Vaknar försent. Pique nique. Ja, det är fortfarande varmt. Eller snarare, det är varmt igen. Solen skiner och bilen tar mig utanför stan. Skördetiden är här och vi ska möta några som har varit och plockat svamp. Vi stannar i en by, försenade som vanligt, och hoppas det är rätt by. Precis bredvid kyrkan som avtalat. Öppnar bildörren och befinner mig genast i en film.
Kyrkan, liksom all annan bebyggelse i byn, är av vit sten. De små, intensivt röda, rosorna lyser mot det vita. Man förstår inte hur de kan leva där i hettan och torkan men det gör de. Himlen är blå och det är tyst. Nästan öde. Inte en människa syns till. En orgel börjar sjunga inne i kyrkan. En präst sjunger med. Sen en vacker kvinnoröst. Jag bara ler.
Vi följer efter vårt sällskap ut ur byn. Jag ser ett jätteslott i en sluttning och konstaterar att det är vackert. I nästa sekund ser jag slottsmurarna resa sig framför mig, sen försvinna bakom mig. Jag har passerat gränsen.
Blir placerad i den ljuvligaste av trädgårdar. Vildvuxen och dignande av frukt, lavendel, blommor, enorma träd och vackra murar. Jag ser en liten katt. Kant i kant med trädgården ser jag fält fulla med vindruvor som är klara för skörd. Får i handen ett glas vin från gårdens produktion. Jag bara ler.
Där sitter vi i gräset runt ett slitet träbord. Det är söndag. Alla är glada. Himlen är blå. Solen värmer. Maten smakar bra. Jag tänker : det är nog ett sånt här ställe man skulle ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar