Bernard på Festival bland änglar

Ner i kameraväskan och leta på en lämplig buss, nr 1. Min person och hennes finska person hade bestämt sig för att åka ner till stan, en centre ville, för att titta på förberedelserna inför kvällen. Jag hade väl inget särskilt för mig så jag kunde lika gärna följa med.

Vi hade inte gått länge förrän vi såg något konstigt i luften. En demonbil! Une voiture de demon! Häftigt! Det var någon slags festival med en massa änglar och demoner, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men min person hade visst full koll med näsan i en karta.

Men även personer blir trötta i benen så de hittade ett café (vilket verkligen inte är så svårt i det här landet, den finns typ fem i varje gathörn) . De tog en kaffe och en såndär kroasang eller vad det heter men jag, lilla jag, fick ligga kvar i kameraväskan med en iskall flaska vatten bredvid mig. Typiskt personer!

Hur som helst så blev det snart kväll och vi gick till en plats som ligger nära det gamla slottet, eller borgen eller vad man kan kalla det. Le Chateau. Och där! Titta! En ängel! Mitt bland alla människor kom en ängel! Jag kunde inte tro mina ögon men personerna verkade inte så imponerade, de bara talade om någon knasig film som skulle komma. En film utan ljud vad kunde det vara att se.

Vi satt i alla fall bra på en vit stenbänk. Ganska fin faktiskt. Jag hörde något… musik. Jag var tvungen att springa och titta vad det var. Ett band! Ett vandrande band! Jag hoppade grodhopp av förtjusning. Latino!

Jag fick med mig personerna och vi hoppade en liten stund till dessa fräsiga musiker men sen var det slut och vi skulle sätta oss för att se filmen. Jag började tycka att det var lite tråkigt för det kom fler personer som jag inte förstod vad de sa. Dessutom satt vi på den hårda parkeringen och jag fattade inte vad som var så kul med det. Men ju mer mörkret sänkte sig ju finare blev det med omgivningen och snart hade jag glömt bort att det var tråkigt. Titta vad underbart fint det är!

Filmen var väl sådär men alla personer skrattade i alla fall och då gjorde jag det med. Det var han Chaplin med hatten och så nån Keaton och ja vad hette han… Lloyd tror jag. Döda förmodligen, de såg döda ut för alla bara ramlade och bråkade och sprang. Inte vet jag vad det är för roligt med det men det var det tydligen.

Okej, upp och iväg till jag vet inte var. Någon park någonstans med ännu fler personer som bara stod och väntade på något. Tittade upp i himlen efter nåt. Vadå, änglar eller?! Ha dumma personer de går ju faktiskt på gatan för det har jag sett idag. Änglar kan ju inte flyga med de där för om de kunde de skulle de väl inte gå. Eller hur? Men mitt i mitt resonemang kom en, ja faktiskt, en ängel svävande ovanför marken. En stor en, självlysande! Jag bara gapade och stirrade på min person och sen på ängeln. På min person och på ängeln. På min… jag och så höll jag på ända tills… ja, jag var helt chockad, fler små änglar kom svävande. Och de kastade ut någonting, vad var det? Jo, det var fjädrar underbara fjädrar singlade genom luften. Jag var så till mig att jag började kväka för mig själv och sjunga flirtlåtar!

Sen kom det, det bästa, när musiken stegrades och man kände att här var det som allra mest änglar i luften. Fjädrarna, les plumes, som från ingenstans, som uppskjutna ur marken. Alla dessa fjädrar! Personen log, de andra flera tusentals personer log och ohhhade. Jag la mig ner och gjorde snöänglar i alla underbara fjädrar. Stoppade en hög med fjädrar i min persons påse för att ta med mig hem till rummet för att kunna drömma mig bort.

Jag som inte ens trodde att det fanns änglar! Nu kom de i massor och kastade fjädrar på mig. Jag var alldeles lyrisk i flera timmar efteråt. Jag firade till och med kvällens upplevelser med en öl tillsammans med min person, Louise-personen (ni vet från Brissac), Stefano-personen och några fler: Jean, Ludmilla, Katriina, Caroline, ja massor med andra personer. Den enda jag saknade var petit chat. Om hon hade varit med hade det varit perfekt, men jag fick i alla fall se änglar.