en aldeles särskild fest

Vi åker genom ösregnet rakt ut i skogen. Vägarna går från asfalt till oljegrus till grus och snart är vi på en väg som två bilar omöjligt kan mötas på. Då händer det, molnen släpper fram solen och en fantastisk dimma lägger sig över skogsgläntorna. Älvorna kom på en kort visit tillsammans med en ovanligt vacker regnbåge. Snart kommer vi fram till byn där festen ska hållas. Vi kliver ur bilen med förväntningarna på en relativt hög nivå. Varför väljer man att ha sin trettioårsfest just här i byn som alla har glömt? Men med närmare eftertanke är det inte så konstigt, jubilaren är bra på att plocka fram det fina i folk och platser.

Hur som helst. På den lite skeva dansbanan står en dragspelare och spelar för glatta livet och vi tar oss en vals och en shottis medan vi väntar in alla gästerna. På den lilla dansbanan skulle Kalle-Hjularbo ha varit en flitig artist då på den tiden när den lilla byn inte var bortglömd. Det hela skulle ha varit perfekt om det inte var så att knotten invaderat stället och var fast beslutna om att få ha det för sig själv.

Nu började det bli spännande. Vi sa till varandra att här kan allt hända och det kommer förmodligen att hända. Det gjorde det. Bordsplaceringen var gjord men det fanns inte namn där man skulle sitta utan en aldeles personlig sak som knöt varje gäst till jubilaren. På min plats låg grundmaterialet till ett manus vi spelat första gången vi arbetade tillsammans. Av ljudbilden att döma hade han träffat många, det skrattades och kramades redan innan middagen! Ett bra betyg enligt mina mått mätt. För att gå ett steg längre hade S lagt ett personligt brev tillsammans med den personliga saken där han beskriver vad han tycker om hos varje gäst. En mycket rörande gest.

Innan förrätten kom in framförde S ett sångnummer. Det var en fri översättning och tolkning av "je ne regret rien". I den här versionen hette den "jag ångrar allt" otroligt symptomatiskt för denna person fylld med ironi men med ett visst allvar i framställningen av den lilla människan. Sen kom vi fram till presentationen av alla gäster. Det var för enkelt att gästerna skulle sköta den själva eller att han rakt upp och ner skulle namnge alla därifrån han stod för tillfället. S hade gjort en liten kortfilm där alla gästerna fanns omnämda. Eftersom vi alla känner jubilaren så la sig en slöja av blandad förväntan och skräck. Vad hade han nu hittat på om lilla mig?!

Filmen börjar i utdelningen av Oscarspriset där vår jubilar ska dela ut ett pris till bästa prestation. Men innan vinnaren presenteras så får vi se filmåret som gått. Det var en scen ur filmen DET där den lilla pojken pratar med clownen, en biljakt som jag inte kände igen (är nämligen inte jättebra på filmer med biljakter i), strandscenen ur Det sjunde inseglet och en nyinsatt nyhetssändning där det rapporteras om en tornado som svept över vår lilla stad. Med alla namnen avklarade hälsades vi än en gång välkomna till festen.

Såklart var det inte bara S som hade upptåg för sig också några av gästerna hade träffat rätt och framförde några nummer till födelsedagsbarnets ära. Jag känner mig på något sätt hedrad av att ha varit gäst på denna ytterst speciella fest. Grattis S, än en gång, och ja må du leva i hundra år av kärlek ska du leva i hundra år.