Brev

Jag förstår inte varför vi har slutat skicka brev till varandra. Brev är ju helt fantastiska. När ett brev dimper ner i brevlådan, eller i mitt fall brevfacket, kan man ju knappt bärga sig.

Bonsoir madame, Je pense qu’il y a une lettre pour moi. 228. Merci beaucoup! Och trots att jag är på väg till bussen för att åka in till stan så sliter jag upp det och läser så snabbt jag kan igenom det, gråter en skvätt och ler. Lägger ner allt innehåll i brevet igen, för det fina med riktiga brev är att de kan innehålla mer än bara text… Tar upp allt igen och bläddrar och känner, tittar och läser om några partier, vänder och vrider, tänker.

När en bekant kommer och sätter sig bredvid ler jag stort och visar, titta! Han förstår förståss ingenting av texten, men bilderna förstår han och ler lika stort som jag. Det är min stjärnfamilj, förklarar jag och han ser en aning oförstående ut men säger super bien när jag förklarat en gång till. Nu sitter alltihop på väggen och jag kan titta på breven och bilderna så mycket jag orkar, läsa breven om och om igen tills de rasar sönder. Sen kan man spara dem i en fin ask.

Riktiga brev är super bien och parfait!