Såg ni himlen under julaftons natt? Den var underbar. Precis sådär underbar som man vill att himlen ska vara en frostig natt i december. Men det var halt... Jag gick där i mörkret och filosoferade kring vad man möjligtvis kunde vara rädd för under denna fantastiska stjärnhimmel. Det var kolsvart sånär som på stjärnornas sken. Tack vare att det kommit några snöflingor så lös det upp så att jag åtminstone såg vägen framför mig men inte så mycket mer.
Den första jag kom på att jag borde vara rädd för var vargen. Men, tänkte jag, han sover nog eller så är ju han räddare för mig än jag för honom. Lo, näää hon kan väl inte vara farlig, älg! Ja älgen är jag faktiskt lite rädd för, det måste jag erkänna. Ett sådant väldigt djur skulle jag inte vilja möta en stjärnklar natt. Jag sa till mig själv att så vitt jag vet så förflyttar älgen sig bara i skymningen. Den sover alltså den med.
Mitt ute på landet får allt en annan dimension. Utan gatlyktor, fyllon, våldsbenägna puckon och jobbiga grannar blir allt så tyst och lugnt. Märkligt tyst faktiskt. Det är vackert och kanske något som kan likna lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar