Tillägg till La Tempête

Oj då. Dålig spaning av mig. Departementet Vendée, som ligger i min region, är värst drabbad av stormen hittills. 29 döda. 45 i hela Frankrike. Tur att jag inte är i Vendée. DN har en uppdaterad artikel om stormen.

La Tempête

Det är natt. Mitt skrivbord lyses plötsligt upp av en blixt. Från ingenstans. Sen blåsten. Sen åskan. Två rejäla smällar. Sen tyst. Bara vinden. Den blev starkare och starkare. Jag gick och la mig. Innan jag somnade tänkte jag att vad fränt det skulle vara att gå ut och fotografera de träd som med all säkerhet fallit ner under natten. Men tänkte jag sen. Det kanske är farligt.

Det skulle visa sig på morgonen att jag inte alls skulle behöva gå så långt eller alls utsätta mig för någon som helst fara för att fotografera ett nerfallet träd. Jag gick till köket, öppnade fönstret och tog ett kort. Så enkelt var det. Då behöver jag inte gå ut i dag heller då. Jag ska inte bli professionell fotograf. Det hör ni ju på långa vägar.

Som ni ser på trädkronan har den lagt sig precis i hörnet på huset. Jag står alltså och riktar kameran efter väggen på min byggnad (ni ser den lilla vita grejen till höger, det är stuprännan) och sen är det själva allrummet som ligger bakom trädet. Det är typ en halv meter till huset från det nerfallna trädet. Om ens det.

Jag går in på nyhetstidningarna och där står det med stora bokstäver: “Minst 16 döda i stormen Xynthia”. En karta över Frankrike visar att det är “orange alert” i norra delen av Frankrike, lite mer söderut är det gult och här är det blått. Alltså, ingen fara på taket för här (département nr.49) är det bara lite blåsigt enligt franska meteorologer. La Tempête (för på franska är det alltid en hon när det är något negativt, vilt och otämjbart) är någon annanstans och dödar en massa människor. Tur att jag inte är där då.

Snacka om blödig!

Nyss nådde mig  den stora nyheten! Marie har fått sin bäbis, en liten ängel vid namn Mathias. Trevligt namn tycker jag, eller hur bror?

Vad gör jag? Jo jag börjar gråta! Här mitt ibland alla mina papper och förvirrade ord gråter jag så att det står härliga till. Jag fattar ingenting. Bäbisar kryllar det ju av och jag brukar ju inte bli så till mig av de små. Men tydligen. Min första franska bäbis som jag har känt lika länge som hans mamma. Väntar med spänning för att få åka dit och hälsa på!

Vad är det med fransmän och mynta-te?

Jag var på affärn idag. Inte den som ligger närmast och inte den stora som de säger ska vara billigare men som inte blir det för att man handlar för mycket utan den i stan som verkligen inte är billigast men trevligast. Nu ska jag fylla på mitt teförråd tänker jag nöjt. Det är ungefär den lyxen jag unnar mig. Påfyllt teförråd.

Kommer fram till den välfyllda hyllan och ser: myta-te. Mynta-te oriental, mynta-te caraïbe, mynta-te med choklad med kanel med lotus med grönt te med svart te med inget te (infusion heter det då, örtte), mynta-te på morgonen, efter maten, på kvällen, när man är sjuk, när man är frisk. Jag fattar ingenting. För jag vill inte ha något mynta-te. Jag vill ha vanligt te som smakar gott.

Tre hyllmeter med mynta-te och en hyllmeter med alla andra vanliga teer. Ja dessa fransisar. Men jag hittade i alla fall några stycken. Nu avnjuter jag en lyxvariant av svart te med kryddor ilagda i små påsar av satin! Löjligt överflödigt lyx men lite trevligt.

Och så kan det vara blått också

Ena dagen jobbar man så bra så bra. Mycket blir gjort och många hinder blir övervunna. Andra dagen är man bara så trött så trött. Ingenting blir gjort och man undrar vad man egentligen gör här. Så tittar man ut genom fönstret och tänker att ja, och så kan det vara blått också. Då känns det genast bättre.

Jag tänker på er därhemma i Sverige. På all snö. Här regnar det bara. Eller snarare så är vädret precis sådär som det bara kan vara här. Solen strålar och man tänker att jag ska bara läsa ut den här sidan så ska jag ta en promenad sen. Det man inte tänker på är att man borde ha lärt sig att det funkar inte att tänka så här. När man läst ut sidan så står regnet som spön i backen. Nästa gång solen kommer så tänker man nu ska jag gå ut men jag måste bara skriva klart min tanke först. Man lär sig aldrig. Det regnar igen. Sen regnar det inte. Det är lite olika med det där här. Men ingen snö. Inte så långt ögat når.

Lite elakt…

Läste på en blogg. En svensk kulturjournalist som gjorde “reklam” för sig. Citat: “Jag är kultur journalist” slut citat. Jag skulle inte anlita den personen.

Eftersom jag befinner mig i språkliga tankar mest hela dagarna kan jag inte låta bli att fundera över hur vi använder vårt modersmål. Ibland, skulle jag vilja säga, använder vi det inte alls. Fast det säger jag inte, för det skulle vara en överdrift. Fransmännen däremot, de älskar sitt språk. Använder det gärna, flitigt, hyperkorrekt och en aning högtravande konservativt. Just det där sista kanske inte är så bra det heller men det är skillnad. Det är intressant att jämföra. Skillnader.

Kan vi inte försöka, mig själv inräknad, att stava rätt och utan särskrivningar i alla fall. Syftningsfelen kan få vara där så länge men att läsa igenom ett par gånger kan väl inte skada va?

Fredag igen

Jamen jag kunde inte låta bli att förmedla min fantastiska middag denna fredagsafton. Det var inte meningen att den skulle bli så fantastisk.

Jag behöver laga mat som inte kräver att jag är i köket hela tiden eftersom vi är ungefär 40pers som delar på två spisar. Spisar utan ugn tåls att tillägga. Grytor och soppor blir då ett givet alternativ till den normala pastan. Idag var jag till Carrefour, en affär som är billigare än min närmaste supermarket. Men tänka sig att det inte blev billigare. Jag köpte lite lammkött, grönsaker, goda ostar, vin som jag inte hade provat och färska kryddor. Alltså, inte billigare….

Nu sitter jag här och har smakat på min komposition för dagen. Kära nån. Hur gott som helst. Lammgryta med lantbröd gjord på surdeg och Roland. Ja Roland. Chateau Roland. Vet inte om det går att få tag på i Sverige men det är ett Bordeauxvin med Merlot, Cabernet Sauvignon och en aning Malbec.

Trots att vinet dricks ur en yoghurtburk och grytan äts med gaffel så är jag helt nöjd. För tillfället. God Afton.

Att våra eller icke våra…

Jag ger mig inte! Varje gång jag försöker säga till någon fransis att det faktiskt är vår nu så nekar de bestämt. Nej, säger de, våren kommer den 21mars. Jag tystnar och nickar för fridens skull men idag har jag bildbevis. Blå blommor = vår. Så det så!

Bernard i La Rochelle del 2

 

Vi vinkade hejdå till den urfina sköldisen och tog våra ben och gick upp till ytan. Knäppt och jag som hela tiden trott att vi var på havets botten och så var vi bara i ett hus. Men jag tror i alla fall att jag var på botten, jag struntar i vad alla säger för jag säger att jag var det och då var jag det.

När vi kom upp och ut så förstod jag varför vi börjat på havets botten och inte på land, i hamnen. Det blåste och var iiisssskallt! Men jag glömde bort det när jag såg havet. Havet! Kolla kolla havet, atlanten! l’ocean atlantique!  Jag hittade en jordglob som fick agera båt och där satte jag mig och drömde om pirater och sjövildar. Jag är Kapten Grodben, lätta ankar, dra i seglen, nu ska vi röva, men bara så lite vi kan. Babord Stybord Rakt fram tout droit!

Sen stod vi där, M och jag och blickade ut över horizonten. Hörde havets vågor och måsarnas skrik. Det var urhäfitgt. Magiskt. Jag doppade tån i vattnen för jag trodde att jag ville simma lite men det ville jag absolut inte! Kallt kallt kallt. Men vattnet var alldeles grönt och klart och M sa att det var för att jag var på besök. La Rochelle ville visa sig från sin bästa sida. Det tror jag också för visst är det självklart att man vill visa sin bästa sida för mig, den stora Bernard, Kapten Grodben. Fattas bara annat.

Sen tog vi en lite tur i den hur charmiga staden som helst och vi såg ett torn som M försökte lära mig namnet på la tour de la lanterne och sen in i kusliga och mysiga gränder. Vi gick förbi kaféer och restauranger, butiker och biografer. Torg och gator, bokhandlar (som min person var mest intresserad av vilket jag inte fattar varför, urtrist med böcker) och barer. Jag bara mös där på Ms arm.

 

Nu har vi gått och gått och gått och gått så mina grodben är alldeles skakisa jag frös in i märgen, jag var congelé, totalt! Och då uppenbarade sig det mest sagolika café jag någonsin sett Fredens Café le Café de la Paix. Där inne fanns det kaffe och riktiga fransisar! Det var gott och jag är nöjd. Jag hoppade ner i väskan och somnade. I väntan på nästa äventyr drömmer jag om hajar, pirater, sjöstjärnor, Doris, Nemo, sjöblommor och gravida killhästar. A bientôt mes amies!

Bernard i La Rochelle del 1

Efter att ha suttit i hyllan och myst med min Bianca i en hel månad blir jag väckt av att min person donar och packar, laddar kameran och tittar på tågbiljetter. Jag tar ett hopp ner i sängen och undrar vad som står på. Men, säger min person, vi ska ju åka till M idag. Yehoouuuu! Min favoritperson! När när när? Nu. Jag dyker ner i den stora nya väskan som är mycket rymligare och skönare än den gamla. Sätter mig till rätta och iväg!

Första etappen, buss till stationen i vår stad. Det är spännande.  Ännu mer spännande blir det på tågstationen. Tågen svischar förbi och jag kväker av lycka. M, M, vi kommer snart!

Vi byter snart tåg och jag hamnar på Hawaii. Jag fattar ingenting…

 

 

Närå, jag skoja bara. Vi bytte tåg i Nantes. Där har de knasiga palmer på perrongen. Det syns förståss inte på kortet att det var minusgrader och huuuurrrrr kallt som helst! På nästa tåg! Skönt. Somnar.

Vaknar av att vi står i en undervattensbåt! Jo, det är sant! Det skakar och låter och någon säger att välkommen ner på botten. Vi har kommit till havets botten. Inte för att jag förstår hur det gick till men M är med och där nere finns massor med olika fiskar och kräftor och stjärnor och slemmiga maneter.

 

Och hajar!!!! Ser ni mig!? Hajar!!! Han åt nästan upp mig den där stora besten men jag var modig. Tur att M höll i mig för annars vet jag inte hur jag hade klarat mig. Mina små grodben skakade duktigt när vi gick därifrån.

Sen blev det lite lugnare och jag pustade ut en stund. Vi gick och småpratade lite och M berättade vad det var vi såg. Vi kom fram till några söta sjöhästar som skulle ha barn. Oj va tjock hon är sa jag. Inte hon, sa M, HAN. Hihi, han! Det är han som bär på alla 3000 bäbisarna! Perfekt och rättvist tycker jag om man nu nödvändigtvis måste bära på dem och lägga dem nånstans och vänta.

Sen skulle ni se! Två välbekanta ansikten! Kolla Nemo och Doris!

Precis när jag trodde att jag skulle få komma upp igen till La Rochelle så dyker det upp en lustig snubbe, Elvis Presley fast blå! Sen får jag veta att han heter Napoleon men det gör han inte alls det för han heter faktiskt Elvis för det har jag bestämt! Snygg va?!

Det finns hopp

Ena dagen den svarta avgrunden, andra dagen ljus i mörkret. Det finns ännu hopp om en kommande språklig metamorfos, att likt fjärilen gå från den gråa trista oformliga kokongen till en estetiskt fulländad imago. (ni får ha överseende med att jag i stundens hetta överdriver en aning…)

Författaren Shan Sa kom till Frankrike 1990 från Kina, utan att förstå ett enda ord franska. Efter sju år publicerade hon sin första roman på franska. Har inte läst, måste göra. Detta var en god nyhet i min lilla värld.

God eftermiddag mina vänner.

uppdatering av www.elineng.com

Kvällsliga aktiviter à la webben… Nytt projekt i Elins arkiv!

http://www.elineng.com/arkiv.html

Välkomna in!

en svala gör ingen…

Nä, så säger man inte här. Här säger man: une cigogne ne fait pas le printemps. Nyfiken som jag är slog jag upp det där ordet cigogne i tron om att det kunde vara en lärka eller nåt annat gulligt men icke! Det var en:

STORK! Alltså : en stork gör ingen vår

Jag är ledsen men jag fattar inte kopplingen mellan våren och storken. Kulturkrock! De är knasiga de här fransisarna…

Då och Sen eller Nu

Att vara i nuet känns svårt. Det förflutna eller framtiden känns lätt. Ofta sitter man och längtar efter något. Förflutet eller framtida. Man kastar bort sin tid. Livet passerar utan att man märker det. Det kan ju kännas onödigt.

Vad ska du bli? Vad har du varit? Felställda frågor som aldrig kan besvaras med uppriktighet utan med drömmar. Drömmar om en framtid eller drömmar om det förflutna. Lita inte på minnet. Eller på siare. De spelar oss alltjämt ett spratt.

Säg istället Jag Är. Vad är du? Jag Är. Här. Du kanske tror att det är enklare men där tar du fel. Maskerna är många, livet är kort. Blunda en sekund och du ska finna att du Är. Här. Stopp.

Detta har inget med min verklighet att göra men jag känner att jag vill göra ett inlägg…

 

Nu vet jag att det finns ett sätt att resa på som jag absolut inte vill prova. Charter-resa à la exotiskt land med massa turistkomplex. Jag hade det på känn innan men nu är jag totalt övertygad. Tittade i en väns fotoalbum från en dylik resa och min macka vill nästan ta sig upp igen, kaffet blev och smaka illa. Nu får den vännen förlåta mig för min uppriktighet.

Vad är det vi gör med människors hemland? Hur behandlar vi djuren för att roa oss själva? Är det förresten särskilt roande med plågade krokodiler och stressade tigrar innanför glasväggar? Med servitörer som fungerar mer som personlig uppassare än serveringspersonal? Varför? Varför?!

Det känns ju inte ens kul med kritvita stränder och billiga bungalows när man vet att människor lider och är fattiga precis utanför kanten på turistbyn. När man vet att någon har behövt lämna sitt släkthem sedan generationer bara för att där ska stå hotell och bungalows till oss. Paradiset är en chimär, en illusion, en artificiell fond inte långt ifrån den Musse och Långben fäller ihop varje julafton.

Jamen säger ni, om inte turismen skulle finnas skulle de inte tjäna några pengar. Då säger jag, det gör de inte i alla fall för det är de stora bolagen som tar alla pengar. Och jag är inte emot turism. Res, det är livets krydda! Men lägg pengarna i fickorna på små företag istället för turistkomplex som inte är till gagn för någon annan än de som redan har pengar.

Jag skulle vilja se dessa exotiska länder någon gång, det är inte det, det verkar vara fantastisk natur och mycket att se som man aldrig kan se någon annanstans. Men jag mår bara hemskt illa av det västerländska (eller var det det svenska…) sättet att åka bort, utnyttja vår ekonomiska överlägsenhet och falla tillbaks i värderingar som tillhör 1800talet, och grisa sig.

Det bidde ingen croissant…

Solen skiner, 10 grader varmt, en perfekt dag för en croissantfika. Jag tog mina ben och gick till kvarterets snabbköp, Super U. Stannade vid croissanthyllan, sänkte blicken lite, pain au chocolat, det får det bli istället. Gott.

När jag vänder mig om landar min blick på fiskdisken. Kanske skulle ha mig ett par räkor, det är ju ändå fredag. 4 euro för räkorna. Nja.  Bredvid räkorna låg en låda med moules, blåmusslor. 1.5 euro, pinfärska! Den tar vi! Gott.

Men till det måste jag ju ha bröd, jag som inte skulle köpa baguette för jag äter upp hela på en gång och det är inte så bra. Sen måste man ha lök, persilja har jag hemma. Rosévin. Gott.

Det bidde ingen croissant, det bidde en fredagsmiddag för 3 euro.

Jag hade glömt…

…att Bodil Malmsten är så bra!

För att tömma huvet lite från boken jag läser just nu, Life and opinions of Tristram Shandy - Gentleman av Laurence Stern (på engelska i stället för franska, jag är lat), så gav jag mig ut på jakt efter bloggar om franska böcker.

Lat som jag är, idag, letade jag först på svenska och se där vad glömsk man kan vara! Min favoritblogg nummer 1: Finistère. Nu för tiden bor fru Malmsten i Sverige så det där med Frankrike och franska böcker blev väl kanske bara en bisak men hualigen så bra hon skriver. Det är så att man nästan skäms över att man skriver själv…