Tur och Retur

Då var jag tillbaks igen då. Jag hade trott att jag skulle kunna dela mina små resor under tiden jag var hem och hälsade på men icke. Fem veckor. Så länge var jag i Svedala. Fem veckor. Jag fattar ingenting. Det jag fattar är att livet hemma är helt annat än livet här. Jag lever på ett annat sätt än mina kära. Det ska snart bli tydligt.

De här små personerna mötte mig på stationen den sista maj och rövade bort mig till en glasveranda, grillmat och min underbara stjärnfamilj! (Ni som inte läst om den kan göra det här)

Det var underligt att stå där och vänta, på stationen. Det var som om jag aldrig åkt. Det var underligt att sitta där på glasverandan, utan att det mörknar, höra fåglarnas tjattrande och fråga: vad är klockan egentligen? och få till svar: halv fem…

Nästa dag, eller om det var två dagar efteråt, nä just ja, jag var till Stockholm först, jaja ett par dagar efter var det dags att åka norrut. Då för att ha en långlunch med en av mina bästa vänner och ett yogapass med en annan av mina bästa vänner. Middag och bortskämd och alldeles för lite tid.

När jag kommer hem hittar jag bland annat den här saken i mitt kök:

Han, hans bror och deras matte har flyttat in en stund på grund av att deras lägenhet renoveras. Trevligt med lite andra personer hemma. Mitt i allt det där introducerar jag lyan för den person som ska hyra den medan jag inte är i Svedala. Något kaosartat men jag tror att det gick bra.

Varje sommars tradition är nästa punkt på listan, Ransäterstämman. Fritt utökad trio med en pappa och en väninna blev vi en femmo med underhållning både musikaliskt och matikaliskt. Mycket trevligt såklart trots ihärdigt regnande. Ibland undrar man varför man står ut med så mycket regn just på spelmansstämmor och inte annars. Underligt det där.

Nästa bild är mer av en symbol för det som jag blivit varse om de senaste två åren: alla ser ut såhär mer eller mindre med olika mellanrum.

Till denna bild kan jag ge en anekdot. Jag står utanför något som kallas familjecentralen, en helt främmande företeelse i min värld, och väntar på två väninnor. Dessa väninnor var vid tidpunkten av min senaste hemmavistelse helt normalt smala personer. De var då en enda person. Det är inte så att jag tror att de på något sätt är schizofrena men de är i alla fall två, minst. Ut ur dörren väller det ut kvinnor, för det är bara kvinnor som blir att se ut såhär vad jag vet. Där står jag i mina chicka, måttbeställda, byxor med hög linning, det lilla linnet och en sjal av utländsk härkomst och skäms. Jag vet inte varför jag skäms men det gör jag i alla fall. Sen kommer då mina två väninnor, som vid tidpunkten för min senaste hemmavistelse var helt normalt smala personer och ser också ut sådär. Jag måste fnissa. Jag känner mig mycket glad för deras skull även om tillståndet i fråga fascinerar mig till graden av stumhet.

Pausbilder från min lilla stad:

Till dessa upplevelser kan läggas: midsommar, mamma, pappa, bror med familj, ihoppackning av lägenhet, grilla, middag med vänner, kaffe med vänner, lite gråt, fixa datorn, köra bil, öppna affär, vara lektant, rollspel hemmafru, panikträffa alla som jag bara hinner sista dagen och sen… hejdå. Om ni ser på min avslutningsbild så förstår ni att jag grät hejvildt när jag skulle åka. För vem kan motstå en slängpuss från denna oemotståndliga dam: