Tidsproblem

Här sitter jag och ska skriva. Det är meningen så. Ja, alltså på min uppsats. Skriver gör jag ju nu men det där viktiga, som har ett inlämningsdatum, det går inte. Därför blir det nu en liten reflektion över tid, i väntan på så att säga.

Tid är något otroligt ondskefullt. Tid fungerar tvärt emot vad man vill. Alltid. När allt går bra - man jobbar bra, träffar någon man vill umgås länge med eller har så kul att man aldrig vill sluta – då rinner tiden iväg som vatten ur en sil. Men när det går dåligt, som nu, då verkar en dag vara minst en vecka eller kanske två.

Nu har jag inte kunnat producera mer än ett stycke med text på hela dagen. Jag har faktiskt spenderat ungefär sex timmar med att försöka. Ett enda fjuttigt stycke.

Det känns plötsligt som om jag aldrig har skrivit en rad och aldrig kommer att kunna göra det. Jag misströstar och tiden står still och stirrar mig i ögonen och säger Jag står här och stirrar tills inlämningsdatumet är förbi och då får du skylla dig själv att du är så lat!

Ondskefulla tid.