idag har pessimisten i mig upptäckt att det faktiskt finns människor som ger utan att ta. Det finns människor som intresserar sig, vill hjälpa, vill veta, undrar utan att vilja ha någonting tillbaks.

Det finns alltså en person i min omedelbara närhet som har gjort allt detta för mig idag och jag kan inte säga hur tacksam jag är för detta. A har hjälp mig med mitt skrivande. Gav mig tre timmar av sin tid enkom för att jag ska klara av att skriva en uppsats. Säger så lite försynt att vi kan träffas ett par timmar varje vecka för att jobba med språket så att jag lättare ska kunna fråga om saker och tillslut bli självgående. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa “ehu jaa”. A vet mycket väl att jag inte kan hjälpa tillbaks. Kanske ge en kulturell vinkel som är ny men annars intet. Detta språk är för svårt, än så länge.

Idag är en bra dag. Det finns hopp om mänsklighet och empati.

Omstart

Så vaknade jag 07.00 alldeles av mig själv efter att ha tillbringat mer eller mindre 12 timmar per dygn i sängen denna vecka, oförmögen att gå upp. Idag är det alltså annorlunda. Jag är pigg!

Började dagen med en promenix men eftersom jag var så tidig så hade det inte blivit ljust ännu. Jag fick ge upp min idé om promenad i parken. Jag tog en tur genom ett område jag inte gått i. Nu förstår jag varför. Promenaden var inte särskilt trevlig. Fullt med bilar och människor som sprang omkring för att hitta till sina göromål för dagen. Men det spelar ingen roll för jag är rätt glad ändå.

Ledig som jag är har jag börjat att jobba… kunde visst inte vänta längre. Omstartad och klar har jag redan haft första skrivpasset. Nu dags för en macka och pass nummer två.

Varsågoda, gårdagens upplevelse: årets första blomma!

Vänner, separation och stjärnfamiljer

Visst kan man säga att man genomgår en mindre separation när någon i ens liv lämnar den plats man befinner sig på. Varje gång man säger hejdå till någon slits en liten bit av hjärtat bort och man blöder. Ibland ymnigt. Ibland stilla. Idag är det “le grand partir”. Alla Erasmusstudenter som avslutar sin termin idag åker hem till sina egna länder, till sina egna familjer. Några blir kvar i äventyret men det fattas något.

Det förvånar mig ofta hur kärvänliga många människor blir när det är dags för ett farväl, definitivt eller tillfälligt. Helt plötsligt är personen som åker det bästa som finns och uppslutningen är god. Ett välkänt exempel, blir en aning morbid här ursäkta, är begravningen. Aldrig förut har det sagts så himla många bra ord på samma dag om en person som när den är död. Onödigt tycker jag. Varför inte säga det till personen när den är i livet? Lite samma sak är det med personer som lämnar oss för en annan plats på jorden. Men säg allt det där när man är nära istället! Det har liksom bättre inverkan då. Umgås lika kärvänligt och trevligt i vardagen som i sista minuten. Jag hade en jättetrevlig kväll igår men nu är det försent att fördjupa den ytliga vänskap som finns där. Nu har alla åkt.

Jag ska be att få ta ett motsatt exempel bara för att säga emot mig själv lite för det finns faktiskt människor som gör detta. Ens egen familj brukar vanligen tycka om en lika mycket varje dag på året oavsett om man åker eller stannar. Eller vanligen förresten, det kanske inte är så vanligen men det är önskvärt i alla fall. Det jag tänker på är Stjärnfamiljer. De är underbara.

Jag ska förklara min definition av detta underbara ord:

Det är alltså en familj som alltid har plats för fler än de som enligt alla konstens regler kan kallas för familj. Om man utgår ifrån ordet kärnfamilj så kan man lätt förstå metaforen kärna. Det är någonting kompakt, symmetriskt och skyddat av ett hölje för att hålla den hel. Det kan ju vara bra förståss men det finns inte så mycket utrymme för oss som inte är kärnfamilj. En stjärna är däremot till formen mer öppen, har fler uddar och kan se ut på hemskt många olika sätt. Att den dessutom är vacker och fylld med kraft gör det till en ännu bättre symbol för en öppen familj. Strunta i vem som är släkt och inte släkt. Den man tycker om den ingår liksom i familjen. En stjärna lyser starkt och dess ljus når över hela jorden så gör också en stjärnfamilj. Den lyser över hela jorden och dess kraft når mig trots att jag är flera hundra mil därifrån. I stjärnans centrum är det varmt och gott. Det är som att åka på solsemester varje gång man kliver in i denna stjärnfamilj. Efter det finns värmen kvar länge.

Ta hand om oss kära vänner, det tänker jag försöka med.

Tala är silver, tiga är guld?

Att tala sanning är viktigt, även om den svider, sanningen. Att tala sanning är något vi ser som en självklarhet, kanske till och med en plikt. Om vi inte talar sanning ligger den alltid och lurar runt hörnet som en helt oberäknelig detonerad bomb som kan brisera när som helst.

Men vad är sanningen då? Relativ skulle jag vilja påstå. Den har en benägenhet att förändras genom tid. Talar vi alltid sanning eller talar vi sannolikt? Det är inte sannolikt att jag kommer att klara mina mål alltså kommer jag inte att göra det, eller? Har jag ljugit nu eller bara talat osant eller sannolikt? Sannolik idag, nästan sant imorgon eller helt osant?

Tage Danielsson har fortfarande svaret, trots att texten är lika gammal som jag… se och njut!

Bernard och Bianca i Sverige

Nu har jag minsann visat min Bianca vad Sverige går för! Vargavinter och vackert som i en saga. Vi tog tåget mot Sverige en blöt snöig vinterdag 2009. Tågen hade kaos bara för att det kom lite snö! fånigt tycker jag. Jag som hade sett fram emot att åka nattåget! Men efter många om och men, turer hit och dit genom länderna hann vi ifatt det försenade tåget och kunde krypa ner i vita lakan! Det var finemang!

En dags resa till, vi kom fram till Köpenhamn, rätt skön temperatur och bara lite snö. Perfekt! Sen byta tåg i Mjölby, men attans vad kallt! Säkert tio minus. Brr. Jag kramade hårt på Bianca så att vi skulle hålla oss varma… Mysigt! Nästa stopp, L. Jag blev glass när vi klev av. HUR kan det vara såååå kaaaalllllttttt – 25!!! R, R och M kom springade och rullande och mötte oss. Å viket kärt återseende! Jag och Bianca fick träffa en ny vän, Isor. Han är en isbjörn som berättade att det inte alls var kallt utan ganska skönt faktist. Jag och Bianca tyckte nog att det var mysigare framför vedspisen hemma hos min persons mamma och R men ställde gärna upp på en liten fotosession ute i snön.

Någon dag efter det så var det dags att fira ljusets återkomst!  Brasa och bara 16 minus, hemma hos K. Vi fick glögg och korv. *mums* Alla personer bara pratade och pratade, sjöng knasiga hippiesånger och pratade ännu mer. Vi la oss lite fint i en korg och mös.

 

Sen gick allt så fort. Till personens pappa (där jag blev favorit till en stor svart best vid namn Olle. Han ville att jag skulle sova bredvid honom men jag slapp, hu så läskigt!)  , julafton, till R, R, M, M och Isor ( det fanns inget slut på pussarna från lilla M!!! Jag tror minsann att jag är det sötaste som finns!)  och sen var det helt plötsligt dags att åka tillbaks till France. Kul var det i alla fall i vinterland! Kramar till alla jag mött och alla jag inte mött!