Bernards resa. Del 1

Det piper fyra gånger. Dörrarna går igen. Det står tre personer på perrongen och vinkar. En av dem gråter lite. Det står en person, och så Bernard le Grenouille, inne i tåget. De har en stor resväska. Konduktören utbrister
- Vilken deligation! Ska hon långt?
- Ja jo, svarar personen, till Frankrike…
- Oj, med tåg?
- Ja.
Bernard är mest sugen på det där kaffet som mamman köpte åt dem på konditori W i den lilla staden. En smörgås skulle inte heller sitta fel. De har ju ändå några timmar på sig tills det är dags att byta. Faktum är att han är mer än nöjd. Det här med tåg borde han ha provat för länge sen. Man kan fika personens fika och läsa över axeln på personen eller sova i personens väska. Är inte detta livet, så säg?

Det gick faktiskt ganska fort till första stoppet i Mjölby. Personen verkar ha koll på läget förutom att hon fick för sig att ta trappen stället för hissen. Stark är hon men inte så stark. Människor börjar kommentera hennes kliv-dra-klonk-kliv-dra-klonk och menade när hon var halvvägs upp att det finns faktiskt hiss. Ja jo, svarar personen, men jag trodde att jag var stark…

X2000 till Köpenhamn. Vi fick en plats bredvid en jättelång man. Han verkade trevlig men vi pratade inte med varandra. Han sneglade lite bara när personen tog kort på mig. Han trodde väl att jag bara var gjord av ljusgrön plych och inte hade några känslor, som vanliga grodor. Men det där är man ju van vid som groda så jag brydde mig inte. Han menade nog inget med det i alla fall.

Landskapet förändras ganska markant efter Hässleholm. De gula fälten breder ut sig. En liten skogsdunge här och där. Ibland en grön bit som personen antog var sockerbetesodlingar. Konstigt hur annorlunda det är mot hemma i Bergslagen. Den lilla grodan, som inte varit ut i vida världen, visste inte riktigt vad som väntade honom. Han skulle snart vara med om större ting än den skånska slätten.

Vad tittar hon efter?, undrar Bernard. Hon vrider ju nacken ur led. Men snart gör Bernard på samma sätt. Han hade hört talas om Öresundsbron men visste inte vad han hade att förvänta sig. Men när den väl kom var det häftigt. Vattnet var gråblått och nästan smälte ihop med de disgrå himlen. Om det inte hade varit för järnbalkarna kändes det nästan som att flyga precis ovanför vattnet.

Vi får hjälp med väskan i Köpenhamn. Ljudet kommer emot dem. Det underbara ljudet av station, resa, frihet. Tåg som startar och bromsar. Sorl. Någon spelar på något. Det ekar av klackar mot perrong i det ofantligt höga taket. Vackra glasrutor blandas med järn. Ja det är något visst med tågstationer. Men nu är Bernard hungrig och han blir inte nöjd förrän han fått sin falafel. Nu kan han lugnt bli mätt innan nattåget avgår till Köln.