Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri

Nu har jag läst igen... Jag vet att jag är lite sen. Vad ska man skriva om en bok som alla redan har haft en åsikt om? Man har diskuterat språket, den har blivit film och invandrarfenomenet har behandlats om och om igen. Men nu har jag läst den i alla fall och jag har faktiskt en egen upplevelse av den och förmodligen är den inte unik men den finns där.

I början av boken blir jag arg på huvudpersonen och tänker att hur kan man vara så trångsynt och inskränkt? Men ganska snart inser jag att man inte kan lita på det som skrivs. Det går upp för mig att det finns något annat bakom texten som inte riktigt stämmer med orden som Halim skriver i sin dagbok. För det är vad vi har att göra med, en dagbok. Fiktiv såklart men dock.

Huvudkaraktären visar sig snart vara en osäker kille som ljuger till och med när han skriver om sin dag och det gör att det blir mer intressant än jag först tänkte mig. Det växer fram en bild av en komplicerad situation med mycket ilska och avsaknad av förståelse från omvärlden. Denna kille greppar efter något som innebär ett jag. Han vill identifiera sig som blatte och vill kunna det arabiska språket som sitt eget fast än det är svenskan som han växt upp med. Det kryper fram att han egentligen inte alls förstår arabiska och att han inte alls kan tillskriva sig allt lidande i Palestina därför att upplevelserna är andrahandsstoff. Allt han vill är att bli sedd av sin far som uppenbarligen också lider men har helt andra åsikter om försvenskning, koranen och politik. Pappan i berättelsen är den som vill anamma det svenska och släppa det förflutna.

Rotlösheten är det tydliga temat i denna bok, att vilja greppa om nästan vad som helst för att få känna sig hel. Trots att berättelsen befinner sig i en mycket specifik kulturell miljö finns där något allmänmäskligt som vi alla kan känna igen oss i om vi bara törs se vad som gömmer sig bakom alla hårda ord och handlingar.

Språkleken tilltalar mig verkligen, tillskillnad från min vän Svenskläraren, det belyser många av våra talesätt och främmandegör dem på ett mycket finurligt sätt. Det roar mig otroligt mycket och jag har skrattat högt under läsningen trots den tunga tematiken.

Månadens dikt

Jag är lite svag för sonetter... här är en av Shakespeares mest kända: Eternal summer

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely an more temperate;
Rough winds do shake the darling buds of May.
And summer's lease hath all too short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed:
And every fair from fair sometimes declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed:
But thy eternal summer shall not fade
nor loose possession of that fair thou owest;
nor shall Death brag you wanderest in his shade
When in eternal lines to time thou growest.
So long as men can breathe, or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

(ur Sonnets)

Varsågoda, läs och njut!

Den femte sanningen av Doris Lessing

Då har jag äntligen tagit mig igenom denna tegelsten som på intet sätt har likheter med någon annan tegelsten som jag läst. Denna bok är ingen tegelsten på det sättet att man bara orkar läsa en sida i taget och sedan lägga ner den och vila hjärnan för att reda ut alla bilder man fått till sig genom det ogenomträngliga språket. Den har heller inga likheter med de onödigt tjocka böcker a la Grottbjörnens folk där alla ord svischar förbi utan att egentligen ge läsaren annat än tidsfördriv och avkoppling av hjärncellerna, som jag i och för sig har respekt för. Detta är en tegelsten som fångar så mycket av den mänskliga drivkraften att definiera sig själv gentemot andra personer och situationer.

Vi får följa författaren Anna Wulf, eller egentligen hennes anteckningar, genom några år av hennes liv. I Den femte sanningen, eller The Golden Notebook som originaltiteln lyder, delar Anna upp sitt liv i fyra olika anteckningsböcker där hon sorterar olika slags tankar som löper parallellt. Hon har en för det nu som hon lever, en för sk objektiv sanning där hon samlar händelser utan känslomässig inblandning, en för idéer för vidare författarskap och en för de politiska delarna av Annas liv.

Relationer och politik är de mest framstående tematiska linjerna i denna roman. Relationer till människor runt henne och till hennes litterära gestalter växer fram under resans gång och vi får dyka ner i hennes tankar om detta. De politiska aspekterna handlar mest om att beskriva läget och grupperingarna som utvecklas under tidens gång. Det är som om hela romanen är en betraktelse av omvärlden och dess ofrånkomliga händelseförlopp.

Det jag gillar med denna roman är att man kan känna igen sig i Anna Wulfs känsla av alienation och ofullkomlighet, att man inte räcker till som människa hur man än gör. På något sätt finns det ändå en botten som ligger på lur och vill dra en neråt och människorna gör allt vad de förmår för att inte dras ned i mörkret.

en aldeles särskild fest

Vi åker genom ösregnet rakt ut i skogen. Vägarna går från asfalt till oljegrus till grus och snart är vi på en väg som två bilar omöjligt kan mötas på. Då händer det, molnen släpper fram solen och en fantastisk dimma lägger sig över skogsgläntorna. Älvorna kom på en kort visit tillsammans med en ovanligt vacker regnbåge. Snart kommer vi fram till byn där festen ska hållas. Vi kliver ur bilen med förväntningarna på en relativt hög nivå. Varför väljer man att ha sin trettioårsfest just här i byn som alla har glömt? Men med närmare eftertanke är det inte så konstigt, jubilaren är bra på att plocka fram det fina i folk och platser.

Hur som helst. På den lite skeva dansbanan står en dragspelare och spelar för glatta livet och vi tar oss en vals och en shottis medan vi väntar in alla gästerna. På den lilla dansbanan skulle Kalle-Hjularbo ha varit en flitig artist då på den tiden när den lilla byn inte var bortglömd. Det hela skulle ha varit perfekt om det inte var så att knotten invaderat stället och var fast beslutna om att få ha det för sig själv.

