Il pleut, jag har frågat mig själv varför alla artister som sjunger fransk chanson sjunger om att det regnar. Framförallt varför det regnar i Nantes. Nu vet jag varför. När det regnar här så regnar det. Den som tyckte att jag var löjlig som tog med mig stövlarna hit räcker upp en hand!… och skäms för jag har aldrig haft en sån nytta av mina fina stövlar som jag haft under denna vecka. Jag fattar inte hur man klarar sig utan.
Hursomhelst så kryssade jag mellan paraplyerna på gatan. Aktade mig noga för att inte få ögonen utstuckna eller håret avslitet av dessa dödliga vapen. Var ganska lycklig trots hällregnet. Hoppade in på ett boulangerie och köpte mig en croque tomate och en stor kaffe och sjönk ner i en stol. Famlade efter min lilla skrivbok. Men jag hittade den inte. Jag hade glömt min skrivbok! Hur kunde jag vara så dum!? Jag drack mitt kaffe och stirrade ut genom fönstret på en karusell som ställts upp på torget. Det är en retrokarusell med hästar och gungor och sånt på. Varför? tänker jag och förstår inte hur man ska kunna åka den när det bara hällregnar hela tiden. Då dimper en lysande idé upp i mitt huvud. Jag ska köpa en ny anteckningsbok.
Jag ramlade in i en av de många bokaffärerna och gick omsorgsfullt genom hyllan med små skrivböcker. För dyr, för billig, ränder i, rutor i, för prinsessig, för bilig, för skrikig, för svart, för tjock, för… den här ska jag ha. Grön av märket Moleskin. Två tunna böcker i perfekt storlek för en liten väska. Då så.
Jag går över till pennorna. För dyr, för billig, för blå, för röd, för prinsessig, för bilig, för skrikig, för tunn, för tjock, för… den här ska jag ha. En svart gelépenna G-1 Grip. Då så.
Jag plaskade ner till biblioteket T för där skulle jag möta Proust. Eller nja, i alla fall en av hans texter. (Själva Proust är ju liksom lite död.) Det var dags för månadens recitation. Jag pillade upp plasten på mina nya skrivböcker. Öppnar en av dem och läser till min förvåning och, måste jag erkänna, förnöjsamhet: “Den legendariska anteckningsboken flitigt använd av artister som Oscar Wilde, Picasso, Ernest Hemmingway…” Jodu, det är till att ha smak, tänker jag ett ögonblick men kastar genast bort den tanken. Den var löjlig och hade inget syfte annat än att rättfärdiga de fem euro som de kostade…
Biblioteket är till min förvåning fullt med folk. Det är lördag, kvart över tre på eftermiddagen. Jag sätter mig, nä där fick jag inte plats. Där då? Nä. Jaha. Jag går omkring längs hyllorna med alla böcker på det främmande språket, läser en titel här och där. Plockar ut en bok och försöker läsa lite. Byter till en bok med fler bilder. Ser en ledig stol och sätter mig. Men då är det dags att gå in till Proust, ja inte till Proust men… äch.
Samma uppläsare som sist. Kolsvart hår, vit skjorta, svarta byxor och skor. Det klingar i glaset, han lägger upp en sten och läser. En timme ur l’ombre des jeunes filles en fleurs. Jag lyssnar. Jag ler. Det gör inget att inte Proust är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar