Under det att jag bearbetade lite text idag, en text på det språk jag inte alls kan uttrycka mig i, fick jag frågan vad det var som gjorde att jag kommit hit. Det var ingen lätt fråga. Det är ju massor av små tillsynes obetydliga händelser som har samlats likt vattendroppar i ett vattenglas och för att använda metaforen “det är inte fullt förrns det rinner över” så rann det över. Nu kan ni helt enkelt se mig sitta och veva med armarna och försöka översätta denna metafor för A utan att ha en aning om dess motsvarighet på franska… Leendet mittemot blev större och större men okej essensen var förstådd.
När jag nu kom hem till mitt lilla rum så började jag på riktigt tänka efter vad det egentligen var som satte igång hela det här händelseförloppet. Jag tror att jag har hittat den, anledningen.
Som tonåring skulle man vilja vara Madonna, Emma Sjögren, Cindy Crawford eller någon annan modell, artist eller dylikt, men jag jag ville vara fransk. Helt enkelt. Jag ville vara som Valentine i Trois couleurs: Rouge eller kanske ännu mer som Julie i Trois colueurs: Bleu (båda filmerna helt superba än i dag, tack käre Kieslovskij för dem!). Eller nä, korrektion, jag ville inte vara som, jag vill vara Julie. Jag såg filmerna om och om igen och tyckte nog ett tag att jag faktiskt kunde lite franska också vilket jag faktiskt inte alls, på något sätt, kunde.
Nu var det väl bra konstigt att det skulle ta femton år att komma hit och slå hål på myten och se det verkliga Frankrike men den tiden behövdes för nu är nu och nu är helt rätt. Det bästa är att jag blir gråtfärdig när jag upptäcker att jag kan läsa mina favoritteoretiker på originalspråk. Det är kärlek det.
Innombrables sont les récits du monde. (Roland Barthes)
1 kommentar:
ja, men du är ju en liten franska..hahah fransyska.
Skicka en kommentar