Byter förpackning

Kära läsare

Jag håller för tillfället på att byta förpackning. Jag ska byta plats och utseende på min blogg och därmed kommer några ändringar göras i innehåll också. Mina betraktelser stannar men nu kommer också min kulturkritik och essäer läggas ut i samma flöde. Det kanske kan vara trevligt.

Jag funderar ännu på hur jag ska göra med Bernard. Jag vet att han inte får följa med till nästa ställe men frågan är om han ska få vara kvar här och blogga sporadiskt, när han känner för det. Vad tycker ni? Annars kommer jag helt enkelt att avveckla den här bloggen lite i taget. Hoppas att ni följer med mig till nästa ställe.

Den är redan en aning igång, inte på långa vägar färdigställd, men om ni står ut med flyttröran så hoppa gärna in på mythorin.wordpress.com

Tänker

Jag har inte försvunnit. Jag tänker. Jag reflekterar. Jag existerar.

Plats A

Det finns så många platser. Nästan alla platser har någon som är på väg till den eller ifrån den. Alla platser har någon som tänker, eller har tänkt, på den.

Hur stor är en plats? Palatsplats, torgplats, plastplats, sittplats, ståplats, många platser blir det om man tänker efter. Men det kanske man inte ska. Tänka efter. Tänk före istället, brukar min mamma säga, då blir det bättre. Jag tänker före, långt före i kön. Tänk inte, säger hon då, tänk inte före, tänk efter före, det är skillnad. Vilken skillnad? Hur ska jag veta det? Hur stor är skillnaden, då?

Känner mig precis som ett barn som just öppnat ögonen. Allt är så konstigt. Konst-igt. Allt är en konst. Jag har bara inte lärt mig några konster ännu. Cirkuskonster. Balansera, trapetsera, tapetsera.

Vilken färg ska det va? En tapet med blommor kanske eller fyrkanter? Kanter kanske skulle passa… kanter, tanter, skavanker. För att dölja skavanker. Alla har vi våra skavanker. Andra har anker.

Rådvilla eller råttvilda?

Minns ni Sagan om Råttfångaren, ni vet han som spelade flöjt så att alla råttor följde honom ner i floden och drunknade? Han som också sedan gjorde likadant med alla barn men det hör inte riktigt hit till just den här reflexionen, kanske tar den sen vem vet.

Jag gick i alla fall ut idag. Förra veckan noterade jag att det stod svarta soppåsar utanför min dörr. De stod fortfarande kvar. Det brukar stå svarta soppåsar utanför dörren men bara för en kväll. Sen kommer sopgubbarna körandes i sina gröna sopbilar och plockar upp alla svarta soppåsar. Sen kommer det andra, riktiga, sopbilar, såna som sopar, och sopar upp det som inte ska vara på gatan, d.v.s. det som är sopor. När man så kliver ut på morgonen är allt skinande rent. Det är fint i det här landet.

Fast inte nu. Nu strejkar alla. Alla är helt perplexa över det faktum att monsieur le Président tänker höja pensionsåldern. Därmed går man ut på gator och torg och säger noga till att man strejkar. On fait la grève! Tågen håller på och knasar sig. Inte tänker oljeraffinaderierna ge någon mer bensin till folk och inte tänker, alltså, sopgubbarna köra sopor.

Jag fick lite dagen-efter-festival-känsla där jag kryssade mellan svarta och gula soppåsar toppade med lite returglas och en och annan kartong. Ja, återvinningsstationerna, som det finns minst tre av i varje kvarter, är överfulla. Det gör mig inte så mycket. Sopkörarna kan få strejka lite till. Men jag var inte beredd, även om jag borde ha varit det, på mitt möte.

En Råtta. En äkta riktig nosande råtta kom trallande och mötte mig på gångvägen som leder över parkeringen nere vid floden. Jag stannade. Han stannade. Jag drog ner solglasögonen, jag trodde nämligen inte mina ögon. Jo, han var där herr Råtta och tittade på mig. Sen nosade han vidare. Sopråttor,  hade jag fått för mig, är ena riktiga elakingar med röda ögon och giftiga tänder som hoppar på vem som helst och biter dem i benen närhelst de kommer åt, men inte den här. Nä, den här stora herr Råtta var ju söt!

Sen dök bilden från sagan upp. Jag såg mig omkring. Inga fler råttor syntes till. Ingen flöjt. Ingen råttfångare. Och jag kan väl inte räkna mig till barnen längre. Vi är utan fara. Skönt. Jag traskade vidare genom soporna i den underbara höst morgonen.

En helt vanlig söndag

Vaknar försent. Pique nique. Ja, det är fortfarande varmt. Eller snarare, det är varmt igen. Solen skiner och bilen tar mig utanför stan. Skördetiden är här och vi ska möta några som har varit och plockat svamp. Vi stannar i en by, försenade som vanligt, och hoppas det är rätt by. Precis bredvid kyrkan som avtalat. Öppnar bildörren och befinner mig genast i en film.

Kyrkan, liksom all annan bebyggelse i byn, är av vit sten. De små, intensivt röda, rosorna lyser mot det vita. Man förstår inte hur de kan leva där i hettan och torkan men det gör de. Himlen är blå och det är tyst. Nästan öde. Inte en människa syns till. En orgel börjar sjunga inne i kyrkan. En präst sjunger med. Sen en vacker kvinnoröst. Jag bara ler.

Vi följer efter vårt sällskap ut ur byn. Jag ser ett jätteslott i en sluttning och konstaterar att det är vackert. I nästa sekund ser jag slottsmurarna resa sig framför mig, sen försvinna bakom mig. Jag har passerat gränsen.

Blir placerad i den ljuvligaste av trädgårdar. Vildvuxen och dignande av frukt, lavendel, blommor, enorma träd och vackra murar. Jag ser en liten katt. Kant i kant med trädgården ser jag fält fulla med vindruvor som är klara för skörd. Får i handen ett glas vin från gårdens produktion. Jag bara ler.

Där sitter vi i gräset runt ett slitet träbord. Det är söndag. Alla är glada. Himlen är blå. Solen värmer. Maten smakar bra. Jag tänker : det är nog ett sånt här ställe man skulle ha.

Mitt bageri

Regnet har börjat falla. Det är blött. Väldigt blött. Jag klär på mig som jag vet att man ska när det är höst och blött. I Sverige. Då blir det för varmt. För blött och för varmt. Sen fryser man för att det blåser lite. Blött och för varmt och sen för kallt. Vädret på den här platsen är underligt. Bland annat.

Eftersom jag jobbar som bäst under de mörka timmarna på dygnet och eftersom det fortfarande är varmt i luften så sitter jag med fönstret på glänt framemot halv ett. Då smyger sig en doft in i lägenheten. Först, kan man inte placera den. Sen, blir den starkare. Man associerar till något ätbart, mandel eller nej. Nåt annat. Plötsligt dyker bilden upp. Pain au chocolat. Bageriet på hörnet har börjat grädda de första bakverken till den tidiga morgonens försäljning.

Mitt bageri. Är det bästa. Man ser förundrat på mig. Pain au chocolat till frukostkaffet. Jag äter inget sött. Annars. Konstigt till frukostkaffet. Man smakar på chokladbröden. Från mitt bageri. De förundrade blickarna upphör. Mitt bageri. Är det bästa. I hela världen.

Äntligen fredag!

Fredag betyder inga lektioner och arbetet kan börja! Fick hem en stor bunt med böcker som bara väntar på att bli lästa, dissekerade, analyserade och förberedda på veckan som kommer. När man har lektioner hela dagarna kan man ju knappast förbereda desamma samtidigt. Trevlig helg allihop och nu vet ni hur jag kommer att spendera min helg. Tillsammans med Michel Tournier, Tennessee Williams, WG Sebald och  Ramòn Diaz-Eterovic. Under en filt i Angers.

Perspektiv

 

Att byta perspektiv. Att se saker från ett annat håll. Att säga ja. Att ge sig iväg. Att byta landet mot havet. Bara för en stund. Att se någon man håller av lyckas med sitt uppdrag. Vila i leendet. Att sitta på ett rockkafé med en kaffe och skriva i en ny skrivbok. Att äta glass på stranden i blåst och regn kan också vara bra.

Äntligen vaknat

Så var jag igång igen då. Stipendier ska sökas. Böcker inhandlas. Böcker läsas. Pennor ses över. Biljetter ska bokas. Artiklar ska skrivas. Försäkringar ska tecknas. Ekonomin ses över. Projekt ska planeras. Hemsidor konstrueras. Framtiden organiseras. Nytt ämne för uppsats hittas.

Varför inte börja med en dag i den stekande höstsolen med 27grader och gräs överallt som vara vill bli bestiget och läst på. Min hjärna har återuppstått från de döda. Så också skrivlusten. Härligt underbart och i viss mån också nödvändigt.

Jag har sökt febrilt efter Loranga

En händelse idag i den fantastiska internetdjungeln fick mig att skratta till tårar. En enda liten fras som väckte ett minne sedan tio år. Jag har sökt och sökt efter ett litet utsnitt men det enda jag hittade var en mystiskt torrentsida där man kunde ladda ner hela härligheten men det gjorde jag ju såklart inte…

När jag gick första året på högskolan någonstans i Sverige, hade vi som vana att läsa högt ur någon av berättelserna om Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren. Det var vårt partytrick hur lustigt de nu än kan låta men meningarna ekar fortfarande och lockar till skratt. Första gången jag mötte dessa personligheter var nog hemma hos pappa. LP-skiva och uppläsning av Toivo Pawlo. Fantastiskt.

“Dartanjang betyder kratta, på franska” (vilket jag nu har förstått är helt felaktigt) “Harå nåra pengar hemma rå?” Personerna Tjyven Gustav och Arga gubben är underbara, liksom tigrarna i garaget.

Om du har ett barn, en sambo eller en vän, och vill liva upp stämningen en aning. Leta upp denna bok och använd som stämningshöjare. På mig funkar den utmärkt. A, P och L. Jag skulle önska en afton med er och Loranga, Masarin och Dartanjang.

Trots att jag inte är hemma i fantastiska Svedala…

så blir jag likväl upprörd och undrar hur fantastiskt Sverige är egentligen.

Alla vi människor är lika. Ingen mer eller mindre värd, i grunden. Det är småsinthet, elakhet och förtal som förvandlar det goda till det onda. Inte hudfärg, nationalitet eller vem vi råkar föredra att ligga med. Stå för vad du tycker och argumentera väl så kan vi diskutera, men med tom retorik och primitiv förföljelse väcker du bara ilska och oförståelse.

En man vill ha ett rakt svar eller åtminstone en debatt värd namnet. Jag kan inte göra mer än att dela ordet:

Dagen D är kommen och fullgjord

  Uppsatsen är godkänd och författaren till densamma kunde hålla sig professionell och ifrån tårar. Hon log till och med när hon gick ut från opponeringen.

Tjugo minuters presentation och sedan kom domen. De var snälla, jurymedlemmarna, och vi hade en fin diskussion. Det känns mycket bra.

Nu är alltså etapp ett avklarad, det första året är fullgjort och nu väntar semester. En och en halv vecka. Vad gör man när man är helt ledig? Det har jag glömt. Vet inte hur man gör. Förmodligen kommer det komma till mig alldeles snart.

Det är underligt hur man är så fokuserad på framtiden att man glömmer vad det är man gör i detta nu. En sammanfattning av året är på sin plats. Men jag delar den inte med er. Den är för mig själv. Däremot kommer det med all säkerhet nya upptåg som kommer att delges på denna plats, allt eftersom de dyker upp. Allt är som vanligt men ändå så ovanligt.

Bonne soirée, tout le monde.

En liten obetydlig olycka

Jag står och diskar. Nynnar lite för mig själv. Fönstret öppet mot höstsolen och allt känns ganska bra. Jag hör en bil stanna nedanför mitt fönster och tänker att det är säkert en hantverkare. De står nämligen alltid nedanför mitt fönster trots att det på intet sätt är tillåtet eftersom vägen är endast en normalbil bred. Jag ler lite för mig själv.

Efter en stund hör jag en lastbil komma och tänker varför i hela friden åker han här, på den smalaste gatan i stan. Det finns ju inga butiker att leverera till och … jag hinner inte tänka meningen till slut innan jag hör ett kras. Jag skrattar till. Där åkte backspegeln! Mycket riktigt, jag tittar ut och där ligger den på vägen och lastbilen står still och tänker vad ska jag göra nu.

Men så kommer det en man förbigående. Han plockar upp backspegeln och sätter tillbaks den på bilen, viker in den och viftar okej till lastbilsföraren som skriker sitt tack till den förbigående mannen. Merci beaucoup!

