Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten

Ni som läser min blogg (om det nu är några) måste tro att jag är galen. Att jag inte gör mycket annat än läser, äter och sover. Just nu ligger det mycket i det påståendet om man lägger till jobbar också till listan. Hur som helst har jag läst ut en bok igen.

Jag sitter med ett leende på läpparna och tänker att nu har jag äntligen hittat det som får mig att skratta högt och länge så att tårarna sprutar och bröstkorgen hoppar och gör att min kropp vrider sig i underbara skrattplågor. Jag har hittat det som min bror hittade i Serieparaden i slutet på 80talet. Jag kunde inte förstå vad det var som gjorde att han skrattade så högt och länge. Jag smög ibland in på hans rum och sneglade i tidningarna men kunde inte riktigt förstå vad det var som var så kul. Nu vet jag, igenkänning. För om min bror kände igen sig i Kalle så känner jag igen mig i Bodil. Eller kanske snarare hennes sätt att beskriva sin omgivning.

Det som är så fruktansvärt kul är det sätt som hon rakt upp och ner beskriver sin omvärld, rakt och utan omskrivningar och att hon inte förskönar eller tar bort något. Nu kan jag förstå, som den intelligenta person jag är, att hon visst tagit bort något, en hel massa faktiskt. Jag kan förstå att boken legat under redaktionens lupp och granskats in i minsta punkt. Men det känns som om ordvalen är ärliga och så med precision på pricken lämpade för just den händelsen eller känslan eller tiden.

Jag skulle kunna svamla hur länge som helst om detta men jag slutar här och säger också att boken bygger på Malmstens blogg och jag tror att jag gillar formen.