Ett vattenhål

Efter en mycket arbetssam vecka med mycket att läsa och ta in så bestämde jag mig för att ta kvällen, eller åtminstone en del av den, ledigt. Och vad göra? Jo, jag går på en öppen föreläsning om litteratur. Ja, jag vet att jag är lite nördig men jag kunde inte låta bli. Lyssna bara på titeln “Le rire dans la philosophie”/”Skrattet i filosofin”, oemotståndligt!

Jag hittade faktiskt dit, men om jag ska vara ärlig så var det av en slump. Jag gick till ungefär rätt ställe och följde en person som såg ut att vara på väg till samma ställe som jag, funkar varje gång. Är vi människor inte alltför förutsägbara?

Föreläsningen i sig var mycket underhållande och förhöll sig på lagom distans till den “allvarliga” filosofin. Får man skämta och skratta inom filosofin? Är den inte till för de stora och allvarliga frågorna? Och vad skulle Platon säga om det?

Den text som föreläsaren använde sig av som exempel var Umberto Ecos “Rosens namn”, som jag tyvärr inte har läst. Föreläsningen var uppbyggd kring intertextualitet och hade finurliga små anekdoter inspränga här och där. B.la. en där föreläsaren berättade om när han var på middag med Gerard Genette (en kändis inom litteraturteorin) som satt och pös bland en massa pimpinätta damer.

Dessutom, kvällen till ära, har jag hört min första freudianska felsägning på franska. Föreläsaren var helt uppe i varv och mitt i en förklaring när han sa “érotique”(behöver väl knappast översättning) istället för “hérétique”(som betyder kättare, dvs en som inte tror på “rätt” religion). Det var mycket lustigt. Det tyckte de andra åhörarna också.

Efter föreläsningen gick jag en runda på stan och kikade in i de små mysiga caféerna/barerna. Sprang på buss nr 1 som går ända hem till mig och bestämde mig för att göra stan imorgon istället.