Sen var det ingenting mer med det. Lastbilen åker och mannen går sin väg. Jaha, tänker jag och fortsätter att diska med ett stort flin i ansiktet. Härliga Frankrike!

Ett år

Ett år i ett träds liv är som en suck i vinden. Nä kanske inte men det lät ju fint i alla fall. Det som är spännande med träd är att de bara står där. Säger ingenting. För att veta något mer exakt om trädet så måste man döda det. Först då avslöjar det sin rätta ålder och sitt tillstånd.

De är lugnande på nåt vis. Träden. De besitter en slags sérénité och värdighet som man bara finner i naturen. En vän till mig hade en utläggning om trädens förmodade intelligens. Frågan var om han trodde att träden, eller växter överlag, besatt något som kunde kallas intelligens. Istället för att trilla ner i ironiträsket eller generaliseringsgropen så tog B frågan på allvar och diskuterade som så att:

“Man kan ju förståss aldrig veta vad som pågår inuti en annan varelse. Träd har ju, som vi alla vet, ingen hjärna, inget nervsystem eller liknande som vi människor, men det betyder inte att de är helt omedvetna om sin omgivning. Träden följer ljuset med hela sin varelse. Ställer bladen i den maximalt effektiva position eller utnyttjar vattnet som den har tillgång till på så sätt att den överlever. Om den blir sjuk någonstans eller om vatten saknas så stänger den av den mest krävande delen. Fortsätter så sitt liv från ett nytt skott, en ny källa. Om det kan kallas intelligens vet jag inte. Men trädet är långtifrån omedveten i vid mening.”

Nu har jag varit i den nya staden i det nya landet i ett år och två veckor. Om jag kommit närmare något slags mål? Nä, tror inte det, jag har bara hittat andra mål och andra möjligheter som var omöjliga innan.

Att kliva in i ett annat språk är smärtsamt. Knoppar brister, det gör ont, men det är vackert när själva bristningen är klar som Boye uttrycker i annan ordskrud. Alla upplevelser lämnar spår, som mönstret i trädens bark. De försvinner aldrig men de byter skepnad när man växer.

Imorgon är det dags för uppsatsopponering, soutenance, då får vi svart på vitt hur det här året har artat sig. Kommer uppsatsen att bli godkänd? Kommer författaren till densamma kunna hålla sig professionell och ifrån tårar?

fortsättning följer… à suivre…

Fienden besegrad!

Torsdag, 12.15. Fienden besegrad. Tolv dagar till domslut, men nu är tröttheten total.

Idag har efterarbetet börjat. Städa. Vika tvätt. Klippa naglarna. Återgå till verkligheten.

En promenad på landsbygden för att leta björnbär gjorde gott på torsdagseftermiddagen. Tänk vad taggsnår kan tillfredställa en överhettad hjärna. Solen som bränner i höstluften. Sen, sylt.

En trädgård är också en plats för återhämtning. Under ett parasoll, fåglar kvittrar, katter smyger, maten lagar sig själv på grillen och aperitifen kommer smygande framåt kvällen.

Sista slaget

Idag kommer sista slaget i kriget mellan mig och le mémoire äga rum. Vi har haft hjälp av en medlare, eller två snarare, och det har hindrat oss från att fälla varandra hitintills. Men i dag, idag är det kört för honom. Idag ska han besegras, tio sidor nyproducerad text till trots. Idag ska han överlistas, krossas och skrivas ut. Tänk på mig kära läsare. Idag behöver jag er.

mitt fysiska rum talar till mig

Idag, precis just alldeles nyss, gjorde jag något jag inte gjort på hela sommaren: jag gick igenom morgonens nyheter. Läste tidningarna alltså.

Helt bara utan att jag tänkte på vad jag gjorde så gick jag in på min uppsamlingsplats för nyheter och började sortera och kolla in om det fanns något matnyttigt. Inte bara kulturreportage, inte bara serier eller kåserier utan nyheter också.

Inte för att det gjorde mig så mycket klokare men det tyder på en sak. Min kropp känner hösten nalkas och då vet den att det är dags för vardagsrutiner. Min kropp vill arbeta.

Lugn kroppen. Bara en vecka kvar, sen kan vi börja om på nytt projekt.

Tre damer

Tänk er bilden : sommarkväll i trädgården. Tre damer i femtiofemårsåldern kommer tillbaks hem efter en dag ute i båten. De börjar tala om hållbar utveckling och minns tillbaks deras försök för trettio år sedan. De säger att “å, jag minns väl den tiden” och “tänk att vi var igång redan då med dessa tankar”. Den normandiska cidern är framställd som apertif och det finns nötter och frukt som tilltugg. Det är söndag.

Lägg sen till i bilden: damerna är franska med chica sommarklänningar och har ett ett bubblande språk med tillhörande gester.

Jag, jag sitter med ögonbrynen högt upp i pannan och märker att jag också är medräknad i samtalet. Jag tar en liten klunk av cidern, knaprar på en nöt, ler och nickar instämmande.

Krigsförklaring

Kära läsare. Härmed förklarar jag officiellt krig mot le mémoire. Det är dags för la première nuit blanche. Jag lägger mig inte förrän fienden är besegrad.

Truppen är samlad, provianten framställd och med InDesign som vapen går jag till attack. Minuterna innan startfanfaren ägnar jag åt spellista. Jazz i olika snabbhetsgrad, opera, en aning chanson och som första hjälpen en stor mängd svensk folkmusik.

Till ATTAAAAACCCKKKK!

Förvånande krock

Sitter och knattrar på datoren ett annat språk, i ett annat land. Så ringer telefonen. Jag svarar. Det är min förra arbetsgivare som undrar om jag kan vikariera första delen av hösten. Nä, sa jag. Jag är ju i det andra landet och lever det andra livet. Har glömt bort det liv jag hade då. Det finns där men det är luddigt. Jag kan inte längre det jag kunde och är inte den jag var.

Det är lustigt det där med fördröjning. Det har händ så mycket sen jag klev ut genom dörren efter uppsägningen så att jag minns nästan inte det liv jag hade då. Det blev en underlig trevlig krock mellan världar idag. Den ska jag ta vara på.

elineng.com - uppdaterad

Det börjar att röra sig på hemsidan, Es telefon börjar få samtal, det pratas och spekuleras.

Vi kände att det var dags för en uppdatering av www.elineng.com. Lite nya projekt finns också att titta på om man vill. Det tävlande bidraget i finalen av Triumph Inspiration Award i London, Imagomania, är ju med förståss, om ni har missat den eller om ni vill se den igen och igen och igen.

Det går fortfarande att gå in på Triumph Internationals hemsida och stötta Elin och rösta på hennes bidrag.

Bernard på Kustäventyr

En dag förra veckan klev min person in genom dörren och skramlade med ett par bilnycklar. Jag fattade ingenting. Vadå? Vad är det där?! “Nycklar” svarade min person lite intelligent. Jag såg faktiskt att det var ett par nycklar men vad skulle vi göra med dem? Min person förklarade att vi skulle åka med personen E till kusten. Det började rycka i mina ben! Vaddå nu nu nu nu? Imorgon skulle vi det. Jag dök ner i kameraväskan och försökte sova för jag vet att när man sover så kommer morgonen fortare.

När jag vaknade upp var jag på en strand med sex personer som pratade knasigt. Vi skulle spela pétanque. Vad sjutton är det tänkte jag och blev indelad i ett lag med personen B som faktiskt var fransk fast han heter som en ryss. Han tyckte att jag var konstig först men sen blev vi kompisar för hans pappa hette samma som jag. Och gissa vad fränt, vi vann! Jag var ju bäst förståss men det förstod ni ju redan.

  Sen gick vi hem till nåra personer som visst kom från nåt som hette Quebec eller nåt sånt och där, DÄR, fick vi massor av smarrig mat, rillettes på macka och körv saucisson. Sen fick vi nåt bubbligt att dricka som det tydligen fanns jättemycket att säga om för personen J bara bubblade precis som drickan och jag fattade ingenting och höll på att somna. Men snart blev jag vaken igen! Vi skulle ner till stranden! Men vänta lite, tänkte jag, det är ju mitt i natten! Inte kan man vara på stranden mitt i natten. Men det kunde man! Sen sov vi under stjärnorna. Det var lite läskigt men häftigt.

Dagen därpå var jag jättetlött. Jag hängde med bäst jag kunde när min person slängde in mig i bilen igen för att åka till en festival med afrikamusik. Det var tydligen anledningen till att personen E och min person skulle åka till kusten. Jag sov i bilen…

När jag vaknade var vi redan på väg igen. Mina personer hade stannat på ett boulangerie, turistbyrån och fixat kaffe så det var bara att hänga på. Men spännande var det. Små små byar och finfina stränder. Jag badade inte men nästan. Jag blev full med sand i alla fall. Sen var det dags för det bästa: piqu nique sur la côte sauvage. Det låter spännande med den vilda kusten! Den var inte så vild i sig. Stod mest still där den stod men klippor fanns det att klättra i och crêpes och torra brödgrejer att äta. Crêpsen hade förståss min person köpt men i alla fall. Jag kom på att man inte behövde äta pannkakorna utan att man kunde ju leka med dem också!

 

Vi satt där tills det var mörkt för länge sen och jag trallade runt och undersökte stället tills jag tröttnade och gick och la mig i bilen. Mina personer kom inte förrän det var morgon nästan.

En ny stad, lika spännande, lika söt men trist för E och M bara satt och jobbade vid sina datorer så jag rullade omkring och letade lekkamrater. Men det skulle jag inte ha gjort. Jag stannade utanför en restaurang och läste menyn… grenouille, greno… groda! Det är ju jag! Jag sprang så fort jag kunde tillbaks till min persons väska och dök ner. Jag låg där och tryckte ända tills min person sa att nu är vi bortom matställen med grodor på. *puh* Det var nära ögat!

Vi sov sista natten och sen åkte vi hem. Det var skönt att komma  hem tyckte jag och hängde mig på min plats. Men spännande var det! Jag vill göra det igen! Här är förresten vår bil/vårt hus/vår restaurang/vår säng. Fin va?

A bientôt mes amis!

Elin i final – det närmar sig…

Nu är det snart dags för Elin att åka till London! Kolla in hennes alster! Ni kan också kolla in motståndet…

Elin på triumph international

Utanför mitt Parisiska fönster

 

Var inte oroliga. Jag gör det jag ska men jag har bara bytit plats lite grann. Just nu är jag i den stora staden. Bor hos E i ett ganska stort studentrum. Bilderna ni ser är just utanför mitt, alternativt Es, fönster. Inte helt oinspirerande om man så säger.

Allt är så stort. Det tar lång tid att ta sig till metron. Väl där tar det lång tid att ta sig från den ena punkten till den andra. Det tar lång tid att hitta det man ska ha för man hittar ju ingenstans. Det tar lång tid att leta upp den platsen man ska sitta på för den ligger några kvarter bort. Sen tar det lång tid att ta sig tillbaks. Men det gör inget. Det är ganska trevligt ändå.

Trots de stora och generösa tidshålen/ta-sig-till-nästa-plats-hålen så har jag hunnit med: pique nique i en park, jazzkonsert i en annan park, Jardin floral påhittigt nog, sen apertif och middag i gränderna vid Bastille, besök på Bibliothèque National och lunch i Montemarte. Jag tycker att det är bra jobbat på fyra dagar.

Men sorry hörrni, jag har inte besökt några Monalisor eller Eiffeltorn, det får ni göra själva när ni kommer.

Falsk marknadsföring

Under hösten så sa alla fransisar att det regnar mest i mars för nu på hösten är det inte så mycket regn. Verkligheten visar att oktober, november och december regnade det näst intill konstant med några få undantag.

Under våren är det årets regnigaste period. Rien à ajouter.

När jag meddelade att jag skulle vara här under sommaren så skakade man på huvet och sa att det var en dålig idé för under juli är det så varmt här så att det knappt går att vara här.

Nu undrar jag. VAR ÄR VÄRMEN??? Jo, jag vet, i SVERIGE!!! eller i alla fall mer än här. För här är den inte. Termometern toppar 25 här. Det tycker inte jag är värme. De första dagarna tillbaks i dalen visade den 33-35. Då kan vi börja prata om värme. Nu är det ju sverigefjant. Man måste ju ha kläder på sig när man går ut. Ja alltså det kanske man ska jämt men man måste ha långbyxor nästan.

Nä, nu får man allt ta och skärpa sig här borta. Ingen mer falsk marknadsföring tack. Och hit med solen!

Tidsproblem

Här sitter jag och ska skriva. Det är meningen så. Ja, alltså på min uppsats. Skriver gör jag ju nu men det där viktiga, som har ett inlämningsdatum, det går inte. Därför blir det nu en liten reflektion över tid, i väntan på så att säga.