Nu började det bli spännande. Vi sa till varandra att här kan allt hända och det kommer förmodligen att hända. Det gjorde det. Bordsplaceringen var gjord men det fanns inte namn där man skulle sitta utan en aldeles personlig sak som knöt varje gäst till jubilaren. På min plats låg grundmaterialet till ett manus vi spelat första gången vi arbetade tillsammans. Av ljudbilden att döma hade han träffat många, det skrattades och kramades redan innan middagen! Ett bra betyg enligt mina mått mätt. För att gå ett steg längre hade S lagt ett personligt brev tillsammans med den personliga saken där han beskriver vad han tycker om hos varje gäst. En mycket rörande gest.

Innan förrätten kom in framförde S ett sångnummer. Det var en fri översättning och tolkning av "je ne regret rien". I den här versionen hette den "jag ångrar allt" otroligt symptomatiskt för denna person fylld med ironi men med ett visst allvar i framställningen av den lilla människan. Sen kom vi fram till presentationen av alla gäster. Det var för enkelt att gästerna skulle sköta den själva eller att han rakt upp och ner skulle namnge alla därifrån han stod för tillfället. S hade gjort en liten kortfilm där alla gästerna fanns omnämda. Eftersom vi alla känner jubilaren så la sig en slöja av blandad förväntan och skräck. Vad hade han nu hittat på om lilla mig?!

Filmen börjar i utdelningen av Oscarspriset där vår jubilar ska dela ut ett pris till bästa prestation. Men innan vinnaren presenteras så får vi se filmåret som gått. Det var en scen ur filmen DET där den lilla pojken pratar med clownen, en biljakt som jag inte kände igen (är nämligen inte jättebra på filmer med biljakter i), strandscenen ur Det sjunde inseglet och en nyinsatt nyhetssändning där det rapporteras om en tornado som svept över vår lilla stad. Med alla namnen avklarade hälsades vi än en gång välkomna till festen.

Såklart var det inte bara S som hade upptåg för sig också några av gästerna hade träffat rätt och framförde några nummer till födelsedagsbarnets ära. Jag känner mig på något sätt hedrad av att ha varit gäst på denna ytterst speciella fest. Grattis S, än en gång, och ja må du leva i hundra år av kärlek ska du leva i hundra år.

en förundelig dröm

Finner mig själv stå och pressa in enkronor i en parkeringsautomat, liksom häller in alla samtidigt. Sekunderna tickar. Det måste bli sextio stycken. Måtte de räcka och måtte jag hinna. Sliter med mig de grejer som jag förhoppningsvis fått med mig. Springer med dunkande hjärta mot det tåg som ska ta mig någon annanstans. Sjunker svettig, förvånad och glad ner på sätet precis när tåget börjar rulla. Vad var det som hände? Hur kom jag hit och varför?

En prins möter mig vid ändhållplatsen. En prins på vit springare, han för mig hem till sin borg. En grodprins som bara vill få tillbaks sin verkliga gestalt, bli till sitt rätta väsen. Jag utför proceduren med innerlig välvilja. Sen vinkar jag till prinsen som ger sig iväg för att genomföra sin framstående uppgift. Jag ser honom sakta försvinna bort mot horisonten. Med ett fånigt leende på läpparna tar jag mig tom tillbaks till mitt eget hem.

Väl hemma i stillheten möter man mig blommor och vackra avskedsord. Det är de människor som jag nu lämnar för att gå vidare i världen. Tårar och kramar till farväl. Nu är pappret vitt, nu står framtiden vid min dörr.

Omtumlad

Det finns sammanhang som alltid, på något sätt, slår mig till marken och hoppar på mig. Spelmansstämmor är ett sådant sammanhang. Jag vet inte vad det är med dessa som gör mig avväpnad. Kanske är det musiken, det spelas nämligen musik dygnet runt och överallt. Kanske är det dansandet, vi dansar till klockan fem på morgonen med en paus vid ett. Kanske är det människorna, som kommer samman och inte längre blir en minoritet utan en majoritet. Förmodligen är det allt tillsammans. Till det sover man i tält med människor man tycker om och inte träffar så ofta vilket gör att sömnen blir minimal.

Men detta fenomen är välkommet. Jag vill gärna bli slagen till marken och omtumlad. Jag vill gärna känna det som om jag är i en parallell värld där de senaste hitsen man talar om är den nya tolkningen av den och den polskan och där frågan om gitarr vs. mandolin känns som den viktigaste.

Motivation

Solen strålar, hettan ligger tung över balkongen och lägeheten känns mörk och tråkig. Hur motiverar man sig till att skriva när det enda man vill är att ligga nere vid sjön och njuta?

Jag brottas med texten. Den vill inte dit jag vill. Överallt finns knutar som måste lösas och jag börjar från ett annat håll men också där finns det hinder. Jag behöver all tankekraft jag kan få och tittar ut genom fönstret. Det hjälper inte. Det gör bara att jag vill gå ut, kanske sitta på en uteservering med en kall öl eller njuta av en picnic i det gröna med en vän eller två. Jag inbillar mig att jag kommer att vilja skriva så fort solen sänkt sig nedanför takåsarna så att jag kan sitta på balkongen utan att smälta bort. Vid det laget är jag trött och orkar inte tänka något mer för dagen. Konstigt, hela vintern har jag ju varit som mest aktiv och tänkande på natten men nu är den kreativiteten som bortblåst. Nu, när jag skulle behöva den.