Okej. Jag erkänner! Jag har sett den. Tjejfilmen 2008, Sex in the City. En film som står för en del av mig som jag inte bejakar dagligdags, glamor, mode och män som centralgestalt i livet. Ja, jag skrattade på de rätta ställena. Ja, jag fällde en och annan tår där man skulle (men jag hulkade åtminstone inte och tårarna hade inte mycket underbyggnad men i alla fall) och ja, jag gick på alla klichéerna som presenterades under dessa två och en halv timmar i biomörkret. Men var den bra?!
Frågan är retorisk som ni kanske kan förstå. Filmen, som förmodligen ska ge tjejerna (och kanske killarna som törs se den) en känsla av hopp och tro på kärleken eller lyckan, lämnade mig med känslan av att jag blivit lurad med ett stänk av nåt som liknar bitterhet. Jag kan förstå att det är många tjejer och kvinnor som vill eller kan identifiera sig med dessa karaktärer, filmmakarna och seriemakarna är inte dumma, men det som irriterar mig mest är att vi vill det! Att vi vill gå på alla de där replikerna, leendena, glittret och kärlekslekarna och känna oss som en del av dem. Jag blir nästan arg på mig själv att jag ens tänker tanken. Men ändå, att ha ett par såna skor eller en såndär klänning eller en sån där man eller vän eller lägenhet eller... jag skulle kunna räkna upp saker i all oändlighet och skämmas ännu mer.
Kanske var tiden inte rätt för mig att se filmen eller så var den helt enkelt för klychig i min smak. Sorry P, men så är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar