Byter förpackning

Kära läsare

Jag håller för tillfället på att byta förpackning. Jag ska byta plats och utseende på min blogg och därmed kommer några ändringar göras i innehåll också. Mina betraktelser stannar men nu kommer också min kulturkritik och essäer läggas ut i samma flöde. Det kanske kan vara trevligt.

Jag funderar ännu på hur jag ska göra med Bernard. Jag vet att han inte får följa med till nästa ställe men frågan är om han ska få vara kvar här och blogga sporadiskt, när han känner för det. Vad tycker ni? Annars kommer jag helt enkelt att avveckla den här bloggen lite i taget. Hoppas att ni följer med mig till nästa ställe.

Den är redan en aning igång, inte på långa vägar färdigställd, men om ni står ut med flyttröran så hoppa gärna in på mythorin.wordpress.com

Tänker

Jag har inte försvunnit. Jag tänker. Jag reflekterar. Jag existerar.

Plats A

Det finns så många platser. Nästan alla platser har någon som är på väg till den eller ifrån den. Alla platser har någon som tänker, eller har tänkt, på den.

Hur stor är en plats? Palatsplats, torgplats, plastplats, sittplats, ståplats, många platser blir det om man tänker efter. Men det kanske man inte ska. Tänka efter. Tänk före istället, brukar min mamma säga, då blir det bättre. Jag tänker före, långt före i kön. Tänk inte, säger hon då, tänk inte före, tänk efter före, det är skillnad. Vilken skillnad? Hur ska jag veta det? Hur stor är skillnaden, då?

Känner mig precis som ett barn som just öppnat ögonen. Allt är så konstigt. Konst-igt. Allt är en konst. Jag har bara inte lärt mig några konster ännu. Cirkuskonster. Balansera, trapetsera, tapetsera.

Vilken färg ska det va? En tapet med blommor kanske eller fyrkanter? Kanter kanske skulle passa… kanter, tanter, skavanker. För att dölja skavanker. Alla har vi våra skavanker. Andra har anker.

Rådvilla eller råttvilda?

Minns ni Sagan om Råttfångaren, ni vet han som spelade flöjt så att alla råttor följde honom ner i floden och drunknade? Han som också sedan gjorde likadant med alla barn men det hör inte riktigt hit till just den här reflexionen, kanske tar den sen vem vet.

Jag gick i alla fall ut idag. Förra veckan noterade jag att det stod svarta soppåsar utanför min dörr. De stod fortfarande kvar. Det brukar stå svarta soppåsar utanför dörren men bara för en kväll. Sen kommer sopgubbarna körandes i sina gröna sopbilar och plockar upp alla svarta soppåsar. Sen kommer det andra, riktiga, sopbilar, såna som sopar, och sopar upp det som inte ska vara på gatan, d.v.s. det som är sopor. När man så kliver ut på morgonen är allt skinande rent. Det är fint i det här landet.

Fast inte nu. Nu strejkar alla. Alla är helt perplexa över det faktum att monsieur le Président tänker höja pensionsåldern. Därmed går man ut på gator och torg och säger noga till att man strejkar. On fait la grève! Tågen håller på och knasar sig. Inte tänker oljeraffinaderierna ge någon mer bensin till folk och inte tänker, alltså, sopgubbarna köra sopor.

Jag fick lite dagen-efter-festival-känsla där jag kryssade mellan svarta och gula soppåsar toppade med lite returglas och en och annan kartong. Ja, återvinningsstationerna, som det finns minst tre av i varje kvarter, är överfulla. Det gör mig inte så mycket. Sopkörarna kan få strejka lite till. Men jag var inte beredd, även om jag borde ha varit det, på mitt möte.

En Råtta. En äkta riktig nosande råtta kom trallande och mötte mig på gångvägen som leder över parkeringen nere vid floden. Jag stannade. Han stannade. Jag drog ner solglasögonen, jag trodde nämligen inte mina ögon. Jo, han var där herr Råtta och tittade på mig. Sen nosade han vidare. Sopråttor,  hade jag fått för mig, är ena riktiga elakingar med röda ögon och giftiga tänder som hoppar på vem som helst och biter dem i benen närhelst de kommer åt, men inte den här. Nä, den här stora herr Råtta var ju söt!

Sen dök bilden från sagan upp. Jag såg mig omkring. Inga fler råttor syntes till. Ingen flöjt. Ingen råttfångare. Och jag kan väl inte räkna mig till barnen längre. Vi är utan fara. Skönt. Jag traskade vidare genom soporna i den underbara höst morgonen.

En helt vanlig söndag

Vaknar försent. Pique nique. Ja, det är fortfarande varmt. Eller snarare, det är varmt igen. Solen skiner och bilen tar mig utanför stan. Skördetiden är här och vi ska möta några som har varit och plockat svamp. Vi stannar i en by, försenade som vanligt, och hoppas det är rätt by. Precis bredvid kyrkan som avtalat. Öppnar bildörren och befinner mig genast i en film.

Kyrkan, liksom all annan bebyggelse i byn, är av vit sten. De små, intensivt röda, rosorna lyser mot det vita. Man förstår inte hur de kan leva där i hettan och torkan men det gör de. Himlen är blå och det är tyst. Nästan öde. Inte en människa syns till. En orgel börjar sjunga inne i kyrkan. En präst sjunger med. Sen en vacker kvinnoröst. Jag bara ler.

Vi följer efter vårt sällskap ut ur byn. Jag ser ett jätteslott i en sluttning och konstaterar att det är vackert. I nästa sekund ser jag slottsmurarna resa sig framför mig, sen försvinna bakom mig. Jag har passerat gränsen.

Blir placerad i den ljuvligaste av trädgårdar. Vildvuxen och dignande av frukt, lavendel, blommor, enorma träd och vackra murar. Jag ser en liten katt. Kant i kant med trädgården ser jag fält fulla med vindruvor som är klara för skörd. Får i handen ett glas vin från gårdens produktion. Jag bara ler.

Där sitter vi i gräset runt ett slitet träbord. Det är söndag. Alla är glada. Himlen är blå. Solen värmer. Maten smakar bra. Jag tänker : det är nog ett sånt här ställe man skulle ha.

Mitt bageri

Regnet har börjat falla. Det är blött. Väldigt blött. Jag klär på mig som jag vet att man ska när det är höst och blött. I Sverige. Då blir det för varmt. För blött och för varmt. Sen fryser man för att det blåser lite. Blött och för varmt och sen för kallt. Vädret på den här platsen är underligt. Bland annat.

Eftersom jag jobbar som bäst under de mörka timmarna på dygnet och eftersom det fortfarande är varmt i luften så sitter jag med fönstret på glänt framemot halv ett. Då smyger sig en doft in i lägenheten. Först, kan man inte placera den. Sen, blir den starkare. Man associerar till något ätbart, mandel eller nej. Nåt annat. Plötsligt dyker bilden upp. Pain au chocolat. Bageriet på hörnet har börjat grädda de första bakverken till den tidiga morgonens försäljning.

Mitt bageri. Är det bästa. Man ser förundrat på mig. Pain au chocolat till frukostkaffet. Jag äter inget sött. Annars. Konstigt till frukostkaffet. Man smakar på chokladbröden. Från mitt bageri. De förundrade blickarna upphör. Mitt bageri. Är det bästa. I hela världen.

Äntligen fredag!

Fredag betyder inga lektioner och arbetet kan börja! Fick hem en stor bunt med böcker som bara väntar på att bli lästa, dissekerade, analyserade och förberedda på veckan som kommer. När man har lektioner hela dagarna kan man ju knappast förbereda desamma samtidigt. Trevlig helg allihop och nu vet ni hur jag kommer att spendera min helg. Tillsammans med Michel Tournier, Tennessee Williams, WG Sebald och  Ramòn Diaz-Eterovic. Under en filt i Angers.

Perspektiv

 

Att byta perspektiv. Att se saker från ett annat håll. Att säga ja. Att ge sig iväg. Att byta landet mot havet. Bara för en stund. Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag. Vila i leendet. Att sitta på ett rockkafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok. Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.