Utanför mitt Parisiska fönster

 

Var inte oroliga. Jag gör det jag ska men jag har bara bytit plats lite grann. Just nu är jag i den stora staden. Bor hos E i ett ganska stort studentrum. Bilderna ni ser är just utanför mitt, alternativt Es, fönster. Inte helt oinspirerande om man så säger.

Allt är så stort. Det tar lång tid att ta sig till metron. Väl där tar det lång tid att ta sig från den ena punkten till den andra. Det tar lång tid att hitta det man ska ha för man hittar ju ingenstans. Det tar lång tid att leta upp den platsen man ska sitta på för den ligger några kvarter bort. Sen tar det lång tid att ta sig tillbaks. Men det gör inget. Det är ganska trevligt ändå.

Trots de stora och generösa tidshålen/ta-sig-till-nästa-plats-hålen så har jag hunnit med: pique nique i en park, jazzkonsert i en annan park, Jardin floral påhittigt nog, sen apertif och middag i gränderna vid Bastille, besök på Bibliothèque National och lunch i Montemarte. Jag tycker att det är bra jobbat på fyra dagar.

Men sorry hörrni, jag har inte besökt några Monalisor eller Eiffeltorn, det får ni göra själva när ni kommer.

Falsk marknadsföring

Under hösten så sa alla fransisar att det regnar mest i mars för nu på hösten är det inte så mycket regn. Verkligheten visar att oktober, november och december regnade det näst intill konstant med några få undantag.

Under våren är det årets regnigaste period. Rien à ajouter.

När jag meddelade att jag skulle vara här under sommaren så skakade man på huvet och sa att det var en dålig idé för under juli är det så varmt här så att det knappt går att vara här.

Nu undrar jag. VAR ÄR VÄRMEN??? Jo, jag vet, i SVERIGE!!! eller i alla fall mer än här. För här är den inte. Termometern toppar 25 här. Det tycker inte jag är värme. De första dagarna tillbaks i dalen visade den 33-35. Då kan vi börja prata om värme. Nu är det ju sverigefjant. Man måste ju ha kläder på sig när man går ut. Ja alltså det kanske man ska jämt men man måste ha långbyxor nästan.

Nä, nu får man allt ta och skärpa sig här borta. Ingen mer falsk marknadsföring tack. Och hit med solen!

Tidsproblem

Här sitter jag och ska skriva. Det är meningen så. Ja, alltså på min uppsats. Skriver gör jag ju nu men det där viktiga, som har ett inlämningsdatum, det går inte. Därför blir det nu en liten reflektion över tid, i väntan på så att säga.

Tid är något otroligt ondskefullt. Tid fungerar tvärt emot vad man vill. Alltid. När allt går bra - man jobbar bra, träffar någon man vill umgås länge med eller har så kul att man aldrig vill sluta – då rinner tiden iväg som vatten ur en sil. Men när det går dåligt, som nu, då verkar en dag vara minst en vecka eller kanske två.

Nu har jag inte kunnat producera mer än ett stycke med text på hela dagen. Jag har faktiskt spenderat ungefär sex timmar med att försöka. Ett enda fjuttigt stycke.

Det känns plötsligt som om jag aldrig har skrivit en rad och aldrig kommer att kunna göra det. Jag misströstar och tiden står still och stirrar mig i ögonen och säger Jag står här och stirrar tills inlämningsdatumet är förbi och då får du skylla dig själv att du är så lat!

Ondskefulla tid.

Bernard i LaRochelle - återkomsten

Tadaa! Hej! Har ni saknat mig!?!? Jag har saknat er! Min person har bara lämnat mig hemma hängande i min upphängningsanordning hela tiden men i fredags, då! Eftersom jag numer inte är så van att få följa med på åkturerna så brydde jag mig inte så mycket om att min person packade och satte på sig skorna. Hon tittade frågande på mig och sa:

- Vill du inte följa med till Marion? Sluta häng där och se obrydd ut. Kom istället!

- Ska vi till Marion?! utbrast jag för som ni vet är ju Marion min favoritperson i världen. Jag dök ner i kameraväska och kunde nästan inte ligga still. Väl inne i tåget så klättrade jag ut och satte mig tillrätta i tågfönstret. Jag drömde om Marion…

Personen Marion kom och mötte oss på stationen och gissa om hon blev glad att jag var med. Jag fick en såndär puss på varje kind och blev lite förlägen. Sen åkte vi hem till henne och åt kinamat och pratade heeela natten.

På morgonen så hoppade vi upp och åkte in till finfina LaRochelle! Eftersom Marion-personen jobbade så knallade jag och min person omkring i solen och fikade hela dagen. Mycket mysigt för LaRochelle var fullt med folk och caféer!

