Ja, jag vet att jag inte skrivit klart om Paris men det kommer det kommer! Men vet ni vet ni vet ni vad som har hänt!??! Jag har fått en flickvän, Bianca och hon ska faktiskt följa med mig till Sverige! Ha!
Hoppas att ni är snälla mot henne när vi kommer! För nu är vi snart påväg! Jag tror att vi sover här i resväskan inatt… *grodhoppar och kväker ikapp*
Jag tittar på alla mina papper som ligger i drivor runt mig och suckar lite försiktigt. Bokstäverna stirrar på mig, de byter plats med varandra och skrattar.
- Kom igen, va trodde du? Vi är inte banala. Vi är inte logiska. Hur trodde du att du skulle kunna lära dig att tolka oss? Nä, tänker jag till svar, det var väl visst fel. Hur kunde jag tro nåt så dumt?!
- Men, säger ett välbekant ord på ett av papprena, du kan ju mig!
- Jo, det förståss.
- Lyssna inte på de andra. De bara retas med dig. De är från medeltiden, den frraaaannnssskkaaaa medeltiden, och tror att de kan allt. De har ställt till det för folk i flera hundra år nu och har lite hybris över det. Men du vet väl vad konsekvensen av hybris är?
- Ehh… Jaaa, Zeus kan komma att bli arg, svarar jag med en viss ton av ironi i rösten.
- Just det, säger ordet. Strunta i elakingarna en stund. De kommer att sakna dig imorrn och då är de snällare.
Jag gör som det snälla ordet som jag kan säger. Jag tittar på Trolltyg, läser glöggrecept, äter Speculoos (som kan med lite fantasi likna pepparkakor), funderar på om jag ska gå och värma mitt rödvin och förvandla det till glögg (fast jag har förståss inget portvin, kryddor eller socker), jag låtsas att mitt element är en kamin, försöker att inte titta ut genom fönstret och se att gräset är grönt och tittar på Lindes helt galna men mycket ambitiösa adventskalender på nätet. Jag tror minsann att det är dags att åka hem en stund.
IIIIiiiiiiiiii. Jag ser jag ser jag ser EIFFELTORNET! Haha! På långt håll men dit ska vi. Ända dit fram, genom alla personhusen och gatorna. Och chaffisen säger att vi ska få åka båååååt! Det har jag aldrig gjort så jag bara lääääännngggtttaarrr! Personerna bakom 
Snabbt går det. Jag får hänga med i benet. Vi knallar ombord på båten och jag parkerar mig i fönstret. Hej Paris! Nu ska vi tufftuffa runt på Sän och kolla in broar och muséer och annat finfint!
Och vet ni?! Min person är så gammal så hon ber
Ja det var spännande att åka där på vattnet och titta på alla stora hus och broar och grejer. Gajden babblade på fransiska, engliska, spaniska och italiensiska men svenska kunde hon minsann inte! Men det kan jag sörruuuuuaaaaaaaaa *bump* oj då, trillade visst ner litegrann på golvet… men men men ska vi gå av redan?!?!
Nu bär det visst av till Montemartre!
Fortsättning följer… à suivre…
*gäsp* Om tyskpersonerna går upp ti
När jag vaknar är det kaos i bussen. Jag fattar ingenting. Vadnu nä vänta är vi framme?! Nix pix det är kaffe på gång. Ja, jag vill ha! Mmm. Kaffe med mjölk och en croasang. Vi hittar dessutom en helt hysterisk gran! Kolla! Det är det första julpynt som jag har sett och den är verkligen ett julpynt av höga mått. Jag vill klättra men min person hinner få tag i mitt ben innan jag hinner svinga mig i glittret. Tråkpåk. 
Vanligtvis brukar jag inte berätta om mina fester men nu känner jag att jag behöver göra det för nu har jag minsann ätit Raclette!
M fyller år och ska dessutom lämna Angers för LaRochelle… det är tråkigt för mig eftersom hon varit min närmsta här under den här hösten. Alltid är det någon som lämnar en eller så är det någon som man lämnar. Men ingen resa utan fest! M bjöd således på Raclettes.
Raclettes är potatis, ost (såklart), kött av typen skinka och korv, och lite grönsaker. Låter kanske inte så spännande men det var riktigt gott. Det är visst en fransk specialitet som man gör ofta härikring vintertid. Ordet raclette är egentligen de små spadarna som man har för att skrapa ur osten ur de små skålarna med. För att göra raclettes ska man värma osten i en mojäng:
Ja ni kanske ser, typ en grill eller nåt. Sen skalar man och hackar den varma potatisen och så en köttskiva och lite grönsaker. Blanda och häll över den smälta osten. Fix trix ät!
Man ska väl ha vin till maten? Jajjemen, vitt ska det vara och lokalt! Denna kväll från Layon. Merci pour une soirée parfait et à Bientôt cherie! (och nu vet jag att jag i alla fal inte ska bli matskribent! hihi)
Il pleut, jag har frågat mig själv varför alla artister som sjunger fransk chanson sjunger om att det regnar. Framförallt varför det regnar i Nantes. Nu vet jag varför. När det regnar här så regnar det. Den som tyckte att jag var löjlig som tog med mig stövlarna hit räcker upp en hand!… och skäms för jag har aldrig haft en sån nytta av mina fina stövlar som jag haft under denna vecka. Jag fattar inte hur man klarar sig utan.
Hursomhelst så kryssade jag mellan paraplyerna på gatan. Aktade mig noga för att inte få ögonen utstuckna eller håret avslitet av dessa dödliga vapen. Var ganska lycklig trots hällregnet. Hoppade in på ett boulangerie och köpte mig en croque tomate och en stor kaffe och sjönk ner i en stol. Famlade efter min lilla skrivbok. Men jag hittade den inte. Jag hade glömt min skrivbok! Hur kunde jag vara så dum!? Jag drack mitt kaffe och stirrade ut genom fönstret på en karusell som ställts upp på torget. Det är en retrokarusell med hästar och gungor och sånt på. Varför? tänker jag och förstår inte hur man ska kunna åka den när det bara hällregnar hela tiden. Då dimper en lysande idé upp i mitt huvud. Jag ska köpa en ny anteckningsbok.
Jag ramlade in i en av de många bokaffärerna och gick omsorgsfullt genom hyllan med små skrivböcker. För dyr, för billig, ränder i, rutor i, för prinsessig, för bilig, för skrikig, för svart, för tjock, för… den här ska jag ha. Grön av märket Moleskin. Två tunna böcker i perfekt storlek för en liten väska. Då så.
Jag går över till pennorna. För dyr, för billig, för blå, för röd, för prinsessig, för bilig, för skrikig, för tunn, för tjock, för… den här ska jag ha. En svart gelépenna G-1 Grip. Då så.
Jag plaskade ner till biblioteket T för där skulle jag möta Proust. Eller nja, i alla fall en av hans texter. (Själva Proust är ju liksom lite död.) Det var dags för månadens recitation. Jag pillade upp plasten på mina nya skrivböcker. Öppnar en av dem och läser till min förvåning och, måste jag erkänna, förnöjsamhet: “Den legendariska anteckningsboken flitigt använd av artister som Oscar Wilde, Picasso, Ernest Hemmingway…” Jodu, det är till att ha smak, tänker jag ett ögonblick men kastar genast bort den tanken. Den var löjlig och hade inget syfte annat än att rättfärdiga de fem euro som de kostade…
Biblioteket är till min förvåning fullt med folk. Det är lördag, kvart över tre på eftermiddagen. Jag sätter mig, nä där fick jag inte plats. Där då? Nä. Jaha. Jag går omkring längs hyllorna med alla böcker på det främmande språket, läser en titel här och där. Plockar ut en bok och försöker läsa lite. Byter till en bok med fler bilder. Ser en ledig stol och sätter mig. Men då är det dags att gå in till Proust, ja inte till Proust men… äch.
Samma uppläsare som sist. Kolsvart hår, vit skjorta, svarta byxor och skor. Det klingar i glaset, han lägger upp en sten och läser. En timme ur l’ombre des jeunes filles en fleurs. Jag lyssnar. Jag ler. Det gör inget att inte Proust är här.
Hurra! Idag har varit den absolut mest spännande dag som jag nånsin har varit med om. Kasta slotten i sjön och skicka elefanterna till Afrika, ja eller Indien om de hellre vill det, för nu har jag varit à la fac, ja det heter det att gå till Universitetet. Jag har varit i skolan helt enkelt men gissa om det var spännande!
Fas 1. Väntan
*dumderidum* Så häftigt det kan vara att stå såhär i en mintgrön korridor och vänta på första lektionen. Det kindpussas (uläääää) lite här 
Fas 2. Klass
Å vad jag njöt av alltihopa i åtminstone fem minuter. Jag förstod 
Fas 3. Rast
Jag står på golvet och tittar upp. Marion, min person, Maxim och Anthony diskuterar något. Jag hör 
Upprepning av fas 2. Klass
Samma visa som när vi gick ut ut klassrummet. In genom dörren, möt hundra personer som 
Upprepning av fas 3. Rast
Diskussion igen men nu går min person och Marion åt ett håll och les garçons åt ett annat. Det är många som går samma väg som vi, nästan som en hel flod av folk. Men säg då var skaaaa vi? RU. RU? ja RU. Knasiga personer, kan de inte säga så man förstår? Jahaaaa, Restaurant Universitaire. Massa folk, kö, mat, äta sallad först, sen pizza med massa konstiga ostar på, efterrätt!!! Mmmmm. Sen ut igen. Det gick så himla fort att jag knappt hann blinka och ännu mindre ta kort.
Upprepning av fas 2 (igen). Klass
Ni börjar fatta va. Ja jag var uttråkad och det var Marion också. 
Nä nu orkar jag inte mer. Dagen var såå lång för det som hände nu var TRE klasser i RAD. Nä jag la mig ner i väskan och sov. Det här var ju fjantigt. Jag var nog lite sur tror jag för Marion sa till mig att hon slutar nu och det vill jag inte alls för jag gillade ju henne. Men man kan ju hälsa på henne i La Rochelle! Jag ska bara övertyga min person att det är JÄTTEBILLIGT att åka dit… vi ses snart. När nästa äventyr väntar! Mossa mossa på er!
Om man är ute och går i någon av de underbara parkerna som här är kan man lätt hamna i dagdrömmar och meditationer (som enligt en viss Rousseau inte alls är samma sak), förlora sig alldeles i tankar som förskönar verkligheten näst intill självbedrägeri. Det är som om man är mitt inne i en roman från sent 1800tal à la Zola eller Balzac. Man kan se paren sitta i gräset med en pic nic eller båten som man ror i på den spegelblanka sjön. Man kan tänka att jag förstår precis varför författare från mörka Sverige åkte hit för att skriva.
Min romantiska bild blir bara tjockare och tjockare, kletigare och kletigare, tillslut är den på bristningsgränsen. Då ser jag en farbror i 7oårs åldern sitta med händerna i knäet och blicken sänkt. c’est beau la vie Är inte livet ändå vackert när man sitta och meditera på en bänk i denna underbara park utan att… farbrorn tar upp sina händer ur knäet och skickar iväg sitt sms, reser sig, ringer till någon och skyndar iväg småspringande. Jag står kvar, befriad från mitt självbedrägeri, min frankrikeromantism och min själ. Ska man inte ens få se en gammal gubbe meditera på en bänk utan att bli påmind om verkligheten?
Att åka med de tyska personerna någonstans betyder att gå upp i ottan, eller tidigare, för att ta tåget nånstans. I lördags hände det igen. Vi skulle på slottsjakt! Alltså inte jakt med såndär läskig bössa som man har i Sveriges skogar, nääää, med minibuss!
*Gäsp* 06.00, men det är ju lööördag, kväkte jag lite försiktigt. Du kan sova när du blir gammal sa min person men jag såg allt att hon var lika trött som jag, men jag sa inget. Ner i väskan och ut genom dörren, ner för trapporna, ut genom dörren, vinka godmorgon till concieren, en person som sitter där och glor hela dagarna och hela nätterna för att han ska kunna öppna dörrarna när nån kommer. De verkar inte ha kommit på att man kan öppna dörrarna själv.
