Bernard i Tours

Jag fattar inte varför man ska gå upp klockan sex en lördag när man inte ens gör det mitt i veckan! Ja, det var förra lördagen och vi skulle åka till Tours så okej då, det var väl ganska spännande då. Vi skulle åka med några tyskpersoner och min person sa att det var väldigt bra det för de vet alltid vad man ska göra och se på alla ställen. Det lät ju bra. Ner i kameraväskan och jag somnade nästan på en gång.

När jag vaknade så vaknade jag i himlen. Det var vad jag trodde för det doftade kaffe och såna där croissants och pain de chocolat smarr! Nu var jag absolut säker på att detta skulle bli en toppendag. Jag var på gång, glufsade i mig en kroasang och en pä dö chokola och kaffet var nere i ett svep. Nu då nu då nu då?!?! Personerna pratade och pratade. Fotograferade och pratade. Tittade på kartor och pratade. Jag hoppade upp och ner bland koppar och korgar på bordet. Men inget resultat. Dötråkigt. Jag somnade i en korg bredvid en halväten kroasang.

Äntligen! Jag vaknade med ett ryck när personerna började röra på sig. Wow, ut och se Tours! Regnet hängde i luften men det gjorde inget för här skulle fokraferas. Klick klick. Smile! Cheese! Fromage! Tyska personer vill posera i grupp och le sitt alldeles intränade superleende hela tiden och det tycker ju jag ä jättekul men min person hatar såna bilder. Tråkperson!

Vi gick lite och hittade en jättspännande marknad med allt du kan tänka dig. Blommer fleurs och gröna saker legumes och endel skrot också men det var inte lika roligt tyckte jag,

Sen kom problämet att vi skulle veta var vi skulle härnäst och det visade sig inte vara något större problem eftersom de där tyska personerna alltid visste var man skulle gå. Men det var ju förståss  ganska kul att titta på dem när de diskuterade. Inte fattade jag nånting men efter en kort minut var vi på väg någonstans.

Vi skulle gå och titta på katedralen, eller ja en av dem i alla fall. Det verkar krylla av katedraler å slott å grejer i det här knasiga landet och alla verkar se likadana ut så jag fattar inte varför man ska åka land och rike runt för att se nåt som man redan har sett förut men min person säger åt mig att vara tyst för jag fattar inte såntdär. Nä det verkar väl så. Men när vi lugnt och försiktigt knallade på där så helt plötsligt dök ett monster upp. Waaaaa! ylade jag och dök ner i den finska personens ryggsäck. Jag var helt säker på att det var mig han var ute efter. Personerna skrattade åt mig och sa att det bara var en staty och inget att vara rädd för. Men ni vet hur mycket jag litar på statyer… inte alls faktiskt så jag vågade inte gå fram och posera i grupp och le mitt alldeles intränade superleende fastän jag gillar det. Nix pix. Lura inte mig. Han kommer att äta upp mig, jag lovar!

Resten av gången fram till katedralen höll jag mig i väskan, men kikade upp ibland. Men men jag visste att det var en mycket bra strategi att vara i en ryggsäck för vips: Grrrr! I ingången till katedralen satt ett litet men jättehämskt monster och stirrade stint på mig. Gå in, gå in, sluta fokrafera han kommer att bita mig i benen, vrålade jag i örat på min person men hon bara flinade. Då skreka jag lika högt i den finska personens öra och hon var minsann snällare för vi gick genast in och puh. Vi är inne.

Nu kan jag le mitt alldeles intränade leende och känna mig nöjd. Men vänta lite. Det är inte sådär tyst i den här katedralen som i de andra. Det är nåt som låter, som surrar. Det lät som en stor mygga eller nåt sånt. Jag smög omkring bland stolarna och kröp längs de röda mattorna och där bakom en pelare såg jag källan till surret. En dammsugare haha. Ja det är klart, man måste ju dammsuga i katedraler också förståss.

Nu spöregnade det. Brrr eller nä förresten, inte brrr för det är inte kallt när det regnar här. Ytterst underligt. Men så är det i alla fulla fall. Vi bestämde, eller de tyska personerna hade redan bestämt, att vi skulle gå till ett vinmuseum. Finemummang! Det passade mig utmärkt. Men det visade sig att museet var ett knasmuseum. Det fanns tunnor att sitta på, kläder och fjantiga hattar i ett fönster, lite bilder och fåniga karaffer. Jag fattade ingenting och blev uttråkad nästan på en gång. Men tunnan var lite kulig att sitta på så jag satt där och sjöng Bellmans epistlar för full hals medan personerna gick omkring och hmmade och läste i nåt papper.

Det var dags för museum nummer två: Musée des Beaux Arts. Det lät ju fint. Skulle visst vara nån slags kändis från tyskland där. Ernst hette han visst Max tror jag också. Max Ernst, ja så var det nog. Min person och en av de tyska personerna gick dit, de andra åkte hem. Men det var väl tur att jag stannade kvar. Inte för att jag var alldeles till mig för den där kändisen, som min person var, men utanför fanns det ett helt underbart träd som jag kunde ligga i! Jag älskar träd!