La Tempête

Det är natt. Mitt skrivbord lyses plötsligt upp av en blixt. Från ingenstans. Sen blåsten. Sen åskan. Två rejäla smällar. Sen tyst. Bara vinden. Den blev starkare och starkare. Jag gick och la mig. Innan jag somnade tänkte jag att vad fränt det skulle vara att gå ut och fotografera de träd som med all säkerhet fallit ner under natten. Men tänkte jag sen. Det kanske är farligt.

Det skulle visa sig på morgonen att jag inte alls skulle behöva gå så långt eller alls utsätta mig för någon som helst fara för att fotografera ett nerfallet träd. Jag gick till köket, öppnade fönstret och tog ett kort. Så enkelt var det. Då behöver jag inte gå ut i dag heller då. Jag ska inte bli professionell fotograf. Det hör ni ju på långa vägar.

Som ni ser på trädkronan har den lagt sig precis i hörnet på huset. Jag står alltså och riktar kameran efter väggen på min byggnad (ni ser den lilla vita grejen till höger, det är stuprännan) och sen är det själva allrummet som ligger bakom trädet. Det är typ en halv meter till huset från det nerfallna trädet. Om ens det.

Jag går in på nyhetstidningarna och där står det med stora bokstäver: “Minst 16 döda i stormen Xynthia”. En karta över Frankrike visar att det är “orange alert” i norra delen av Frankrike, lite mer söderut är det gult och här är det blått. Alltså, ingen fara på taket för här (département nr.49) är det bara lite blåsigt enligt franska meteorologer. La Tempête (för på franska är det alltid en hon när det är något negativt, vilt och otämjbart) är någon annanstans och dödar en massa människor. Tur att jag inte är där då.