Tid är något otroligt ondskefullt. Tid fungerar tvärt emot vad man vill. Alltid. När allt går bra - man jobbar bra, träffar någon man vill umgås länge med eller har så kul att man aldrig vill sluta – då rinner tiden iväg som vatten ur en sil. Men när det går dåligt, som nu, då verkar en dag vara minst en vecka eller kanske två.

Nu har jag inte kunnat producera mer än ett stycke med text på hela dagen. Jag har faktiskt spenderat ungefär sex timmar med att försöka. Ett enda fjuttigt stycke.

Det känns plötsligt som om jag aldrig har skrivit en rad och aldrig kommer att kunna göra det. Jag misströstar och tiden står still och stirrar mig i ögonen och säger Jag står här och stirrar tills inlämningsdatumet är förbi och då får du skylla dig själv att du är så lat!

Ondskefulla tid.

Bernard i LaRochelle - återkomsten

Tadaa! Hej! Har ni saknat mig!?!? Jag har saknat er! Min person har bara lämnat mig hemma hängande i min upphängningsanordning hela tiden men i fredags, då! Eftersom jag numer inte är så van att få följa med på åkturerna så brydde jag mig inte så mycket om att min person packade och satte på sig skorna. Hon tittade frågande på mig och sa:

- Vill du inte följa med till Marion? Sluta häng där och se obrydd ut. Kom istället!

- Ska vi till Marion?! utbrast jag för som ni vet är ju Marion min favoritperson i världen. Jag dök ner i kameraväska och kunde nästan inte ligga still. Väl inne i tåget så klättrade jag ut och satte mig tillrätta i tågfönstret. Jag drömde om Marion…

Personen Marion kom och mötte oss på stationen och gissa om hon blev glad att jag var med. Jag fick en såndär puss på varje kind och blev lite förlägen. Sen åkte vi hem till henne och åt kinamat och pratade heeela natten.

På morgonen så hoppade vi upp och åkte in till finfina LaRochelle! Eftersom Marion-personen jobbade så knallade jag och min person omkring i solen och fikade hela dagen. Mycket mysigt för LaRochelle var fullt med folk och caféer!

På kvällen, när Marion slutat jobba så gick vi på festival! Det var nåt som hette Francofolie, nääää inte francofili det är nåt annat. Jag fick se en Kändis!!! Han hette TT. Konstigt namn tyckte jag men han hette så i alla fall och så var han kändis. Ser ni honom någonstans där på scenen? Nja, kanske inte. En svart prick mer än en kändis…

Dan därpå var om möjligt mer spännande än den första! Vi skulle till havet! Ja, vi hade ju redan sett havet i LaRochelle men vi skulle à la plage. Men först hem till Marions mamma och leta småkatter. Vi hittade inga men hon hade roliga blommor att klättra i. De var enorma! Där klättrade jag omkring en stund tills jag tröttnade och somnade en stund på trappen. Det var skööönt men när skulle vi egentligen à la plage!?!?!

- Ta det lugnt, sa Marion-personen, vi ska först ut på solrosjakt. Solrosjakt, chasse du tournesol, dom behöver man väl inte jaga? Dom står väl still i alla fall. Så intressant kan det väl inte vara med en blomma? Men tänk vad fel jag kunde ha. Det var nämligen inte en enda blomma vi skulle komma fram till. Det var ett helt HAV! Raps, släng dig i väggen! Här snackar vi gult! Jag dök ut genom rutan, ja den var nervevad såklart, innan bilen hade stannat och svingade mig från blomma till blomma. De var utsökt vackra och jättebra som lianer!

Äntligen kom vi fram till vårt mål: la plage! Vi hoppade i havet på en gång, Atlanten hette det visst. Skööönt! Tur var väl det för efter en kvart hade havet rymt! Ja det är säkert! Det rymde långt ut, så långt att jag inte kunde komma dit för min person sjönk ner till vaderna i blålera. Det såg skojigt ut och jag skrattade så att jag höll på att krevera! Sen la jag mig bredvid Marion och solade och tittade på nyckelpigor. Det kallar jag för semester.

Ha det gott mina personer. På återseende! à bientôt!

Ute och cyklar

Jag är den typen av person som alltid kollar kartan lite snabbt vart det är jag ska och sen tror att jag vet det. Det vet jag aldrig och jag lär mig aldrig att skriva upp adressen eller vägen dit. Detta resulterar allt som oftast i att jag hamnar fel. Om inte helt fel så åtminstone lite. Det brukar räcka.

Det bästa med att jag nu har skaffat mig en cykel är att jag kan cykla fel mycket mer än jag kunde gå fel. När man går tar det ju en sån himla tid att ta sig framåt och snart blir man sur och grinig och letar upp närmsta buss-stopp för att lokalisera sig med hjälp av kartan som finns där. Men nu hamnade jag helt plötsligt i nervkittlande livsfara! Hur underbart är inte det!?

En annan bra sak med att vara ute och cykla, i den dubbla betydelsen, är att man kan dyka upp på platser man absolut inte hade räknat med. Man cyklar där och fattar ingenting och plötsligt så hör man fåglar. Hmm, tänker man, det måste finnas en park här någonstans eller möjligen en stor privat trädgård. Men det enda man ser är höga vita byggnader och inte en gnutta av någon park tills… Oj, är jag HÄR?!

Jardin du mail som jag passerar nästan varje dag. (ja själva trädgården har jag i ryggen vid fotografitillfället) Jag satte mig på en bänk och njöt i solen. Nöjd med att hittat orienteringen igen.

En annan bra sak med att vara ute och cykla, fortfarande i den dubbla betydelsen, är att man får fikabröd när man kommer hem. En kokostopp modell jättestor.  Mmm, gott!

Folk och fyrverkerier

Idag är det frankrikes nationaldag. Det syntes på utbudet på mitt boulangerie, endast några futtiga maränger kvar kvart i sex. Man har firat. Det man har firat är slutet på den absoluta monarkin och stormningen av Bastillen 1790.

Igår var det fyrverkerier för hela slanten och jag, jag satt på bästa platsen. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Vi bestämde träff kl 21 men fyrverkerierna började inte förrän 23 och jag funderade på vad vi skulle göra så tidigt på plats.

Det visade sig att det redan var fullt med folk på kajen. Väntande. Glada. Barn. Ungdomar. Vuxna. Äldre vuxna och stora högtalare med musik som skrålade allt från världsmusik till popdängor.

Den här bilden är till dig mamma. NOUGAT! Kommersen var i full gång. Vi drack en öl (för här får man köpa sin öl var man vill och sätta sig var man vill) och åt “chinchin” tror jag det hette. Friterade degsträngar med socker på. Det var lagom gott…

Mörkret faller sakta. Människor dyker upp ur intet. Jag börjar förstå att man går man ur huse för en tillställning som detta. Folk precis överallt. Gatorna är fulla och man sitter nästan i knä på varandra när platsen på marken och i träden är fulla. För en liten lantlolla som jag är detta verkligen uppseendeväckande. Tiden för spektaklet börjar närma sig. Folket tilltar. Finfin utsikt över slottet och floden.

Hela stan släcks, vi ser bara slottet som lyser surrealistiskt i mörkret. Alla runt om mig jublar och applåderar! Men, tänker jag, ni har ju inte sett nåt än. Är det verkligen nåt att hänga i granen det här? Sen börjar jag fundera på varför vi är så fascinerade av fyrverkerier.

På wikipedia står att fyrverkerier är kända sedan tidigt 1400-tal i Europa. Krutet kom till Europa på 1200-talet. Seden kommer ursprungligen från Kina, där krutet troligen uppfunnits långt tidigare. I Kina används smällare som ett sätt att skrämma bort onda andar vid många händelser som begravningar, bröllop, invigningar och start på festligheter. Men däremot ingenting om vår fascination. Synd.

Efter den lilla funderingen så börjar det. Fascination är en underdrift för att beskriva det jag känner där jag sitter och känner kraften av smällarna och fullkomligen sugs in i föreställningen.  

 

På intet sätt kan min kamera fånga det som jag såg. Det mänskliga ögat är fantastiskt. Bland det häftigaste var slottet som brann. Det ni ser på sista bilden är hur det väller ut glöd från taket på tornen. Magnifique.

Efter finalen, 25 minuter senare. Blev det svart och med en ton av ironi lystes slottet upp i frankrikes nationalfärger: blått, vitt och rött. Som om inte det vore nog så inleddes sommarens konsertserie. Två konserter i veckan under juli och augusti, gratis… Vive la france!