Om man är ute och går i någon av de underbara parkerna som här är kan man lätt hamna i dagdrömmar och meditationer (som enligt en viss Rousseau inte alls är samma sak), förlora sig alldeles i tankar som förskönar verkligheten näst intill självbedrägeri. Det är som om man är mitt inne i en roman från sent 1800tal à la Zola eller Balzac. Man kan se paren sitta i gräset med en pic nic eller båten som man ror i på den spegelblanka sjön. Man kan tänka att jag förstår precis varför författare från mörka Sverige åkte hit för att skriva.
Min romantiska bild blir bara tjockare och tjockare, kletigare och kletigare, tillslut är den på bristningsgränsen. Då ser jag en farbror i 7oårs åldern sitta med händerna i knäet och blicken sänkt. c’est beau la vie Är inte livet ändå vackert när man sitta och meditera på en bänk i denna underbara park utan att… farbrorn tar upp sina händer ur knäet och skickar iväg sitt sms, reser sig, ringer till någon och skyndar iväg småspringande. Jag står kvar, befriad från mitt självbedrägeri, min frankrikeromantism och min själ. Ska man inte ens få se en gammal gubbe meditera på en bänk utan att bli påmind om verkligheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar