Det är rätt poppis att “hitta sig själv”. Man ska gå självhjälpskurser och meditera. Man ska söka med ljus och lykta efter jaget som eventuellt finns där någonstans men som man alltid av någon anledning alltid har förnekat och gömt undan. Det går för det mesta ut på att finna det som är jag. Jag skulle vilja till detta skjuta till att det går lika bra att finna det som inte är jaget. Att genom en antites bekräfta tesen, eller enklare att genom att se vad man inte är bekräfta vad man är.
Men om antitesen består av det som man alltid har trott att man är då? Ja då är det väl bra då. Då har man kanske kommit ett steg närmare sitt riktiga jag vad det nu är. Tesen skulle då bestå av det som man inte trott att man var men som man nu tydligen är. Syntesen måste väl ändå bli det som blir kvar efter allt, som en vän så fint uttryckte det, navelluddskåderi. Jag tror att jaget gillar att vara en dynamisk syntes. Det låter ganska fint men lite svårt. Men så är det ganska fint men lite svårt att vara ett jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar