Tåg

Jag trivs på tåg. Det är något speciellt med just tågresande som tilltalar mig. Detta säger jag efter att ha spenderat ca 15 timmar på tåg under den senaste veckan. Jag trivs på tåg.

Vad kan det då vara som gör att jag dras till denna form av resande? Jag kan tänka hur mycket jag vill utan att det blir en trafikfara. Jag kan sova, äta, skriva, allt det där som blir krångligt och osmart i bilen kan jag göra på tåget. Det är ett tids- och kostnadseffektivt sätt att ta sig framåt.

Igår slog det mig att om alla åkte tåg skulle vi inte vara så stressade som vi är idag. Vi måste vänta till tåget kommer in på perrongen, tid för eftertanke, vi kan omöjligt tänka att "om jag slänger mig i bilen direkt efter mötet så hinner jag nog åka femton mil, äta, planera lektion och vara på plats om två timmar" vilket har hänt mig ett flertal gånger. Vi skulle liksom vara tvugna att ta det lugnt för vi kan inget göra åt tidtabeller och tågförseningar. Och inte är det hela världen att komma en kvart senare än utsatt tid. Det gör ju alla andra hela tiden.

Miljöombyte förnöjer

Ett par miljöombyten senare, ett antal timmar på tåget och mycket efterlängtade personer i min omedelbara närhet. Solen tittar fram och jag börjar känna något som liknar livslust. Snart är jag redo för resten av mitt liv. Det som är början till framtiden och slutet av det förflutna.

Sensommarregnets melankoli

Jag vet inte om det är för att det är söndag, regnet som vattenljuder utanför det öppna fönstret eller det faktum att jag jobbat hela sommaren med inte mycket mer en ett par dagar ledigt i stöten, som gör att jag sitter här och känner mig fylld av melankoli. Den nordiska tungsintheten har drabbat mig i kvadrat!

Det skulle ju vara fint väder och varmt när jag nu hade en veckas ledigt innan studierna tar vid! Men icke. Il pleure. Söndagen före måndagen som ska ta mig någon annanstans gråter sina bittra tårar över sommaren som försvann. Jag gråter med den, stilla och strilande liksom sensommarregnet på min innergård. Efter sol kommer regn och aldrig mötas de två. Kanske kommer resan göra mig gott. Man säger att lite miljöombyte piggar upp och jag sätter allt mitt hopp till detta påstående.

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten

Ni som läser min blogg (om det nu är några) måste tro att jag är galen. Att jag inte gör mycket annat än läser, äter och sover. Just nu ligger det mycket i det påståendet om man lägger till jobbar också till listan. Hur som helst har jag läst ut en bok igen.

Jag sitter med ett leende på läpparna och tänker att nu har jag äntligen hittat det som får mig att skratta högt och länge så att tårarna sprutar och bröstkorgen hoppar och gör att min kropp vrider sig i underbara skrattplågor. Jag har hittat det som min bror hittade i Serieparaden i slutet på 80talet. Jag kunde inte förstå vad det var som gjorde att han skrattade så högt och länge. Jag smög ibland in på hans rum och sneglade i tidningarna men kunde inte riktigt förstå vad det var som var så kul. Nu vet jag, igenkänning. För om min bror kände igen sig i Kalle så känner jag igen mig i Bodil. Eller kanske snarare hennes sätt att beskriva sin omgivning.

Det som är så fruktansvärt kul är det sätt som hon rakt upp och ner beskriver sin omvärld, rakt och utan omskrivningar och att hon inte förskönar eller tar bort något. Nu kan jag förstå, som den intelligenta person jag är, att hon visst tagit bort något, en hel massa faktiskt. Jag kan förstå att boken legat under redaktionens lupp och granskats in i minsta punkt. Men det känns som om ordvalen är ärliga och så med precision på pricken lämpade för just den händelsen eller känslan eller tiden.

Jag skulle kunna svamla hur länge som helst om detta men jag slutar här och säger också att boken bygger på Malmstens blogg och jag tror att jag gillar formen.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Detta är inte en vanlig roman. Det är inte en berättelse från a till ö och inte heller ser vi alla frågor få svar eller karaktärer som målas upp för att nå läsaren på ett korrekt sätt. Detta är en litterär fantasi kring ett otroligt intressant livsöde. Helt i min smak!

Valerie Solanas, för alla som vet lika lite som jag om denna person, är alltså en amerikansk författare som var verksam mest under 60talet. Hon är känd för sin text Society for Cutting Up Men men allra mest för att ha skjutit Andy Warhol. (Han dog inte, men dödförklarades faktiskt en gång under sjukhusvistelsen.)

Drömfakulteten är skriven kring en fiktiv Solanas som balanserar på gränsen till psykos genom hela livet. Omgiven av svek och övergrepp går hon genom livet och hoppas någonstans att det ska bli bra, att allt ska ordna sig. Långsamt tappar hon hoppet och det är inte så konstigt. Detta är till stor del en berättelse om döden. Väntan på den, längtan efter den och hur den drabbar nära och kära.

Berättandet i boken gör det hela spännande istället för deprimerande och består av en stor del dialog, poetiska beskrivningar av landskap som lika gärna kan vara de inre som de yttre och kommentarer kring den litterära samtiden. Mycket rått och tjusigt!

Sex in the City

Okej. Jag erkänner! Jag har sett den. Tjejfilmen 2008, Sex in the City. En film som står för en del av mig som jag inte bejakar dagligdags, glamor, mode och män som centralgestalt i livet. Ja, jag skrattade på de rätta ställena. Ja, jag fällde en och annan tår där man skulle (men jag hulkade åtminstone inte och tårarna hade inte mycket underbyggnad men i alla fall) och ja, jag gick på alla klichéerna som presenterades under dessa två och en halv timmar i biomörkret. Men var den bra?!

Frågan är retorisk som ni kanske kan förstå. Filmen, som förmodligen ska ge tjejerna (och kanske killarna som törs se den) en känsla av hopp och tro på kärleken eller lyckan, lämnade mig med känslan av att jag blivit lurad med ett stänk av nåt som liknar bitterhet. Jag kan förstå att det är många tjejer och kvinnor som vill eller kan identifiera sig med dessa karaktärer, filmmakarna och seriemakarna är inte dumma, men det som irriterar mig mest är att vi vill det! Att vi vill gå på alla de där replikerna, leendena, glittret och kärlekslekarna och känna oss som en del av dem. Jag blir nästan arg på mig själv att jag ens tänker tanken. Men ändå, att ha ett par såna skor eller en såndär klänning eller en sån där man eller vän eller lägenhet eller... jag skulle kunna räkna upp saker i all oändlighet och skämmas ännu mer.

Kanske var tiden inte rätt för mig att se filmen eller så var den helt enkelt för klychig i min smak. Sorry P, men så är det.