Vanor och ovanor

Man märker att man varit ett tag på samma ställe när man börjar upptäcka vanor och ovanor, hos sig själv liksom hos andra. Jag har några lite lustiga sådana som jag vill förmedla till er mina eventuella läsare.

Personlighet nummer 1 har för ovana, eller vana om man så vill, att känna efter om hon låst dörren. Det är förvisso bra men personen i fråga har ett system för detta som tar ungefär en till en och en halv minut och när man börjat höra detta system är det nästintill omöjligt att inte lägga märke till det. Det handlar alltså om en av mina grannar… som är tyska och inte kan läsa detta. Ja det är lite baktaleri kanske men i alla fall är systemet som följer:

1. Lås med nyckeln två varv och försök ett tredje fast du redan vet att det inte går.

2. Tryck ner handtaget två gånger, dra dörren fram och tillbaka tre gånger i långsamma rörelser.

3. Upprepa detta tre gånger.

4. Ta upp alla väskor som ska följa med ut och gå halva korridoren.

5. Gå tillbaks och upprepa punkt 2 och 3.

6. Avlägsna dig mot det mål du planerat.

Varje morgon kl 07.45 och under helgerna oftare, när personen ska gå en runda i parken, upprepas denna procedur. Det kanske tycks vara lite småsint av mig att lägga märke till småsaker som dessa kan man tycka. Och kanske ler jag mer än irriterar mig på detta underliga beteende men är det inte intressant?!

Personlighet nummer 2 har för vana att skarva alla sina historier in absurdum. (En intressant detalj i detta är att personen är från England… känns skarvandet igen L?) Redan första dagen förstod jag att allt denna person sa inte var riktigt sant men visste inte i vilken grad. I helgen kom måttet på graden: I torsdags mötte jag och M personlighet nummer två utanför biblioteket. Hon var upp över öronen överlycklig för hennes stjärnkock till pojkvän(eller praktiskt taget äkta make)skulle dyka upp när som helst! Hon hade inte sovit en blund på hela natten trots att hon tagit “lots of” sömnpiller. Vi nickade och höll med och glädjes. Marion frågade hur länge han skulle vara här och svaret löd: en vecka ungefär. Är vi överens om att en vecka är sju dagar? Alla är med på det? Okej. Dagen därpå står jag på busshållplatsen och talar med L som säger att personlighet nummer 2 undrar om vi vill följa med och ta ett glas lite senare. Min spontana reaktion blir således: Men, är inte pojkvännen här? Svar: Han åkte hem i morse…

Antingen är det jag som är korkad eller så är det ganska underligt att säga att pojkvännen ska vara här nästan en vecka när han i själva verket är här nästan ett dygn. Men sanning och verklighet är något ytterst relativt och jag kan möjligtvis ha fel i denna fråga.

Personlighet nummer 3 har för vana att varannan timme gå och värma en kopp te i microvågsugnen, lämna dörren till rummet öppen och dessutom traska omkring barfota överallt. Så gör man inte här! Bohem! Sen går hon tillbaks och sätter näsan i böckerna. De få gånger hon lämnar rummet, för att handla mat, för att gå till universitetet eller gå på någon underlig konsert har hon en larvig groda med sig. Ja det finns folk till allt.