Den femte sanningen av Doris Lessing

Då har jag äntligen tagit mig igenom denna tegelsten som på intet sätt har likheter med någon annan tegelsten som jag läst. Denna bok är ingen tegelsten på det sättet att man bara orkar läsa en sida i taget och sedan lägga ner den och vila hjärnan för att reda ut alla bilder man fått till sig genom det ogenomträngliga språket. Den har heller inga likheter med de onödigt tjocka böcker a la Grottbjörnens folk där alla ord svischar förbi utan att egentligen ge läsaren annat än tidsfördriv och avkoppling av hjärncellerna, som jag i och för sig har respekt för. Detta är en tegelsten som fångar så mycket av den mänskliga drivkraften att definiera sig själv gentemot andra personer och situationer.

Vi får följa författaren Anna Wulf, eller egentligen hennes anteckningar, genom några år av hennes liv. I Den femte sanningen, eller The Golden Notebook som originaltiteln lyder, delar Anna upp sitt liv i fyra olika anteckningsböcker där hon sorterar olika slags tankar som löper parallellt. Hon har en för det nu som hon lever, en för sk objektiv sanning där hon samlar händelser utan känslomässig inblandning, en för idéer för vidare författarskap och en för de politiska delarna av Annas liv.

Relationer och politik är de mest framstående tematiska linjerna i denna roman. Relationer till människor runt henne och till hennes litterära gestalter växer fram under resans gång och vi får dyka ner i hennes tankar om detta. De politiska aspekterna handlar mest om att beskriva läget och grupperingarna som utvecklas under tidens gång. Det är som om hela romanen är en betraktelse av omvärlden och dess ofrånkomliga händelseförlopp.

Det jag gillar med denna roman är att man kan känna igen sig i Anna Wulfs känsla av alienation och ofullkomlighet, att man inte räcker till som människa hur man än gör. På något sätt finns det ändå en botten som ligger på lur och vill dra en neråt och människorna gör allt vad de förmår för att inte dras ned i mörkret.