Ho ho, bussen var tom så när som på min person, den finska 
Chaffisen var en fransk yvig bondperson
Jag tänkte såhär käraste läsare att jag bryter här. Jag tänker inte berätta varje steg jag tog den här dagen för jag har en bättre idé! Ni ska få hjälpa mig att välja vilket slott jag ska köpa! För vet ni vet ni?! Det är ingen som boooor i slotten! Visst är det knasigt! därför har jag bestämt mig, utan att säga nåt till min person, att jag ska köpa ett av dem. Bra va?! Okej jag har några måttstockar för att mäta bragiheten i slotten. För att underlätta så är det tre stycken: sängar, torn och extrabrasaker. Vi börjar med sängarna:
I Chenonceau fanns det måånga sängar! Och jag hittade en som matchade mig. Det var bra det. Här är de:
Många va? Ja jag gillade den första bäst men den sista hade läskigast historia. Hon som sov i den hade mördat assasiné sin älskare, kungen av Frankrike för att hon var avundsjuk! Dåligt omdöme hade han iaf Kungen. hihi. Den näst sista hade bra svikt och så kunde man hänga och slänga i gardinerna.
Kriterie nummer två: torn. Endast två torn i detta slott:
Men det kanske räcker jag vet inte. Plus med detta slottet var:
Träggorrd!
Dags för nästa steg Amboise. De är inte alls lika för det förra slottet var ett festarslott där det bodd
Fast jag tycker nog att den funkar. Bra svikt och tofsar att dingla i. Och förresten behöver jag ju bara en för såå stor är jag ju inte…
När vi kommer till tornen däremot, jag håller grodmun och visar bara:
Tjohooo, de ville aldrig ta slut alla torn! Jag älskar torn! Speciellt när de är så olika! Ett att drömma i, ett att stå i givakt i, ett att smyga på fienden i, ett att rida skramlandes som en riddare i, ett att skrämmas i och ett att skriva i. Perfekt!
Men vi har ju en kategori kvar förståss, extrabrasaker. Här fanns det en tydlig extrabrasak:
Nu mina vänner är det bara att välja. Min lilla grodhjärna är alldeles överhettad av allt tänkande… Ska jag ha ett slott att ha fester och hoppa i sängar eller ett slott att var manlig i med många torn?
Nu ligger tre nya projekt ute på www.elineng.com! Ett litet tips: kolla under Nyheter, man kan köpa Elins smycken. Det är bara att skicka ett litet mejl till henne. Mejladressen finns under Kontakter. God tur!
Vaknar av att alarmet på telefonen inte ringer längre… jaha, då var jag sen igen då. Sen men inte försenad som vanligt. Kastar ett öga ut genom fönstret. Trädet har inga löv, det är grått och ljuset en aning skarpt. Det betyder varma kläder för mig. det betyder kring noll eller straxt under.
På med ylleklänningen och jag tänker att äntligen får jag ha den här fina fina, vilken tur att det är lite kallare nu. Jag kunde ha tänkt på att den kallaste månaden här är februari. Sen kunde jag också ha tänkt på att det inte blir så mycket lägre än noll här. Men inget av detta passerade min lilla hjärna så jag satte på mig min ylletröja också, med renarna på. Gu va jag kände mig nöjd. Lämnade dock mössan och vantarna för så kallt är det nog inte.
Det var det inte nej. Efter bara några meter behöver jag lossa lite på halsduken. Det var visst inte nollgradigt, det var visst +12… och när jag lyfter blicken minns jag att det visst bara är mitt träd som har tappat alla löv, de andra har sina kvar mer eller mindre gröna. Sen var det det där med skorna, jag skulle ha tagit stövlarna istället för kängorna med ludd…
Men jag känner mig ändå lite exotisk när jag kommer där med min yllemundering. Och faktiskt så är det kallt om än inte minus så rått och fuktigt kallt så det gör inget att jag är överklädd. Jag behåller mina renar på.
Jag har just tackat nej, för hundrafemtionde gången känns det som, till att prendre un verre alltså att gå på krogen… Jag vet inte vad som håller på att hända men jag känner uppriktigt att jag hellre umgås med Sartre och Saussure än går på en Spansk Afton nere på stan! Ha en trevlig kväll, det ska jag ha.
Om du av någon anledning är säker på dig själv. Om du vet vad du vill och vart du ska. Om du dessutom tror att du har ett tålamod som inte går att jämföras med andras och att du tycker om alla slags människor oavsett vad de säger eller gör. Bli utbytesstudent i något mer eller mindre mystiskt land.
Om du av någon anledning tvivlar hårt på din kapacitet. Om du inte alls vet vad du vill och vart du ska. Om du dessutom har extremt lågt tålamod och att du tycker att alla som inte är som du är idioter. Bli utbytesstudent i något mer eller mindre mystiskt land.
Om du hamnar någonstans mitt emellan. Bli utbytesstudent i något mer eller mindre mystiskt land.
Hybris är ett vanligt tema inom litteraturen och nu börjar jag inse varför. Det är ett mycket intressant fenomen som börjar med pompa och ståt men fyrverkerierna avtar sakta, människor lämnar scenen, ljusen brinner ut och lokalen blir tom och mörk. I den grekiska mytologin är straffet hårt mot människor med hybris, d.v.s. människor som tror sig vara jämställda med gudarna.
Om du möter en människa med hybris, gör då ett experiment. Strö lite, om så bara en gnutta, ödmjukhet i den sovandes ögon. Säg ett vänligt ord. Le mot henne när hon kastar eld och hon ska explodera till stoft och aska. Hon ska vrida sig av vrede och skrika ut sin frustration. Hon ska fly in i sin grotta och ska inte komma ut förrän vid gryningen. Då som en annan varelse, med en glimt i ögat och äkta vänlighet ska komma ur bröstet.
Eller så händer ingenting. Människan skakar av sig stoftet och leendet, biter ihop käkarna och fortsätter att utmana gudarna. Fast det slutet finner du aldrig i litteraturen, bara utanför.
Asså förra lördan var det dags igen. Vi skulle ut och tåga. Först var jag rädd för att jag skulle upp i ottan men min person lugnade mig med att det bara var hon och den där finska personen som skulle åka och då blev det inte så tidigt. Bra. Men vad skulle vi se som vi inte redan hade sett? Jo en elefant! En riktig?! Finns det elefanter i Nantes!?!?!?! Jo det fanns det sa min person men det där med riktig skulle visa sig vara nästan sant. Det beror förståss på vad man menar med riktig…
Alltså de där två, de är rätt flummiga, eller åtminstone den där finska personen. Tre minuter innan tåget ska gå så står de vid biljettautomaten och då känner den där finska personen att hon bara var tvungen att berätta något jätteviktigt! Slutar att köpa biljetten och pratar och pratar. Jag hoppar inuti kameraväskan och skriker köp, köp, tåget går! som tur är slutför min person köpet medan finskpersonen babblar och vi hann till tåget.
Vilken tågresa! Jag har aldrig sett så många chateaux på så kort tid. Hundra minst! Jag ville hoppa av tåget 
Vi klev i alla fall av i Nantes och steg praktiskt taget in i en park direkt från tåget! Jättefint var det. Med många fåglar, åt alla håll. Uppe och nere, kurrandes, skränande, kväkande. Och så massor med träd! Jag var glad trots att det regnade lite. Titta bara på dehär knasiga änderna! Hittar ni såna i L-sjön så är ni duktiga!
Vi gick och gick och regnet öste ner. På vägen in till centrum centre ville stannade vi och tog kort på en katedral. Varför? Vi har ju sett huuuundra sen vi kom hit. Men det verkar som om 
In i och ut ur olika butiker. Jag som trodde att vi skulle titta på en elefant… men det skulle fikas och provas skor och klättra på stegar i bokhandlar libraries och så ätas igen. Men så tillslut sa min person till den finska personen att nu var det dags för elefanten. Jippiiii!
Det var skyltar till elefanten överallt! Spänningen steg trots regnet och snart i horizonten ser vi en veritabel kö in i ett jätteknasigt hus. Skulle elefanten vara här. Det var ju ett museum för 
Om ni tittar riktigt noga så kan ni se att jag också är med på bilden. Ser ni hur liiiiten jag är! Huu. Det var nästan lite läskigt! Och den tutade också. Och sprutade vatten på oss! Vi var tvugna att ta skydd i buskarna. Och jag måste säga att jag var lite rädd. Jag klamrade mig fast vid min person och hoppades innerligt att elefanter inte äter små grodor. Min person lugnade mig och sa att det bara var en maskin. Men jag trodde henne inte. det var säkert en riktig elefant som bara låtsades att vara en maskig men egentligen var det en muterad alienelefant som bara ville äta små grodor som heter Bernard! Jag är helt säker! Men personerna bara fnissade och fotograferade. Puh. Nu gick vi. Mina små grodben skakade länge efter den upplevelsen.
Vi slappnade av med ytterligare några skobutiker innan det var dags för sista anhalten: le chateau. Alla städer av rang ska inte bara ha en katedral utan också ett prinsessslott. Jag hittade direkt den platsen jag ville gå till! Ett hemligt rum längst upp i tornet men personerna ville inte gå in. Det började bli mörkt och förresten så var de blöta om fötterna. Jag undrar vem det är som gnäller nu då sa jag lite uppnosigt. Men jag måste ju erkänna att jag var ganska trött jag också…
På tåget hem hann det bli mörkt. Det var mysigt och jag satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Det gick inte så bra men jag kunde ju smygtitta på alla i tågvagnen samtidigt…
Jag fattar inte varför man ska gå upp klockan sex en lördag när man inte ens gör det mitt i veckan! Ja, det var förra lördagen och vi skulle åka till Tours så okej då, det var väl ganska spännande då. Vi skulle åka med några tyskpersoner och min person sa att det var väldigt bra det för de vet alltid vad man ska göra och se på alla ställen. Det lät ju bra. Ner i kameraväskan och jag somnade nästan på en gång.
Äntligen! Jag vaknade med ett ryck när personerna började röra på sig. Wow, ut och se Tours! Regnet hängde i luften men det gjorde inget för här skulle fokraferas. Klick klick. Smile! Cheese! Fromage! Tyska personer vill posera i grupp och le sitt alldeles intränade superleende hela tiden och det tycker ju jag ä jättekul men min person hatar såna bilder. Tråkperson!
Vi gick lite och hittade en jättspännande marknad med allt du kan tänka dig. Blommer fleurs och gröna saker legumes och endel skrot också men det var inte lika roligt tyckte jag,
Sen kom problämet att vi skulle veta var vi skulle härnäst och det visade sig inte vara något större problem efterso
Vi skulle gå och titta på katedralen, eller ja en av dem i alla fall. Det verkar krylla av katedraler å slott å grejer i det här knasiga landet och alla verkar se likadana ut så jag fattar inte varför man ska åka land och rike runt för att se nåt som man redan har sett förut men min person säger åt mig att vara tyst för jag fattar inte såntdär. Nä det verkar väl så. Men när vi lugnt och försiktigt knallade på där så helt 
Resten av gången fram till katedralen höll jag mig i väskan, men kikade upp ibland. Men men jag visste att det var en mycket bra
Nu kan jag le mitt alldeles intränade leende och känna mig nöjd. 
Nu spöregnade det. Brrr eller nä förresten, inte brrr för det är inte kallt när det regnar här. Ytterst underligt. Men så är det i alla fulla fall. Vi bestämde, eller de tyska personerna hade redan bestämt, att vi skulle gå till ett vinmuseum. Finemummang! Det passade mig utmärkt. Men det visade sig att museet var ett knasmuseum. Det fanns tunnor att sitta på, kläder och fjantiga hattar i ett fönster, lite bilder och fåniga karaffer. Jag fattade ingenting och blev uttråkad nästan på en gång. Men tunnan var lite kulig att sitta på så jag satt där och sjöng Bellmans epistlar för full hals medan personerna gick omkring och hmmade och läste i nåt papper.
Det var dags för museum nummer två: Musée des Beaux Arts. Det lät ju fint. Skulle visst vara nån slags kändis från tyskland där. Ernst hette han visst Max tror jag också. Max Ernst, ja så var det nog. Min person och en av de tyska personerna gick dit, de andra åkte hem. Men det var väl tur att jag stannade kvar. Inte för att jag var alldeles till mig för den där kändisen, som min person var, men utanför fanns det ett helt underbart träd som jag kunde ligga i! Jag älskar träd!