På kvällen, när Marion slutat jobba så gick vi på festival! Det var nåt som hette Francofolie, nääää inte francofili det är nåt annat. Jag fick se en Kändis!!! Han hette TT. Konstigt namn tyckte jag men han hette så i alla fall och så var han kändis. Ser ni honom någonstans där på scenen? Nja, kanske inte. En svart prick mer än en kändis…

Dan därpå var om möjligt mer spännande än den första! Vi skulle till havet! Ja, vi hade ju redan sett havet i LaRochelle men vi skulle à la plage. Men först hem till Marions mamma och leta småkatter. Vi hittade inga men hon hade roliga blommor att klättra i. De var enorma! Där klättrade jag omkring en stund tills jag tröttnade och somnade en stund på trappen. Det var skööönt men när skulle vi egentligen à la plage!?!?!

- Ta det lugnt, sa Marion-personen, vi ska först ut på solrosjakt. Solrosjakt, chasse du tournesol, dom behöver man väl inte jaga? Dom står väl still i alla fall. Så intressant kan det väl inte vara med en blomma? Men tänk vad fel jag kunde ha. Det var nämligen inte en enda blomma vi skulle komma fram till. Det var ett helt HAV! Raps, släng dig i väggen! Här snackar vi gult! Jag dök ut genom rutan, ja den var nervevad såklart, innan bilen hade stannat och svingade mig från blomma till blomma. De var utsökt vackra och jättebra som lianer!

Äntligen kom vi fram till vårt mål: la plage! Vi hoppade i havet på en gång, Atlanten hette det visst. Skööönt! Tur var väl det för efter en kvart hade havet rymt! Ja det är säkert! Det rymde långt ut, så långt att jag inte kunde komma dit för min person sjönk ner till vaderna i blålera. Det såg skojigt ut och jag skrattade så att jag höll på att krevera! Sen la jag mig bredvid Marion och solade och tittade på nyckelpigor. Det kallar jag för semester.

Ha det gott mina personer. På återseende! à bientôt!

Ute och cyklar

Jag är den typen av person som alltid kollar kartan lite snabbt vart det är jag ska och sen tror att jag vet det. Det vet jag aldrig och jag lär mig aldrig att skriva upp adressen eller vägen dit. Detta resulterar allt som oftast i att jag hamnar fel. Om inte helt fel så åtminstone lite. Det brukar räcka.

Det bästa med att jag nu har skaffat mig en cykel är att jag kan cykla fel mycket mer än jag kunde gå fel. När man går tar det ju en sån himla tid att ta sig framåt och snart blir man sur och grinig och letar upp närmsta buss-stopp för att lokalisera sig med hjälp av kartan som finns där. Men nu hamnade jag helt plötsligt i nervkittlande livsfara! Hur underbart är inte det!?

En annan bra sak med att vara ute och cykla, i den dubbla betydelsen, är att man kan dyka upp på platser man absolut inte hade räknat med. Man cyklar där och fattar ingenting och plötsligt så hör man fåglar. Hmm, tänker man, det måste finnas en park här någonstans eller möjligen en stor privat trädgård. Men det enda man ser är höga vita byggnader och inte en gnutta av någon park tills… Oj, är jag HÄR?!

Jardin du mail som jag passerar nästan varje dag. (ja själva trädgården har jag i ryggen vid fotografitillfället) Jag satte mig på en bänk och njöt i solen. Nöjd med att hittat orienteringen igen.

En annan bra sak med att vara ute och cykla, fortfarande i den dubbla betydelsen, är att man får fikabröd när man kommer hem. En kokostopp modell jättestor.  Mmm, gott!

Folk och fyrverkerier

Idag är det frankrikes nationaldag. Det syntes på utbudet på mitt boulangerie, endast några futtiga maränger kvar kvart i sex. Man har firat. Det man har firat är slutet på den absoluta monarkin och stormningen av Bastillen 1790.

Igår var det fyrverkerier för hela slanten och jag, jag satt på bästa platsen. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Vi bestämde träff kl 21 men fyrverkerierna började inte förrän 23 och jag funderade på vad vi skulle göra så tidigt på plats.

Det visade sig att det redan var fullt med folk på kajen. Väntande. Glada. Barn. Ungdomar. Vuxna. Äldre vuxna och stora högtalare med musik som skrålade allt från världsmusik till popdängor.

Den här bilden är till dig mamma. NOUGAT! Kommersen var i full gång. Vi drack en öl (för här får man köpa sin öl var man vill och sätta sig var man vill) och åt “chinchin” tror jag det hette. Friterade degsträngar med socker på. Det var lagom gott…

Mörkret faller sakta. Människor dyker upp ur intet. Jag börjar förstå att man går man ur huse för en tillställning som detta. Folk precis överallt. Gatorna är fulla och man sitter nästan i knä på varandra när platsen på marken och i träden är fulla. För en liten lantlolla som jag är detta verkligen uppseendeväckande. Tiden för spektaklet börjar närma sig. Folket tilltar. Finfin utsikt över slottet och floden.

Hela stan släcks, vi ser bara slottet som lyser surrealistiskt i mörkret. Alla runt om mig jublar och applåderar! Men, tänker jag, ni har ju inte sett nåt än. Är det verkligen nåt att hänga i granen det här? Sen börjar jag fundera på varför vi är så fascinerade av fyrverkerier.

På wikipedia står att fyrverkerier är kända sedan tidigt 1400-tal i Europa. Krutet kom till Europa på 1200-talet. Seden kommer ursprungligen från Kina, där krutet troligen uppfunnits långt tidigare. I Kina används smällare som ett sätt att skrämma bort onda andar vid många händelser som begravningar, bröllop, invigningar och start på festligheter. Men däremot ingenting om vår fascination. Synd.

Efter den lilla funderingen så börjar det. Fascination är en underdrift för att beskriva det jag känner där jag sitter och känner kraften av smällarna och fullkomligen sugs in i föreställningen.  

 

På intet sätt kan min kamera fånga det som jag såg. Det mänskliga ögat är fantastiskt. Bland det häftigaste var slottet som brann. Det ni ser på sista bilden är hur det väller ut glöd från taket på tornen. Magnifique.

Efter finalen, 25 minuter senare. Blev det svart och med en ton av ironi lystes slottet upp i frankrikes nationalfärger: blått, vitt och rött. Som om inte det vore nog så inleddes sommarens konsertserie. Två konserter i veckan under juli och augusti, gratis… Vive la france!

En sällsam söndag

Säll är det tillstånd där det enda man behöver bry sig om är om man ska ligga i solen eller i skuggan eller lite av båda. Det infanns sig dock idag under lunchtid. En återfunnen park i en ny skepnad och vips hade jag mig ett junarställe. Inga knasiga människor som kommer fram och vill förhöra sig om civiltillstånd. Inga cirkulerande pratkvarnar med musik skränande ur sina mobiler. Nä. Här finner man bara såna som jag. Såna som tagit med sig en bok för att kanske läsa den, om andan faller på. Såna som är i det sälla tillstånd där det enda man behöver bry sig om är om man ska ligga i solen eller i skuggan eller lite av båda.

Au marché!

En rackarns natt har det varit. Jag har vaknat av att jag har nysit! Knäppt! Det har jag aldrig varit med om men nu nyser jag som en skogshuggare, eller hur var det där?

Hur som helst slog jag upp ögonen vid niotiden. Utanför hörde jag hur det smattrade mot kullerstenen. Javisst ja, det är ju marknadsdag idag! (Ljudet kommer från rullvagnar ni vet… såna där penso… åhh jag har glömt vad de kallas!!! nä dramaten! dramaten var det!) Upp ur sängen och på med kläderna. Marknadsdagar är det trevligaste jag vet. Det är torsdag och lördag i mitt kvarter.

Marknad här är inte som marknad hemma. Det är inget skräp som säljs, i varje fall inte med framgång, det är mat. Närodlade grönsaker, hemmagjort kött (javet producerat heter det, närproducerat), ägg från granngårn, ost från trakten, vin och frukt. Vissa saker är såklart importerade men det är faktiskt många som kommer direkt från sin egen gård, veckans skörd liksom.

Men så lätt det kan vara att handla närodlat när det bara ligger där och ser smaskigt ut. Jag hade ingen aning om vad jag skulle handla. Det är så varmt nu, mellan 30 och 35 grader, så jag har ingen känsla för matlagning. Jag köpte det som såg smaskigast ut. Längst fram i bild, det vita, är ett paket med två korvar med örtkryddning, en en liten späd squash, ärtor och tillsist goda färska rödbetor! Jag undrar vad det blir av dessa läckerheter.

Jamen jag bara måste!

Nu har jag hållit mig i ungefär ett år, nä förresten jag har ju redan skrivit ett inlägg om detta… men jag skriver ett till! Snälla söta rara vänner, ovänner, bekanta, obekanta sluta skriv isär!!! Eller, nej vänta, jag kan ta det från andra hållet.

Varje morgon, jag vet att det inte är morgon nu men när jag gått upp då, slår jag på datorn och går igenom mina mejl, den där stora community-sajten och lite artiklar. För att komma igång liksom. Varje morgon måste jag fnissa hejdlöst åt alla särskrivningar, för de flesta blir ganska roliga.

Ska hon säga, muttrar ni nu, hon som skriver ihop för mycket och använder två s på förståss. Dessutom kan hon inte stava till nessecär och proffesionell (det känns som om hon håller på att lära sig fel språk!). Nämen ni har rätt! Jag kan inte det. Jag tycker ändå det är kul med särskrivningar.

Som gänget på skrivihop.nu säger finns det viktigare saker att bråka om i livet. Språkpoliser är bland det jobbigaste jag vet men särskrivningar kan göra en text helt obegriplig  om det vill sig illa. Asch, glöm det. Glöm detta inlägg. Det blir bara dumt för man kan ju inte först säga att man retar sig på särskrivningar och sen att man bara vill väl och sen dessutom säga att man får skriva som man vill. Eller kan man det?!

Tur och Retur

Då var jag tillbaks igen då. Jag hade trott att jag skulle kunna dela mina små resor under tiden jag var hem och hälsade på men icke. Fem veckor. Så länge var jag i Svedala. Fem veckor. Jag fattar ingenting. Det jag fattar är att livet hemma är helt annat än livet här. Jag lever på ett annat sätt än mina kära. Det ska snart bli tydligt.

De här små personerna mötte mig på stationen den sista maj och rövade bort mig till en glasveranda, grillmat och min underbara stjärnfamilj! (Ni som inte läst om den kan göra det här)

Det var underligt att stå där och vänta, på stationen. Det var som om jag aldrig åkt. Det var underligt att sitta där på glasverandan, utan att det mörknar, höra fåglarnas tjattrande och fråga: vad är klockan egentligen? och få till svar: halv fem…

Nästa dag, eller om det var två dagar efteråt, nä just ja, jag var till Stockholm först, jaja ett par dagar efter var det dags att åka norrut. Då för att ha en långlunch med en av mina bästa vänner och ett yogapass med en annan av mina bästa vänner. Middag och bortskämd och alldeles för lite tid.

När jag kommer hem hittar jag bland annat den här saken i mitt kök:

Han, hans bror och deras matte har flyttat in en stund på grund av att deras lägenhet renoveras. Trevligt med lite andra personer hemma. Mitt i allt det där introducerar jag lyan för den person som ska hyra den medan jag inte är i Svedala. Något kaosartat men jag tror att det gick bra.

Varje sommars tradition är nästa punkt på listan, Ransäterstämman. Fritt utökad trio med en pappa och en väninna blev vi en femmo med underhållning både musikaliskt och matikaliskt. Mycket trevligt såklart trots ihärdigt regnande. Ibland undrar man varför man står ut med så mycket regn just på spelmansstämmor och inte annars. Underligt det där.

Nästa bild är mer av en symbol för det som jag blivit varse om de senaste två åren: alla ser ut såhär mer eller mindre med olika mellanrum.

Till denna bild kan jag ge en anekdot. Jag står utanför något som kallas familjecentralen, en helt främmande företeelse i min värld, och väntar på två väninnor. Dessa väninnor var vid tidpunkten av min senaste hemmavistelse helt normalt smala personer. De var då en enda person. Det är inte så att jag tror att de på något sätt är schizofrena men de är i alla fall två, minst. Ut ur dörren väller det ut kvinnor, för det är bara kvinnor som blir att se ut såhär vad jag vet. Där står jag i mina chicka, måttbeställda, byxor med hög linning, det lilla linnet och en sjal av utländsk härkomst och skäms. Jag vet inte varför jag skäms men det gör jag i alla fall. Sen kommer då mina två väninnor, som vid tidpunkten för min senaste hemmavistelse var helt normalt smala personer och ser också ut sådär. Jag måste fnissa. Jag känner mig mycket glad för deras skull även om tillståndet i fråga fascinerar mig till graden av stumhet.

Pausbilder från min lilla stad:

Till dessa upplevelser kan läggas: midsommar, mamma, pappa, bror med familj, ihoppackning av lägenhet, grilla, middag med vänner, kaffe med vänner, lite gråt, fixa datorn, köra bil, öppna affär, vara lektant, rollspel hemmafru, panikträffa alla som jag bara hinner sista dagen och sen… hejdå. Om ni ser på min avslutningsbild så förstår ni att jag grät hejvildt när jag skulle åka. För vem kan motstå en slängpuss från denna oemotståndliga dam: